Arkiv för kategori ‘Sötnosen’

Det är en sådan där dag då allting bara går så där lagom bra.

måndag, 15 mars, 2010

Var hos Astma och Allergi läkaren och de kan inte göra något åt min hosta, så jag ska förevigt låta som en 80åring som rökt de senast 70 åren av sitt liv. JOY.

Kom till Palatset och snodde den sista lediga platsen rakt framför en kille som säkert väntat länge på en ledig plats, känner att karma kommer ge igen.

Hann inte ens dricka upp min kaffe innan det var dags för lunch, hur var det möjligt?

Åkte för att hämta ett fint skrivbord som jag köpt på Tradera. Det var tyngre och mer ner slitet än jag hade väntat mig.

Fick konka det stora skrivbordet med min älskling. Var trött och hungrig och blev lite grinig.

Såg inte var jag hade handen och fick bildörren igen smälld på den. Inget brutet, eller ens illa skadat, mamma blev upprörd och jag hade ont i fem minuter. Blev mest grinig av det.

Kom hem och insåg att det inte gick att låsa skrivbordslådorna. Åt den enda matlådan vi hade hemma och blev mat-komig. Det vill säga inget mer studerande för dagen. Klockan var då tre på eftermiddagen.

Fick ett sms om att min inneboende tycker jag ska folkbokföra mig hos min älskling. När jag sa nej (ganska så bestämt) så tyckte hon det ändå. Annars skulle inte hon få bostadsbidrag och klara hyran. Så nu sitter jag och har ångest om att hitta en ny inneboende.

Kom på klockan sju att vi kanske borde äta middag, enbart för att kunna sova natten igenom. Vi har ingen mat hemma.

Och där slutar vi för dagen. Så långt kom vi. Sitter och tar ett glas vin och försöker att inte tänka mer på saken. Vin… it’s like food for the soul, eller nåt.

Onsdagens psykiska sammanbrott

söndag, 14 mars, 2010

Jag har haft en usel vecka. Inte usel för något hemskt har hänt utan usel för jag har varit så otroligt PMSig att det inte ens går att klassa som någonstans i närheten av normalt beteende.

I onsdags, efter ena förödande nyheten efter den andra angående skolan (inget mer allvarligt än så), så var jag utmattad, mentalt. Jag ville bara gråta. Jag kunde inte gråta, varför vet jag inte.

Hur som helst fick jag för mig att en flaska vin skulle hjälpa så jag ringde min älskling och bad honom gå till systemet efter jobbet. Visst sade han, när han hade dryga 2 timmar kvar av arbetsdagen. Så jag satte mig och försökte jobba lite.

Runt fem, och dags för att sluta, ringde älskling och sa att han inte skulle hinna till systemet, jag kanske skulle gå själv. Notera hinna, för det var där det brast för mig. Hinna. På två timmar? Det tog ju max en timme att ta sig hem så den ytterligare timmen?

Nä, det brast. Jag blev skit arg. Jag blev arg för jag var utmattad och jag blev arg för jag kunde inte kontrollera det. Vilket jag i bakhuvudet kunde gissa men jag tyckte ändå jag var logiskt arg.

Jag satt och funderade en stund och sedan klädde jag på mig ytterkläderna och begav mig till systemet själv.

Medan jag stod och väntade på tunnelbanan så ringde älskling och frågade vad jag ville ha från systemet varpå jag skällde ut honom. Du behöver inte vara så arg sa han, JO svarade jag, jag tänker vara arg och sedan sa jag hej då och la på.

En del av mig ville säga vad han skulle köpa, en annan mycket starkare del ville hålla fast i min ilska.

Jag åkte till Brommaplan. Helt logiskt inte närmast men det blev så. På vägen skrev jag ett sms; jag vet inte ens om jag åker till BP och jag vet inte om jag kommer hem efter.

Varför? Jag ville såra, men också, jag ville inte gå hem. Hemma fanns bara en massa måsten. Måste göra grupparbete, måste läsa böckerna, måste städa, diska, laga mat. Fast maten var visserligen redan klar, så gott som. Och det gjorde mig bara argare. Där hade jag lagat mat åt min älskling och han kunde inte ens säga att han inte ville gå till systemet utan ljög om att inte hinna. Lögnare.

