Miss melodrama

Om man bara sitter av varje dag, inte ser fram emot något, inte upplever att något är intressant, utvecklande eller roligt så är det väldigt svårt att ta sig upp på morgnarna. Tyvärr är det så jag känner just nu. Inget motiverar mig. Inget utvecklar mig. Inget att se fram emot. Jag bara lunkar genom ena dagen till den andra och försöker att se ljusstrimman av hopp under dagarna.

Jag vill, men kan inte riktigt leva till fullo just nu. Jag känner mig begränsad i min vikt, min träningsnivå, mitt jobb, min bostad, även min relation. Det känns som att jag har så mycket jag vill och behöver göra att jag drunknar i måsten. Notera hur melodramatisk jag är.

På jobbet har jag ett block. I blocket står saker jag måste göra och när de är gjorda är de överstrukna. Ibland hatar jag blocket för det är tyngd som väger på mina axlar, men andra dagar när jag är mitt i ett projekt jag hatar är jag glad över blocket för då kan jag leta upp någon enklare uppgift som kan få rensa mina tankar en stund. Blocket har verkligen ändrat mitt arbetssätt och jag tror jag ska börja använda en liknande process för mitt liv.

Visst jag sitter inte fast vid ett skrivbord hemma, itne på samma sätt som jag gör på jobbet, men jag borde kunna hitta ett block som inte är för stort, inte för litet, som jag kan ha med mig. I det kan jag skriva dumma men specifika saker så som gå ner i källaren med de dumma dator lådorna i extra rummet, och inte abstrakta saker som städa rummet.

Eller vad sägs om, experimentera med ett recept för ”insert a food group” och sedan kan jag pröva olika recept som jag kan dela med mig av. Sånt vill jag göra, även om jag vill göra det i ett kök jag tycker om istället för hatar så som mitt kök.

Ja, jag ska fan skaffa en anteckningsbok för detta syfte. Nu är det bestämt. Jag kanske delar med mig av saker när de är gjorda, eller kanske av saker jag vill göra så att jag känner mig mer motiverad att ta tag i dem. Vi får se.

En sak till… blir det konstigt om jag går över till engelska och bloggar? Inga åsikter om det så kanske jag bara gör’t.

Lämna en kommentar