Är ute på sambons land, eller det är hans mammas landställe. Jag har försökt säga att jag inte gillar landet. Jag gillar inte att tvingas vara trevlig och social i flera dagar utan någonstans att gömma mig (om jag inte skulle välja gå ut och gå i skogen förstås). Jag får lätt ångest.

Vi har varit här sedan i torsdags. Med en BiB åkte vi hit. En BiB som vi (mest jag) avslutade igår. Ångesten riktigt sköt i höjden när jag insåg att den skulle ta slut igår men då kom en räddande ängel. Helena satte sig i bilen från Stockholm och körde ut hit (Väddö) med en vän enbart för att fika. 1½-2 timmar i bil för att fika. Och så hade hon med sig 2 flaskor vin. Behöver nog börja tillbe gudinnan Helena.

Jag gillar inte att jag känner att jag måste hjälpa till, eller att jag måste vara ute för att inte bli dömd. Gillar inte kryp (blir alltid biten), gillar inte sol (blir otroligt bränd) och gillar inte att vara social. Men jag har inget val. Jag har en underbar sambo som ställer upp för mig, så jag sitter här och försöker att inte vara för grinig. Men imorgon får jag åka hem!!

Jag satt och tänkte igår, hur tjock jag blivit sedan Love dog, och började fundera på om jag itne skulle skaffa hund igen. Bara som motivation. Det gick inte lång tid innan jag insåg att jag inte tänkte mig springandes omkring med en hund, utan med Love, och då skrotade jag den idén. Jag kommer aldrig få honom tillbaka så det är inte värt att ens försöka hitta en hund som är en hundradel så fin som han var. Det gäller att motivera sig själv då. Men om man inte har lust att laga mat eller är sugen på någon mat utan mest bara känner blä för allt. Vad gör man då? Försöker läsa matbloggar för att få inspiration men känner bara blä blä blä.

Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag att det ska bli bättre imorgon.

Började morgonen med positiva tankar. Promenerade några hållplatser på väg till jobbet och svettades lite sådär härligt mycket. Gick på tunnelbanan och tror människor undrade vad jag höll på med då det började forsa svettpärlor ner för kinderna. Är en sån där jobbig människa som svettas mycket. Det blir alltid värst när jag är klar och stannar upp. Då kommer allt nedforsande.

Åkte till jobbet och störde mig på alla anala poliskandidater som åkte på bussen. Ingen hänsyn någonsin. De ska på bussen först och blockera gångar och vara allmänt odrägliga. Men snygga när de gör det. Undrar vad det är för människor som vill bli poliser och som blir godkända.

Har återigen inget att göra på jobbet. Häromdagen hade vi massor och det var kul och dagen flög förbi. Sen hade vi inget igen och jag sitter här och försöker att inte vara alltför tydlig för chefen att jag inte jobbar (FÖR JAG HAR INGET ATT JOBBA MED) men hon sitter med perfekt syn över min dator och går förbi bakom mig alltför ofta för att inte märka att det jag gör, är inte arbete. Hoppas hon inte kommer in idag. (Hon kom in)

Det kliar i kroppen. kan inte sitta stilla. Vill göra något, vad som helst, hellre än bara sitta här och stirra på en skärm. Försöker tänka vad jag gör hemma eller vad jag gjorde i spärren när jhag var uttråkad. Båda svaren är titta på film. Det går inte. Behöver tips för att sysselsätta mig.

Shoppade kläder online för att fördriva tiden. Har egentligen ingen lust men känner mig tvingad att skaffa kläder jag kan ha på mig. Vilka kläder som helst, bara jag har kläder. Det förväntas. Kan inte lunka omkring i ett par jeans och sedan massa mjukisbrallor. Eller leggings. Även om det är skönt och bekvämt. Brukar tänka på hur alla andra är så dedikerade att gå ner i vikt eller att inte gå upp i vikt att de gör nästan vad som helst. Varför kan inte jag vara mer sån?

Har du någonsin känt att du slösar ditt liv? Allt går på rutin, så när som alla dagar se likadan ut som den innan och även om du skrattar ibland, gråter ibland, så är det mest bara blaha?

Ibland så gråter jag och blir glad för att jag gråter. För jag lever. Jag gråter men jag lever. Allt är inte bara en grå dimma som trycker ner mig i en väldigt mörk grop.