Jag fick ett varför sms från älskling som jag inte svarade på. Jag hade egentligen inget logiskt svar.

Jag gick på systemet och det slutade med att jag kom ut med tre flaskor, alla hamnade i ryggsäcken. Ett vin hade jag aldrig prövat förut men hörde ett biträde nämna det för en kund, det skulle vara jätte torrt och gott. George Breuer Riesling Sauvage (presenttips till den som vill ge mig vin!), en ny favorit.

Det gick alldeles för fort att gå på systemet. Jag ville inte åka hem, jag ville inte hem och jag ville (skäms jag för att medge) att min älskling skulle undra vart jag tog vägen. Så jag började promenera hemåt.

Det var halt, riktigt halt och vid varje hållplats funderade jag på att ta tunnelbanan istället, men något inom mig vägrade och jag fortsatte gå. Jag vandrade av mig en stor del av ilskan.

Väl hemma och igenom dörren möttes jag av en älskling. Han hade inte ätit utan satt framför datorn och såg måttligt glad ut. Vi sa knappt något till varandra. Det gick några minuter, sedan kröp jag mig upp bredvid honom och kramades. Väl medveten om att han inte gjort något fel utan att det här bråket var mitt och enbart mitt.

Vad är det för fel på dig?

Det kändes som en kniv i bröstet när han sa så.

Du skriver att du inte vet när du kommer hem och svarar inte på mitt varför och här sitter jag och vill inte äta utan dig och undrar var du är. Tror du att du inte är viktig för mig, är det det?

Där brast det för mig. Jag började gråta och jag kunde inte sluta gråta. Jag vet inte vad som är fel på mig. Är det utmattning? Hormonrubbningar från elaka p-piller? PMS psykbryt? Är jag mentaltrubbad?

Jag ville ju inte alls såra honom och jag ville ju vara hemma med honom men ändå hade jag inte kunnat ta mig hem. Det hade varit nära att jag aldrig hade gått in genom dörren efter vandringsturen, utan att jag bara hade fortsatt, och jag visste inte varför. Jag visste bara att jag behövde höra att han ville äta middag med mig, att jag var viktig. Även om jag redan visste det, så behövde jag höra det.

Det var det värsta psykbrytet jag har haft. Oförståeligt och där jag verkligen lät det ta över. Jag brukar kunna lugna ner mig någorlunda fort. Allt det säger mig är att det bara blir värre.

Känslan som håller mig hårt i sitt grepp

onsdag, 24 februari, 2010

Den senaste tiden har jag känt mig korkad, liten, svag och otillräcklig. Jag vet inte vart känslan grundar sig men jag kan inte göra mig fri den. Jag har försökt.

Jag har försökt döva den med mat. Mycket mat. Mycket godis, läsk, sötsaker till förbannelse. Men det verkar som jag bara matade styrka in i känslan. Den var dov en stund men det var för den mumsade i sig varje godsak jag kastade in i munnen. Saker som jag ofta inte ens klassar som goda. Men känslan den var tyst, en stund.

Jag märkte att det inte hjälpte. Känslan blev som en burdust man som ville ha uppmärksamhet och bara höjde rösten för varje ord den tog. Känslor, med ord. De finns.

Så jag försökte dränka den. Dränka känslan med alkohol. Det har jag försökt förut och jag vet, och du vet, att det inte lyckas men jag vill försöka ändå. Jag tänker att den här gången kommer det fungera. Och känslan blir dov. Känslan blir tyst. Och hela kvällen är det tyst inom mig och jag njuter. Njuter för jag får det lugnt en stund, jag kan fokusera mig en stund.

Men till morgonen är känslan tillbaks, starkare är någonsin, eller så är känslan av samma styrka men det är jag som är försvagad av all alkohol som förgiftar mina system. Förgiftar mig medan känslan sätter starkare klor i min ryggrad.

Det är denna känsla jag lyckades döva med att röka på. Jag brukade studera hela dagarna och sedan röka hela kvällarna. Mitt under studierna hade känslan svårt att få sin vilja hörd men mot kvällarna när den ville fram så rökte jag ur den. Det var enkelt och skönt utan att den kom tillbaks på morgonen. Under tiden låste jag in mig, slöt mig undan från familj och vänner och höll mig hemma. Ville inte att någon skulle se mig så där.

