Den senaste tiden har jag känt mig korkad, liten, svag och otillräcklig. Jag vet inte vart känslan grundar sig men jag kan inte göra mig fri den. Jag har försökt.

Jag har försökt döva den med mat. Mycket mat. Mycket godis, läsk, sötsaker till förbannelse. Men det verkar som jag bara matade styrka in i känslan. Den var dov en stund men det var för den mumsade i sig varje godsak jag kastade in i munnen. Saker som jag ofta inte ens klassar som goda. Men känslan den var tyst, en stund.

Jag märkte att det inte hjälpte. Känslan blev som en burdust man som ville ha uppmärksamhet och bara höjde rösten för varje ord den tog. Känslor, med ord. De finns.

Så jag försökte dränka den. Dränka känslan med alkohol. Det har jag försökt förut och jag vet, och du vet, att det inte lyckas men jag vill försöka ändå. Jag tänker att den här gången kommer det fungera. Och känslan blir dov. Känslan blir tyst. Och hela kvällen är det tyst inom mig och jag njuter. Njuter för jag får det lugnt en stund, jag kan fokusera mig en stund.

Men till morgonen är känslan tillbaks, starkare är någonsin, eller så är känslan av samma styrka men det är jag som är försvagad av all alkohol som förgiftar mina system. Förgiftar mig medan känslan sätter starkare klor i min ryggrad.

Det är denna känsla jag lyckades döva med att röka på. Jag brukade studera hela dagarna och sedan röka hela kvällarna. Mitt under studierna hade känslan svårt att få sin vilja hörd men mot kvällarna när den ville fram så rökte jag ur den. Det var enkelt och skönt utan att den kom tillbaks på morgonen. Under tiden låste jag in mig, slöt mig undan från familj och vänner och höll mig hemma. Ville inte att någon skulle se mig så där.

Jag slutade röka i somras och har inte velat ta ett enda bloss sedan dess. Eller kanske ett eller två där de första veckorna men allt som allt vill jag inte börja igen.

Det jag vill, är att sluta äta hela tiden. Sluta supa. Få bort den här känslan av tomhet och otillräcklighet. Känslan av att jag är korkad, att jag aldrig kommer bli något, få något gjort, vara helt lycklig. Jag vet innerst inne att det inte är sant men jag kan inte övertyga mig själv helt. (Motsägelsefullt).

Jag vill göra så mycket, skriva, odla, promenera, rita, sticka, virka, designa, fotografera, dansa, träffa vänner, resa med min älskling, så mycket. Jag vill göra så mycket.

Men känslan tar ur all energi från mig. Så jag orkar inte. Jag har inte tid. Jag har inte kraft. Jag sitter bara här och läser och läser och klarar inte av att göra någonting.

Jag skyller på snön. På mörkret. På kylan. Jag skyller på allt annat än min egen beslutsamhet. Jag som kan vara så envis, låter mig besegras av en känsla.