Jag vet vad jag behöver göra för att vara lyckligare, det kanske inte är lösningen på allt men på mycket, men vägen dit är så otroligt lång och så otroligt svår just nu. Mamma brukar säga att man kan intala sig själv vad som helst och att jag intalar mig själv att något är omöjligt och då blir det det. Så jag försöker intala mig att det är möjligt. Och vissa dagar tror jag på mitt eget försök på att intala mig själv det. Det är möjligt. Jag lovar.

Ibland tror jag att jag aldrig kommer vara 100% lycklig, eller ens 50%. Bara lyckligare och olycklig. När jag var singel var vissa saker enklare men jag var inte lycklig. Nu när jag är i ett förhållande är jag upp över öronen kär men inte heller helt lycklig. Hur lyckas alla andra? Hur gör dom?

Jag försöker tänka positivt men jag börjar tro att det är en funktion inom mig som inte existerar längre. Kommer ni ihåg när man var ung och var passionerad över saker? Törstig efter kunskap, hade hobbys, tyckte om att göra grejer.

Så känner jag aldrig längre.

Jag jobbar och har jag inget på jobbet att göra så tär det på mig inombords. Uttråkan, det är nog en av de värsta känslorna jag vet och jag har arbetat aktivt för att slippa vara uttråkad. Jag var mindre uttråkad med att sitta i spärren för då hade jag med mig filmer eller serier som kunde underhålla mig. Men hur skulle det se ut om jag i kontorsmiljö sätter mig och tittar på en film?

Jag har försökt dryga ut arbetet med att göra annat lite då och då. Läsa bloggar. Läsa twitter. Spela TW. Men i slutändan blir jag klar med jobbet och woops så har jag inget annat än de föregående att göra och 8 timmar av att läsa bloggar blir snabbt trist.

Jag hade föredragit att jobba hemma. Då hade jag kunnat städa medan jag väntade på jobb, men jag får en distinkt känsla av att det inte uppskattas när man inte ser mitt uttråkade ansikte på jobbet. Jag kanske inbillar mig.

Dessutom sitter jag obekvämt. Vad är det för kontor som inte har fotstöd och ergonomiska stolar? Vet de inte att vi sitter 8 timmar av dygnet?

Jag vill vara någon jag inte är.

Någon helt annan.

En person som tycker det är kul att träna. En person som är glad oftare än hon är sur. En person som inte så lätt ser igenom människor och sedan blir bitter på dem för att de inte kan vara raka med henne. En person som orkar lyssna på andras problem utan att själv försvinna in i tankar.

Ibland anstränger jag mig för att vara henne. Hon den där som orkar. Men då brukar det resultera i att jag inte orkar vara annat än mitt griniga jag när jag är hemma. Stackars S.

Jag vill vara den där tjejen som umgås med vänner flera gånger i veckan. Som hämtar sin lillebror mitt i veckan bara för att umgås. Som orkar umgås med sin lillebror. Jag vill vara lycklig. Inte bara lyckligt kär. Men jag är lyckligt kär. Så äckligt, lyckligt kär. Jag vill vara lycklig med mig själv, med mitt jobb, med mina val. Inte bara utmattad med allt. Utmattad för att allt är en enorm kraftansträngning.

Jag vill vara ute i solen, inte få ångest när jag är borta från datorn mer än en timme. Jag vill laga god mat, som jag vill äta, jag vill också ha råd med den. Jag vill orka vara vegetarian då jag förnärvarande ändå gillar grönsaker mest, men jag har varken råd eller ork för att laga något annat åt S. Jag vill ändå mest äta råa grönsaker och budgeten tillåter inte det.

Jag vill lägga upp en budget och hålla den. Jag vill våga ta ett bad och försvinna in i mina tankar över vad jag ska göra för att bli lycklig. Vad behöver jag göra för att bli lycklig? Lycklig med mig själv.

Jag bryr mig inte om att jag fyllt 30. Jag trodde jag skulle känna mig gammal men jag märkte knappt att dagen gick. Jag bryr mig inte att så många av mina vänner glömde gratta mig, för den som räknas, gav mig en ring. Även om det inte är en förlovningsring så är det en ring som är så otroligt jag, så otroligt min stil, så otroligt fin och så otroligt omtänksamt. Den som räknas känner och älskar mig. Och han är min bästa vän. Den jag pratar med om allt.