Jag slutade röka i somras och har inte velat ta ett enda bloss sedan dess. Eller kanske ett eller två där de första veckorna men allt som allt vill jag inte börja igen.

Det jag vill, är att sluta äta hela tiden. Sluta supa. Få bort den här känslan av tomhet och otillräcklighet. Känslan av att jag är korkad, att jag aldrig kommer bli något, få något gjort, vara helt lycklig. Jag vet innerst inne att det inte är sant men jag kan inte övertyga mig själv helt. (Motsägelsefullt).

Jag vill göra så mycket, skriva, odla, promenera, rita, sticka, virka, designa, fotografera, dansa, träffa vänner, resa med min älskling, så mycket. Jag vill göra så mycket.

Men känslan tar ur all energi från mig. Så jag orkar inte. Jag har inte tid. Jag har inte kraft. Jag sitter bara här och läser och läser och klarar inte av att göra någonting.

Jag skyller på snön. På mörkret. På kylan. Jag skyller på allt annat än min egen beslutsamhet. Jag som kan vara så envis, låter mig besegras av en känsla.

Om jag hade ett skrivbord, ett kontor, en större lägenhet…

fredag, 19 februari, 2010

Jag har kommit fram till, att anledningen till att jag inte har någon disciplin för arbete just nu är att jag inte har ett kontor/skrivbord.

Om jag hade ett skrivbord, helst ett i ett rum jag kunde stänga dörren till, skulle jag nog ha disciplin att plugga 8 timmar om dagen. (skratta inte, jag är seriös nu)

Om jag hade ett skrivbord skulle jag kunna hänge mig till att verkligen designa den här bloggen, och göra det jag vill med den. Vilket kommer betyda skriva på engelska igen. Och disciplin till att kategorisera mina inlägg, och verkligen lägga upp bilder.

Om jag hade ett skrivbord skulle jag definitivt använda min Wacom Bamboo skrivplatta och rita lite, eller jag vet inte. Göra något med den! Älskar den, använde den när jag satt i min lilla etta, hukad över vardagsrums bordet. Då jag hade ett bord att huka över.

Om jag hade ett skrivbord och definitivt ett kontor skulle jag börja skriva den där romanen som legat där i bakhuvudet i hundra år. Eller åtminstone en novell eller två, kanske en dikt. Få tillbaks min skrivröst.

Vad jag vill ha sagt är… älskling, skaffa mig ett skrivbord. Och ett eget rum. När du ändå är igång, kan vi inte flytta till en större lägenhet, jag får ett kontor, du ett spelrum sen har vi gemensamma ytor också?

Mums filibaba och lite mer

tisdag, 16 februari, 2010

Så var maten i ugnen.

Kyckling i ugn, med potatis och lite rotfrukter. Mest sånt jag inte ska äta men det är ok för älskling älskar det. Jag älskar kyckling.

På sistone har jag blivit lat. Jag har kycklingen inne 2 timmar.

Blir den inte torr då, hör jag er undra.

Inte hur jag gör det. 150 grader är ugnen på och kycklingen börjar upp och ner, efter en timme vänder jag på den. Skinnet är krispigt, köttet är juicy och allt är väldigt gott.

Gott gott i gott gott.

Problemet är att efter bara 30 minuter börjar det lukta och det luktar ljuvligt. Jag plågas.

Jag vill helst av allt öppna ugnen, bryta av ett ben och börja gnaga.

Men nu har jag satt det på 150 grader för att det ska bli krispigt skin och för att jag ska vara säker på att maten är klar när älskling kommer hem.

Åh, åh, åh kommer han inte hem snart??

Censur av sig själv

söndag, 14 februari, 2010

Ibland vill jag berätta fucking whatever I want, utan att såra någon som helst. Som min pojkvän.

Samtidigt tänker jag, borde han inte vara glad att jag bloggar om det? Då slipper han undra varför jag går omkring, stel som en pinne och bara vill bita av hans hand när han rör vid mig?

Men sedan kommer jag på bättre tankar.

Vem vill ha sina problem upplysta på nätet?

