Arkiv för kategori ‘Allt suger’

« Äldre poster

Det är en sådan där dag då allting bara går så där lagom bra.

måndag, 15 mars, 2010

Var hos Astma och Allergi läkaren och de kan inte göra något åt min hosta, så jag ska förevigt låta som en 80åring som rökt de senast 70 åren av sitt liv. JOY.

Kom till Palatset och snodde den sista lediga platsen rakt framför en kille som säkert väntat länge på en ledig plats, känner att karma kommer ge igen.

Hann inte ens dricka upp min kaffe innan det var dags för lunch, hur var det möjligt?

Åkte för att hämta ett fint skrivbord som jag köpt på Tradera. Det var tyngre och mer ner slitet än jag hade väntat mig.

Fick konka det stora skrivbordet med min älskling. Var trött och hungrig och blev lite grinig.

Såg inte var jag hade handen och fick bildörren igen smälld på den. Inget brutet, eller ens illa skadat, mamma blev upprörd och jag hade ont i fem minuter. Blev mest grinig av det.

Kom hem och insåg att det inte gick att låsa skrivbordslådorna. Åt den enda matlådan vi hade hemma och blev mat-komig. Det vill säga inget mer studerande för dagen. Klockan var då tre på eftermiddagen.

Fick ett sms om att min inneboende tycker jag ska folkbokföra mig hos min älskling. När jag sa nej (ganska så bestämt) så tyckte hon det ändå. Annars skulle inte hon få bostadsbidrag och klara hyran. Så nu sitter jag och har ångest om att hitta en ny inneboende.

Kom på klockan sju att vi kanske borde äta middag, enbart för att kunna sova natten igenom. Vi har ingen mat hemma.

Och där slutar vi för dagen. Så långt kom vi. Sitter och tar ett glas vin och försöker att inte tänka mer på saken. Vin… it’s like food for the soul, eller nåt.

Postat i Allt suger, Sötnosen | 6 kommentarer »

Onsdagens psykiska sammanbrott

söndag, 14 mars, 2010

Jag har haft en usel vecka. Inte usel för något hemskt har hänt utan usel för jag har varit så otroligt PMSig att det inte ens går att klassa som någonstans i närheten av normalt beteende.

I onsdags, efter ena förödande nyheten efter den andra angående skolan (inget mer allvarligt än så), så var jag utmattad, mentalt. Jag ville bara gråta. Jag kunde inte gråta, varför vet jag inte.

Hur som helst fick jag för mig att en flaska vin skulle hjälpa så jag ringde min älskling och bad honom gå till systemet efter jobbet. Visst sade han, när han hade dryga 2 timmar kvar av arbetsdagen. Så jag satte mig och försökte jobba lite.

Runt fem, och dags för att sluta, ringde älskling och sa att han inte skulle hinna till systemet, jag kanske skulle gå själv. Notera hinna, för det var där det brast för mig. Hinna. På två timmar? Det tog ju max en timme att ta sig hem så den ytterligare timmen?

Nä, det brast. Jag blev skit arg. Jag blev arg för jag var utmattad och jag blev arg för jag kunde inte kontrollera det. Vilket jag i bakhuvudet kunde gissa men jag tyckte ändå jag var logiskt arg.

Jag satt och funderade en stund och sedan klädde jag på mig ytterkläderna och begav mig till systemet själv.

Medan jag stod och väntade på tunnelbanan så ringde älskling och frågade vad jag ville ha från systemet varpå jag skällde ut honom. Du behöver inte vara så arg sa han, JO svarade jag, jag tänker vara arg och sedan sa jag hej då och la på.

En del av mig ville säga vad han skulle köpa, en annan mycket starkare del ville hålla fast i min ilska.

Jag åkte till Brommaplan. Helt logiskt inte närmast men det blev så. På vägen skrev jag ett sms; jag vet inte ens om jag åker till BP och jag vet inte om jag kommer hem efter.