Jag vill inte vara trött längre. Jag vill inte vara lat, inomhus, vid datorn längre. Jag vill inte komma hem och komma på att jag inte vet vad vi ska äta och då äta skit. Jag vill inte äta skit längre. Jag vill ha det sorterat och minimalistiskt hemma. Men jag är uppväxt med två samlare och samlandet ligger i blodet. Jag samlar på mig. Jag kan inte kasta. Jag vill våga kasta. Jag vill plantera växter men jag vill ha ut 50% av växterna vi har hemma. Jag vill vara glad och le och skratta. Jag vill kunna ta ett glas vin utan att vilja ha ett till både direkt efter och dagen därpå. Jag vill fungera normalt.

Day & Night. Fin, intressant, lite smårolig. Typiskt Pixar.

Let’s Pollute. Tyvärr på franska och den enda jag hittade. Om ni hittar annat kommentera gärna var. Jag har lyckats se den första delen på svenska och den ar lovande. Jag önskar verkligen någon hittar en engelsk version så jag kan se hela…

The lost thing. Söt, sorglig men ändå inte. Speciell.

Madagascar, carnet de voyage. Nästan som en musikvideo, stilfull, livlig och originell.

The Gruffalo. Hittade ingen version som fanns på nätet. Som en tecknad serie på ett avsnitt. Fabel lik och söt, väldigt Disney stil och kan hålla ens uppmärksamhet i de 27 minuter den pågår.

Ska jag välja en, så skulle jag välja The lost thing, men då känns det på håret att Let’s Pollute ändå tar över och den har jag inte ens sett hela. Mest originell var absolut Madagascar och även om stilen inte är nyskapande så är den inte lika kommersiell som The Gruffalo och Day & Night.

Förra året hade roligare kortfilmer och jag är faktiskt väldigt besviken på dessa fem. Hoppas nästa år har något mer i bagaget.

I år var det bara tre filmer som nominerades för bästa animerade film. Jag antar att kriterierna man går efter här är själva animeringen, kanske eventuellt lite historia, men det känns som de kunde kommit på fler än tre filmer? Hur som helst, från sämst till bäst.

3. Toy Story 3. Skämtar de? Är den här både nominerad som bästa animerade långfilm och bästa film? Jag och sambon satt och plågade oss igenom den. Ok, så jag orkade aldrig se klart varken ettan eller tvåan så konceptet kanske bara inte passar min smak, men det här är nog den film jag är mest förvånad över av alla filmer inom alla kategorier. Jag skulle inte ens titta på den om den kom på TV och jag höll på att tråkas till döds…

2. The Illusionist. Här är en film jag blev förvånad över. Inte alls amerikansk animerings teknik. Knappt en enda dialog i filmen. Ändå rörande och fin. Men lite långtråkig. Tyvärr.

1. How to train a dragon. Rolig, medryckande, fint animerad och intressant historia. Inte så förutsägbar även om den följer de vanliga filmkoncepten. Den får definitivt min röst för oscars vinst!

Jag och sambon reagerar olika på saker och ting.

Vi är hungriga men skafferi och plånbok är tomma. Jag lagar bulgur med puttenesca. Sambon lagar pannkakor och har honung på.

Disken tar över köket. Jag startar diskmaskinen och så fort den är klar tömmer jag och fyller på tills köket är tomt. Sambon tömmer och fyller diskmaskinen, resten kan väl diskas imorgon?

Vi har slutat med socker/alkohol/valfri drog. Sambon ligger i soffan och surfar på nätet. Jag svettas, är irriterad och joanzar som en galning.

Vi bråkar. Jag skriker, kastar saker och stormar ut. Sambon är tyst, sätter sig i ett hörn och väntar på att jag ska lugna ner mig.

Vi är sugna att titta på TV. Jag vill se en bra film eller Bones, Ncis, Greys, HIMYM, Glee. Han vill se Sons of Anarchy, Terriers, The Event, Stargate Universe. (Tillsammans; Detroit 1-8-7, Criminal Minds, Shameless, Lie to Me, Blue Bloods, Dexter, Lost Girl, Modern Family).

Vi har pengar över. Sambon vill köpa datorprylar. Jag börjar leta efter en bra restaurang att besöka.