Så jag ska berätta ett av problemen jag har med mig själv istället.

Det är så, att när jag går in i ett nytt förhållande så ljuger jag lite. Inget stort, tro inte jag är en av de där människorna utan jag ljuger smått, nästan omärkbart och helt oskyldigt.

Jag ljuger om hur mycket jag gillar sport.

Ändå gillar jag sport. Men inte all sport. Ta fotboll till exempel.

Fram tills nyligen gillade jag bara att se på VM, jag kunde sträcka mig till EM, men Allsvenskan var att ta det lite långt. Men jag lät min älskling konvertera mig.

Däremot hatar jag La Liga, engelska ligan, alla andra ligor och whatnot else. Sluta tvinga mig se på mer fotboll!

Men jag lärde mig ju Allsvenskan. För min älskling.

Sedan hade jag aldrig varit på en Hockey match, inte heller hade jag tyckt om hockey sedan jag var runt 12 år (tror jag) och vi (Sverige) var i VM eller nåt och pappa tittade på det. Min entusiasm borde kunnas läsas genom raderna här, eftersom jag inte ens minns vilket år det var.

Men jag lät min älskling dra med mig på en hockey match, tro det eller ej men jag blev lite kär. Inte efter första matchen men någon gång efter andra eller tredje.

Jag gjorde det för honom.

Så när jag vill att han ska sitta och titta på melodifestivalen med mig, stönar han. Hans ögon är limmade på datorn hela kvällen och han hör mig inte.

När jag yttrar mig om Oscarsgalan låter han som en katt som långsamt plågas till döds.

Och jag ska väl medge, det är väl inget fel i att vara tydlig med vad man tycker om. Han gillar inte schlager, inte ens sitta och diskutera hur illa det är, vilket brukar vara mitt årliga nöje.

Han tycker tydligen inte om att se filmer, vilket jag älskar.

Och jag tänker.

Det är inte honom det är fel på, som inte vill göra saker för att göra mig glad. Det är mig felet ligger på. Jag har böjt mig för hans vilja, jag har lagat mat för att han ska bli glad. Jag har sett på fotboll, hockey, jag håller köket rent.

Det är mig problemet ligger hos, så jag ska väl fixa problemet, fixa mig själv.

Jag ska helt enkelt bevaka min egen vilja.

… jag tror han underskattar hur grisig jag kan vara. Underskattar hur själviskt jag kan leva. (Anja, du kanske ska upplysa honom?)

Det är inte lätt att vara min sambo.

tisdag, 9 februari, 2010

…jag lämnar vatten glas absolut överallt. Förutom toaletten. Har inte haft någon anledning än.

…jag går i skolan och bitchar över hur jag aldrig har min egen tid och tvingar därför älsklingen till att städa, shoppa och förbereda mat.

…älskling jobbar.

…jag initierar sex oftare än vad som är fysiskt möjligt för en man att leva upp till, och blir purken när jag blir nobbad. Fast ibland blir jag lite lättad när jag blir nobbad för egentligen, egentligen, är jag jätte jätte trött. Jag skulle ändå välja sex före sömn.

…jag jobbar omänskliga tider på jobbet. Ibland är det upp 3-4 på morgonen och andra dagar så börjar jag inte förrän vid midnatt. Älskling, fin som han är försöker vara vaken när jag är vaken, vilket resulterar att han somnar (och snarkar) i soffan.

…jag vill bestämma allt.

…jag klagar.

…jag tycker att älskling ska snällt påpeka att jag inte ska äta skit och befria mig från onyttigheter, men blir arg när han gör det. Tycker dessutom att jag har rätt som blir arg.

…jag slåss.

…jag tycker att älskling ska ha tid för mig när jag vill, lyssna på mina utlägg om att vissa summor är för höga för att spendera på barnvagnar eller annat strunt, men sen vill jag att det ska vara tyst när jag läser mina bloggar.

…jag tycker älskling ska acceptera att jag lägger mig på honom i soffan i tid och otid, även om Barcelona råkar spela mot Gestafe just i det ögonblicket. Jag menar fotboll sker ju i 90 minuter men jag kommer och kramas i någon sekund. Liksom pleeeease.