Varför? Jag ville såra, men också, jag ville inte gå hem. Hemma fanns bara en massa måsten. Måste göra grupparbete, måste läsa böckerna, måste städa, diska, laga mat. Fast maten var visserligen redan klar, så gott som. Och det gjorde mig bara argare. Där hade jag lagat mat åt min älskling och han kunde inte ens säga att han inte ville gå till systemet utan ljög om att inte hinna. Lögnare.

Jag fick ett varför sms från älskling som jag inte svarade på. Jag hade egentligen inget logiskt svar.

Jag gick på systemet och det slutade med att jag kom ut med tre flaskor, alla hamnade i ryggsäcken. Ett vin hade jag aldrig prövat förut men hörde ett biträde nämna det för en kund, det skulle vara jätte torrt och gott. George Breuer Riesling Sauvage (presenttips till den som vill ge mig vin!), en ny favorit.

Det gick alldeles för fort att gå på systemet. Jag ville inte åka hem, jag ville inte hem och jag ville (skäms jag för att medge) att min älskling skulle undra vart jag tog vägen. Så jag började promenera hemåt.

Det var halt, riktigt halt och vid varje hållplats funderade jag på att ta tunnelbanan istället, men något inom mig vägrade och jag fortsatte gå. Jag vandrade av mig en stor del av ilskan.

Väl hemma och igenom dörren möttes jag av en älskling. Han hade inte ätit utan satt framför datorn och såg måttligt glad ut. Vi sa knappt något till varandra. Det gick några minuter, sedan kröp jag mig upp bredvid honom och kramades. Väl medveten om att han inte gjort något fel utan att det här bråket var mitt och enbart mitt.

Vad är det för fel på dig?

Det kändes som en kniv i bröstet när han sa så.

Du skriver att du inte vet när du kommer hem och svarar inte på mitt varför och här sitter jag och vill inte äta utan dig och undrar var du är. Tror du att du inte är viktig för mig, är det det?

Där brast det för mig. Jag började gråta och jag kunde inte sluta gråta. Jag vet inte vad som är fel på mig. Är det utmattning? Hormonrubbningar från elaka p-piller? PMS psykbryt? Är jag mentaltrubbad?

Jag ville ju inte alls såra honom och jag ville ju vara hemma med honom men ändå hade jag inte kunnat ta mig hem. Det hade varit nära att jag aldrig hade gått in genom dörren efter vandringsturen, utan att jag bara hade fortsatt, och jag visste inte varför. Jag visste bara att jag behövde höra att han ville äta middag med mig, att jag var viktig. Även om jag redan visste det, så behövde jag höra det.

Det var det värsta psykbrytet jag har haft. Oförståeligt och där jag verkligen lät det ta över. Jag brukar kunna lugna ner mig någorlunda fort. Allt det säger mig är att det bara blir värre.

Etiketter: , , , ,
Postat i Allt suger, Skola, Sötnosen | 4 kommentarer »

Ni måste skämta????

tisdag, 9 mars, 2010

Idag när jag kom hem så låg ett inkassobrev och väntade på mig.

Tydligen blev det inte avklarat sist.

…Fortsättning följer efter jag har pratat med dem. Det kommer dröja för de släpper inte ens igenom en till telefonkön.

Etiketter: ,
Postat i Allt suger | Inga kommentarer »

Känslan som håller mig hårt i sitt grepp

onsdag, 24 februari, 2010

Den senaste tiden har jag känt mig korkad, liten, svag och otillräcklig. Jag vet inte vart känslan grundar sig men jag kan inte göra mig fri den. Jag har försökt.

Jag har försökt döva den med mat. Mycket mat. Mycket godis, läsk, sötsaker till förbannelse. Men det verkar som jag bara matade styrka in i känslan. Den var dov en stund men det var för den mumsade i sig varje godsak jag kastade in i munnen. Saker som jag ofta inte ens klassar som goda. Men känslan den var tyst, en stund.

Jag märkte att det inte hjälpte. Känslan blev som en burdust man som ville ha uppmärksamhet och bara höjde rösten för varje ord den tog. Känslor, med ord. De finns.

