Arkiv för kategori ‘Personligt’

Skriva av sig

Wednesday, 17 August, 2016

Min syster föreslog att jag skulle skriva av mig, så som jag brukade skriva av mig för flera år sedan.

Det var enklare på den tiden, som ett andra andetag, det kom naturligt. Jag gav upp min online dagbok för att en person tyckte det var jobbigt att alla visste allt om oss, kunde läsa allt om oss. Så jag gav upp det istället för att flytta bloggen och på något vis har jag inte kommit tillbaka.

Nu har jag saker som jag behöver lätta på men som jag inte kan lätta av mig för jag oroar mig över vem som läser. Jag brukade aldrig oroa mig förut. Vem oroar jag mig för nu?

Jag går igenom det som jag gått igenom hela mitt liv. Att gå ner i vikt. Men det är annorlunda nu, för jag behöver gå ner i vikt av en annan anledning än enbart fåfänga. Jag är friskare än någonsin, jag är stark, kanske lite tröttare än de flesta men jag har en orsak till det. Jag har PCO, cystor i äggstockarna. Ett symptom är att man blir väldigt trött. Ett annat symptom är att man har onaturlig förkärlek och dragning till kolydrater (give me all the carbs!). Man har överdrivet med testosteron i kroppen, vilket är jätte bra om man vill bygga muskler. Mindre bra om man vill slippa ansiktsbehåring. Men kickern är, man har svårt att gå ner i vikt och svårt att bli gravid. Går man inte ner i vikt så är det näst intill omöjligt att bli gravid. Går man inte ner i vikt får man ingen fertilitets hjälp. Man är fast i en ond cirkel. Och vad är läkarnas råd? Börja med pulver dieter.

Ibland tror jag det bara är idioter som blir läkare. Håller de sig inte uppdaterade med all ny forskning? Vet de inte att du inte ska svälta dig själv? Tror de att jag bara skulle behöva svälta mig själv en månad sedan skulle allt vara bra?

Problemet är att jag antagligen skulle behöva svälta ganska länge. Vad händer sedan när jag blir gravid och inte får svälta längre? Då skulle jag antagligen svulla, och att börja äta fast mat igen skulle bli en chock för kroppen. Hur hälsosamt skulle den stressen bli för min kropp? Antagligen inte särskilt hälsosam.

Jag äter redan enbart 1700 kcal om dagen. Kolhydrat mängden är under 20 g per dag. Jag har inte alltid ätit så och jag är inte alltid perfekt, men jag har haft koll på maten ganska länge. Jag ska inte försköna vad jag gör eller låta som om det är omöjligt, jag vill bara säga att det ibland känns så orättvist. Jag sitter där med mina grönsaker och lite kött och ska klara min dag, när mina kollegor trycker i sig godis och bullar. Jag vill inte ens ha godis och bullar. Jag vill bara slippa oroa mig för vad jag sätter i mig.

Min mamma brukar säga att man ska vara glad för att ens kropp säger till, då kanske vi slipper cancer i framtiden. Hon har verkligen rätt i att få säga så, jag ska inte klaga. Min mamma kan knappt äta nånting. Det är enklare för henne att lista sakerna hon får äta än att lista saker hon är allergisk mot. Hennes lista på godkänd mat är kort.

Egentligen har jag det ganska bra. Min lista är väldigt lång (och grönkål ligger i topp! Mums)

Vad inspirerar någon som är omöjlig att inspirera?

Saturday, 6 February, 2016

Jag känner mig som en sådan fejk. Jag känner mig trasig mesta delen av tiden. För ett tag sedan tog trasigheten över och jag hittade en terapeut, mitt i julledigheter, för det kändes som om jag desperat behövde ha någon som lyssnade på mig. Det var ett år sedan och jag känner inte att jag har blivit så mycket bättre.

Något vi nästan aldrig pratar om, trots att det ofta kommer upp, är det faktum att jag inte vill någonting. Jag har inga hobbies, inga önskemål, ingenting jag riktigt ser fram emot. Jag bara är.

De enda gånger en gnista lyser upp inom mig är när jag blir sporrad och tävlingsinriktad. Det är så primärt inbäddat i min själ att vilja vara bäst, att jag anstränger mig lite mer när någon visar sig vara bättre.

Jag kom in på en exklusiv utbildning på min arbetsplats – jag vill visa att jag är bättre än andra. Det gjorde mig glad en sekund, nästa sekund tänkte jag att ansökningsantalet säkert var lågt. Varför kan jag inte låta mig själv få ha den glädjen? Inte ens när jag fick höra att de hade haft flest ansökningar av alla år, just i år, blev jag glad att jag var en av de som blev antagna. Jag är glad att jag kom med, men det är som om lyrisk lycka inte existerar i min kropp.

Vår första uppgift är att göra en Pecha Kucha om vad som inspirerar oss. Vad inspirerar någon som inte blir inspirerad av något? Det enda jag kan komma på är att lära mig nya saker, och det låter så kallt och ytligt att jag inte ens vågar använda det. Vad inspirerar någon som är kall inombords?

Jag har hört att man kan lära sin hjärna att tro att den är lycklig genom olika mindfulness övningar. Det kanske börjar bli dags? För vem vill vara i närheten av någon som är fylld av självömkan? Jag vet att jag inte vill det.

En dag som alla andra fast mer speciell

Tuesday, 4 February, 2014

Jag är inte riktigt redo att skriva om mitt nya jobb än. Jag har inte bestämt mig om hur jag känner för det och senaste månaden har mest använts till att vara otroligt utmattad för jag har varit på helspänn hela tiden för att inte missa någon viktig information. Information, det har kastats så mycket information mot mig att jag har fått huvudvärk. Samtidigt har man inte varit tydlig med vad det är jag ska göra, men mer om det en annan dag.

