Jag har inte skrivit för jag har tänkt att det inte funnits mycket att skriva om, men det är en lögn. Jag är inte lika fri att skriva vad jag vill som jag var när jag var yngre.

Jag vill inte såra min sambo, mina nära och kära och jag vill inte bli av med jobbet. Så frustrationer som uppstår håller jag inne, så gott jag kan. Jag har aldrig varit komisk eller kunde berätta historier som fångar sin publik men jag vill ju så gärna.

Nu har jag dock något som jag vill berätta, som jag vill berätta för mig själv. Det är inte mitt dagens jag som ska lyssna utan morgondagens. Jag vill att morgondagens jag ska minnas hur det är här och nu.

På måndag börjar jag flyta. Det är vad sambon kallar det, och det låter så otroligt äckligt i mina öron. Flyta, det är när man bara äter flytande föda. Det finns många som gör det för att gå ner all sin övervikt, eller som en start för en viktminskningsprogram eller för att de ska göra en gastric bypass. Jag gör det av kärlek.

Jag har alltid sagt att jag aldrig någonsin skulle flyta.I min tanke är det en quick fix till ett problem som kvarstår när man är klar. Men om man flyter av anledning till att man ska göra en operation så är det ju precis den där quick fix man vill ha och behöver, och allt jag ska göra är att vara ett stöd och ett stöd är något jag har inbillat mig att jag är bra på att vara.

Jag vill dokumentera vad det här gör mot mig. Jag är otroligt känslig (om man får lyssna på vissa nära och kära) och en sådan här sak som att gå ner till 800 kalorier om dagen kanske knäcker mig, kanske får mig att lägga mig i fosterställning mina vakna timmar, längtan efter natten som sedan inte sovs helt igenom för hungerkänslan håller mig vaken. Jag tvivlar, men det kanske blir så. Eller så gör det mig starkare, får mig att se vad jag verkligen vill göra åt min situation. Kanske.

Oavsett så förväntar jag mig en riktigt grinig Lexi och vad blir jag grinig på mest? För är inte det saker som ligger och gnager på en hela tiden men aldrig kommer fram?