Vi går på hockey. Sambon sitter tyst och observerar matchen. Jag skriker hotfulla ord på domarna.

Vi vill mysa. Vi kramas.

Vi har det bra om det här är våra enda olikheter.

Oscarsgalan närmar sig.

Förra året såg jag alla korta animerade filmer, långa animerade filmer, bästa film nomineringar samt bästa skådespelerska (de överlappade). Däremot missade jag några för bästa skådespelare. Till exempel den som Jeff Bridges vann med Crazy Heart.

Jag har varit ett Jeff Bridges fan ändå sedan jag såg Nadine, vilket följdes av De Fantastiska Baker Boys och den underbaraste av dem alla, Fisher King. Förra året var hans femte oscars nominering men första vinst- I år är han nominerad igen. Är jag förvånad? Just för den här filmen vet jag inte, jag har inte sett True Grit än, men för skådespelaren? Talangen? The Dude himself? Jag är inte det minsta förvånad.

Han har gjort så många bra filmer att jag bara skulle kunna skriva ett inlägg om hans talang och hans val av filmer. Arlington Road, K-Pax, Fearless. Så enkla koncept som utförs så otroligt underbart av Bridges.

Jag längtar efter att se vad han har kommit med denna gång. Tills dess tänker jag recensera kvinnorna.

Årets oscars nomineringar för bästa skådespelare. Sämst till bäst.

5. Sist på listan hamnar Nicole Kidman för Rabbit Hole. Tack och lov så har Nicoles botox släppt lite och hennes ansikte kan faktiskt göra mer än stela uttryck, men mer än så blir det inte riktigt. Filmen handlar om ett par som på olika sätt försöker gå vidare efter att ha förlorat sin 4 åriga son i en olycka. Nicole spelar som vanligt… bra. Hon är inte dålig, inte alls, men oscars kandidat? Jag ser det inte. Jag tänker inte uttråka er mer än att botoxen förstörde hennes talanger.

4. Michelle Williams för Blue Valentine, hon kunde lika gärna hamnat på plats 3 här då jag tycker hennes prestation var likärdig trean. Återigen ett äktenskap i kris. Filmen i sig var långrandig som bäst och Michelle lyfte den över sömnpiller nivån. Jag förstår nomineringen men jag kommer inte förstå en vinst.

3. Anette Benning för The Kids are All Right, en film som jag var förvånad var nominerad. Inte för att den inte är bra utan för att den är så simpel. Ett lesbiskt par har skaffat barn genom konstgjord insemination och barnen som börjar bli vuxna letar upp sin far. Simpelt. Men det var ett nöje att se filmen och underbart att se Anette Benning. Hon har aldrig varit en av mina favoriter men hon spelar den stressade, överarbetande, kritiska föräldern helt underbart perfekt. Definitivt en nominering jag håller med om.

2. Jennifer Lawrence för Winter’s Bone. Ok, så det kan kännas lite orättvist när jag ska värdera alla skådisar att värdera denna för jag har faktiskt inte sett något annat med henne tidigare. Det ger henne en garanterad fördel. Jag vet inte om hon agerade eller var sig själv. Om hon upprepade en roll hon spelat otaliga gånger eller skapade något från grunden. Omöjligt att veta, men hon var trovärdig och hamnar någon milimeter före trean. Lawrence spelar en tonåring som måste hitta sin far som inte infunnit sig i rätten och gör hon inte det förlorar familjen sitt hem.

Det är otroligt svårt att välja placering mellan 2, 3 och 4 och det kanske låter annorlunda imorgon när humöret har skiftat.

1. Här finns dock inga tvivel. Natalie Portman i Black Swan hamnar så många mil före tvåan så det går inte ens att se de andra nomineringarna längre. Natalie Portman lyckas reflektera personlighetsskiftning med att enbart ändra blicken i sina ögon och jag ryser fortfarande. Om detta inte är en vinnare är det för att juryn har någon att fjäska till. Det finns inget annat val än Portman. Portman spelar en balettdansös som fått huvudrollen i Swan Lake och försöker att prestera till sitt bästa samtidigt som konkurrensen och hennes mamma och egna demoner pustar henne i nacken.

Så där har ni det. Ska ni se något ska ni se Black Swan. Vill ni se bra skådisar kan ni se allt från 1-4, bra film 1-3 och därefter beror det helt på vilken sort film ni vill se.