Idag fyller min finaste, underbaraste sambo år. Han blir 40 och därmed klassas han till 100% som vuxen, eller? Det är läskigt hur man kan se sig själv som ung eller i samma ålder  oavsett hur många år som passerar. Jag är fortfarande 23, han är fortfarande 26, i sinnet, men ändå inte. För han fyller 40 år idag. Nu har vi snart varit tillsammans i 5 år, det är sanslöst vad tiden går fort.

Primolut – Inte igen, ens på hundra år

Thursday, 5 December, 2013

Jag kommer bli otroligt personlig just nu, så om du inte tycker om personliga och feminina problem så tycker jag att du ska sluta läsa nu.

Jag brukade ha en spiral insatt. Hormon spiral. Innan jag skaffade den så brukade jag äta p-piller och var ganska galen när jag var på dem. Mensen var otroligt riklig, humörsvängningarna var extrema och menssmärtorna svåra. Men med spiralen var allt så mycket bättre. Jag hade ingen mens, inga smärtor och det var himmelriket. Det var himmelriket men inte normalt.

Sedan kom dagen då jag tog ut spiralen. Det var medvetet och frivilligt men smärtsamt. Den hade fastnat och det kändes som om någon rev ut en del av mitt kött när min gynekolog tog ut den.

Först var allt ok men sedan började jag blöda och jag slutade inte blöda. Det var inte mycket blod och gjorde inte ont men det var dagligen. Min syster sjuksystern sa att det var vanligt men min sambo tyckte det var allvarligt så till slut bokade jag tid med gyn igen. Min vanliga hade kö på 2 månader så jag gick till en annan, en som inte har min historia av humörsvängningar och menssmärtor.

Det var nog mitt första misstag.

Min gynekolog tyckte jag skulle ta Primolut, tabletter som ska “nollställa” hela flödet. Först slutar allt blödande när man tar dessa hormon tabletter i 10 dagar och sedan när man slutar ta dem börjar man blöda, riktligt. Det var ju inget jag inte kunde hantera för det hade jag ju gått igenom under minst 18 år innan spiralen, eller hur? Misstag två.

Jag åt tabletterna i tio dagar. Jag började bli lite hormonstinn. Jag blev otroligt sötsugen, det gick inte att prata reson med mig, jag skulle ha socker. Ok, hormonsvängningar antar jag. Jag motarbetade det inte så värst mycket utan lät det ske. Det var väl inte den värsta biverkningen tänkte jag. Sedan slutade jag äta piller och de första 3 dagarna hade jag kunnat svälja lera om det hade fått bort känslan av att kroppen inte var nöjd med något jag åt. Sedan skedde det. Jag började blöda. Och rikligt var liksom en underdrift. Första dagen ökade det i etapper och jag kunde vara någorlunda normal, sedan på kvällen slog menssmärtorna in på riktigt och jag behövde gå på toa en gång i timmen bara för att inte blöda ner soffan. Jag blödde mer på en timme än jag gjort på hela dagar tidigare. Det var omöjligt att sova, det var omöjligt att göra något. Det var helt igenom otrevligt.

Så här i efterhand hade jag inte tagit Primolut. Jag hade ont, jag mådde skit, jag har inte varit så instabil förut. Arg. Ledsen. Galen.

På tisdag ska jag tillbaka till gyn och se hur alla mina test gick men om hon nämner att jag behöver ta mer av Primoskiiiit så kommer jag skrika.

Miss melodrama

Tuesday, 17 September, 2013

Om man bara sitter av varje dag, inte ser fram emot något, inte upplever att något är intressant, utvecklande eller roligt så är det väldigt svårt att ta sig upp på morgnarna. Tyvärr är det så jag känner just nu. Inget motiverar mig. Inget utvecklar mig. Inget att se fram emot. Jag bara lunkar genom ena dagen till den andra och försöker att se ljusstrimman av hopp under dagarna.

Jag vill, men kan inte riktigt leva till fullo just nu. Jag känner mig begränsad i min vikt, min träningsnivå, mitt jobb, min bostad, även min relation. Det känns som att jag har så mycket jag vill och behöver göra att jag drunknar i måsten. Notera hur melodramatisk jag är.

På jobbet har jag ett block. I blocket står saker jag måste göra och när de är gjorda är de överstrukna. Ibland hatar jag blocket för det är tyngd som väger på mina axlar, men andra dagar när jag är mitt i ett projekt jag hatar är jag glad över blocket för då kan jag leta upp någon enklare uppgift som kan få rensa mina tankar en stund. Blocket har verkligen ändrat mitt arbetssätt och jag tror jag ska börja använda en liknande process för mitt liv.

Visst jag sitter inte fast vid ett skrivbord hemma, itne på samma sätt som jag gör på jobbet, men jag borde kunna hitta ett block som inte är för stort, inte för litet, som jag kan ha med mig. I det kan jag skriva dumma men specifika saker så som gå ner i källaren med de dumma dator lådorna i extra rummet, och inte abstrakta saker som städa rummet.

Eller vad sägs om, experimentera med ett recept för ”insert a food group” och sedan kan jag pröva olika recept som jag kan dela med mig av. Sånt vill jag göra, även om jag vill göra det i ett kök jag tycker om istället för hatar så som mitt kök.

Ja, jag ska fan skaffa en anteckningsbok för detta syfte. Nu är det bestämt. Jag kanske delar med mig av saker när de är gjorda, eller kanske av saker jag vill göra så att jag känner mig mer motiverad att ta tag i dem. Vi får se.

En sak till… blir det konstigt om jag går över till engelska och bloggar? Inga åsikter om det så kanske jag bara gör’t.