Jag har haft en usel vecka. Inte usel för något hemskt har hänt utan usel för jag har varit så otroligt PMSig att det inte ens går att klassa som någonstans i närheten av normalt beteende.

I onsdags, efter ena förödande nyheten efter den andra angående skolan (inget mer allvarligt än så), så var jag utmattad, mentalt. Jag ville bara gråta. Jag kunde inte gråta, varför vet jag inte.

Hur som helst fick jag för mig att en flaska vin skulle hjälpa så jag ringde min älskling och bad honom gå till systemet efter jobbet. Visst sade han, när han hade dryga 2 timmar kvar av arbetsdagen. Så jag satte mig och försökte jobba lite.

Runt fem, och dags för att sluta, ringde älskling och sa att han inte skulle hinna till systemet, jag kanske skulle gå själv. Notera hinna, för det var där det brast för mig. Hinna. På två timmar? Det tog ju max en timme att ta sig hem så den ytterligare timmen?

Nä, det brast. Jag blev skit arg. Jag blev arg för jag var utmattad och jag blev arg för jag kunde inte kontrollera det. Vilket jag i bakhuvudet kunde gissa men jag tyckte ändå jag var logiskt arg.

Jag satt och funderade en stund och sedan klädde jag på mig ytterkläderna och begav mig till systemet själv.

Medan jag stod och väntade på tunnelbanan så ringde älskling och frågade vad jag ville ha från systemet varpå jag skällde ut honom. Du behöver inte vara så arg sa han, JO svarade jag, jag tänker vara arg och sedan sa jag hej då och la på.

En del av mig ville säga vad han skulle köpa, en annan mycket starkare del ville hålla fast i min ilska.

Jag åkte till Brommaplan. Helt logiskt inte närmast men det blev så. På vägen skrev jag ett sms; jag vet inte ens om jag åker till BP och jag vet inte om jag kommer hem efter.

Varför? Jag ville såra, men också, jag ville inte gå hem. Hemma fanns bara en massa måsten. Måste göra grupparbete, måste läsa böckerna, måste städa, diska, laga mat. Fast maten var visserligen redan klar, så gott som. Och det gjorde mig bara argare. Där hade jag lagat mat åt min älskling och han kunde inte ens säga att han inte ville gå till systemet utan ljög om att inte hinna. Lögnare.

Jag fick ett varför sms från älskling som jag inte svarade på. Jag hade egentligen inget logiskt svar.

Jag gick på systemet och det slutade med att jag kom ut med tre flaskor, alla hamnade i ryggsäcken. Ett vin hade jag aldrig prövat förut men hörde ett biträde nämna det för en kund, det skulle vara jätte torrt och gott. George Breuer Riesling Sauvage (presenttips till den som vill ge mig vin!), en ny favorit.

Det gick alldeles för fort att gå på systemet. Jag ville inte åka hem, jag ville inte hem och jag ville (skäms jag för att medge) att min älskling skulle undra vart jag tog vägen. Så jag började promenera hemåt.

Det var halt, riktigt halt och vid varje hållplats funderade jag på att ta tunnelbanan istället, men något inom mig vägrade och jag fortsatte gå. Jag vandrade av mig en stor del av ilskan.

Väl hemma och igenom dörren möttes jag av en älskling. Han hade inte ätit utan satt framför datorn och såg måttligt glad ut. Vi sa knappt något till varandra. Det gick några minuter, sedan kröp jag mig upp bredvid honom och kramades. Väl medveten om att han inte gjort något fel utan att det här bråket var mitt och enbart mitt.

Vad är det för fel på dig?

Det kändes som en kniv i bröstet när han sa så.

Du skriver att du inte vet när du kommer hem och svarar inte på mitt varför och här sitter jag och vill inte äta utan dig och undrar var du är. Tror du att du inte är viktig för mig, är det det?

Där brast det för mig. Jag började gråta och jag kunde inte sluta gråta. Jag vet inte vad som är fel på mig. Är det utmattning? Hormonrubbningar från elaka p-piller? PMS psykbryt? Är jag mentaltrubbad?

Jag ville ju inte alls såra honom och jag ville ju vara hemma med honom men ändå hade jag inte kunnat ta mig hem. Det hade varit nära att jag aldrig hade gått in genom dörren efter vandringsturen, utan att jag bara hade fortsatt, och jag visste inte varför. Jag visste bara att jag behövde höra att han ville äta middag med mig, att jag var viktig. Även om jag redan visste det, så behövde jag höra det.

Det var det värsta psykbrytet jag har haft. Oförståeligt och där jag verkligen lät det ta över. Jag brukar kunna lugna ner mig någorlunda fort. Allt det säger mig är att det bara blir värre.