…jag är high maintenance. Diska, städa och underhåll mig. Och absolut absolut absolut inte glömma köpa min Pepsi Max om du ska dricka öl (vilket jag älskar men förnekar mig själv).

…jag har alltid rätt.  Och jag är bäst.

Egen tid… mammor säger – vad är det?

söndag, 7 februari, 2010

Om det är något jag har förstått så är det att jag inte ska ha barn. Eller i alla fall inte nu. Jag vågar aldrig säga definitivt jag ska inte ha barn, för sedan händer något och man sitter där med en unge eller tre och förbannar sig för att man ens sa att man inte ville ha några. För då älskar man ju sina pluttingar.

Men just nu säger jag att jag inte vill ha barn. En av de avgörande anledningarna är att jag redan nu har ångest för hur lite tid jag tycker jag har för mig själv. Och då har jag helt realistiskt räknat flera timmar för mig själv.

Nåja, jag går i skolan på vardagarna (och pluggar, eller borde, de timmar jag inte sitter på föreläsning). Sedan jobbar jag på helgerna och då kan man ju inte precis ha sin egen tid.

När jag kommer hem ska jag laga mat och planera in minst 8 timmars sömn så jag orkar vara någorlunda alert i skolan eller på jobbet. Och så vill min älskling prata och gosa. Vilket jag älskar, men det är inte min tid.

Därför, när kvällen kommer, får jag panik när klockan börja slå mot sovdags. Jag vill inte. Vill vill vill INTE! Älskar att sova och drömma och älskar definitivt att ligga och kramas och mysa innan jag ska somna, men jag vill läsa bloggar, läsa nyheter, slö surfa, bara vara och bara sitta i fotöljen och inte röra på mig.

Tänk om jag, på allt det där, hade barn. Då skulle jag antingen få välja bort sömn eller min egen tid. Jag fattar inte hur människor lyckas med det.

Livet är gött!

lördag, 6 februari, 2010

Spontanpussar från min älskling är bland det bästa som finns!

Vad säger det om mig?

lördag, 6 februari, 2010

Jag satt och tittade på en film på jobbet inatt. Det var en Oscars kandidat, den enda som inte har en verklig människa i den. Helt tecknad.

Söt film, gjord för barn och tydligen uppskattad även av vuxna.

Tanken att kunna sätta ballonger till sitt hus och ta det med om man flyttar gav en alldeles varm känsla inombords.

Men det var inte det jag skulle prata om.

Utan filmen Up, som den heter, började med ett par ungar som bondar över samma intresse och växer upp tillsammans, gifter sig och har ett underbart liv ihop. Man får de första 5 minuterna (möjligtvis tio) följa deras 60-70 första år. Det var inte att de var ihop så länge som gjorde det, utan hur söta och roligt de hade ihop. Jag var direkt giftassugen.

Men vad säger det om mig? Som tror jag måste ha en ring på fingret och någon som lovar mig evig kärlek för att tro att jag kan få just det. En person som är min närmaste och underbaraste tills vi är skröpliga och tynar bort?

Försökte prata med min älskling om det men orden ville inte riktigt forma sig. Ok så visst, jag hade sovit hela tre timmar sedan jag kom hem från jobbet, men ett försök är ett försök.

Det är något cyniskt i mig som säger att eftersom han inte vill gifta sig så vill han inte vara med mig. Inte egentligen. Även om jag inte tror det själv så är det en liten röst som tjatar någonstans där i bakhuvudet. En som säger, när han träffar någon annan och blir riktigt kär, kommer han gifta sig. Det är bara inte du.

Men jag känner par som varit sambos genom två barnafödslar och trettiotal år och är sötare ihop än många av de jag känner som är gifta.

Så vad säger det om mig?

Att jag måste ha en ring och ett papper för att verkligen nå tillit? Har jag så lite tro i att jag kan hålla mig intressant i flera år så jag måste binda någon vid mig, någon som får svårare att gå ut genom dörren för jag har en laglig rätt till att vägra skiljas? Vill jag verkligen ha sådan makt över någon?

Jag vill bli gammal med min älskling. Vissa kan tycka det är naivt att känna så efter så kort tid ihop, men jag vet att jag vill. Jag antar det är så när man är kär.