Så jag försökte dränka den. Dränka känslan med alkohol. Det har jag försökt förut och jag vet, och du vet, att det inte lyckas men jag vill försöka ändå. Jag tänker att den här gången kommer det fungera. Och känslan blir dov. Känslan blir tyst. Och hela kvällen är det tyst inom mig och jag njuter. Njuter för jag får det lugnt en stund, jag kan fokusera mig en stund.

Men till morgonen är känslan tillbaks, starkare är någonsin, eller så är känslan av samma styrka men det är jag som är försvagad av all alkohol som förgiftar mina system. Förgiftar mig medan känslan sätter starkare klor i min ryggrad.

Det är denna känsla jag lyckades döva med att röka på. Jag brukade studera hela dagarna och sedan röka hela kvällarna. Mitt under studierna hade känslan svårt att få sin vilja hörd men mot kvällarna när den ville fram så rökte jag ur den. Det var enkelt och skönt utan att den kom tillbaks på morgonen. Under tiden låste jag in mig, slöt mig undan från familj och vänner och höll mig hemma. Ville inte att någon skulle se mig så där.

Jag slutade röka i somras och har inte velat ta ett enda bloss sedan dess. Eller kanske ett eller två där de första veckorna men allt som allt vill jag inte börja igen.

Det jag vill, är att sluta äta hela tiden. Sluta supa. Få bort den här känslan av tomhet och otillräcklighet. Känslan av att jag är korkad, att jag aldrig kommer bli något, få något gjort, vara helt lycklig. Jag vet innerst inne att det inte är sant men jag kan inte övertyga mig själv helt. (Motsägelsefullt).

Jag vill göra så mycket, skriva, odla, promenera, rita, sticka, virka, designa, fotografera, dansa, träffa vänner, resa med min älskling, så mycket. Jag vill göra så mycket.

Men känslan tar ur all energi från mig. Så jag orkar inte. Jag har inte tid. Jag har inte kraft. Jag sitter bara här och läser och läser och klarar inte av att göra någonting.

Jag skyller på snön. På mörkret. På kylan. Jag skyller på allt annat än min egen beslutsamhet. Jag som kan vara så envis, låter mig besegras av en känsla.

Etiketter: , ,
Postat i Allt suger, Jag vill, Släkt och familj, Sötnosen, jag ska | 2 kommentarer »

A blast from the past or more like an explosion

lördag, 20 februari, 2010

Ok, så T hörde av sig igår. Ni som vill veta mer om den knas mannen kan läsa här, mer och där. Även om den senare inte var självklar.

Hur som helst så hade han tänkt komma över på en fredspipa sa han. Jag berättade att jag varken röker längre eller bor vid Odenplan för tillfället, sen berättade jag om min älskling.

Han ville också berätta något men inte över telefon så jag skämtade om att han hade blivit bortgift, att hans pappa hämtat en fruga som han alltid hade hävdat skulle hända eller att han gjort någon gravid, men jag fick inget svar.

Han ville jag skulle höra av mig.

Det är nästan så man blir mörkrädd, dåligt omen när T vill att man ska höra av sig. Väl?

Måste erkänna dock att jag tänkte på honom i december, var beredd på det årliga samtalet vid nyår, men det kom aldrig. Trodde verkligen det var slut på vår vänskap nu.

Etiketter: , ,
Postat i Allt suger | Inga kommentarer »

Jag är glad att jag inte är ensam

måndag, 15 februari, 2010

…även om det inte är exakt samma sak.

Etiketter: , ,
Postat i Allt suger | 2 kommentarer »

Har polisen verkligen inget bättre för sig?

lördag, 13 februari, 2010

Så var det dags igen.

Inga mördas i Sverige? Våldtäkt har vi redan förstått är bort prioriterat, och barnporr kommer väl någonstans, något snäpp över.

Men en helt egen grupp mot fildelare?

Går de lika hårt ut mot människor som parkerar fel?

Varför inte utsätta en grupp för att ta fast plankare? De kostar ju samhället en hel del pengar, är inte samhället mer prioriterat än vissa företag? Tydligen inte.

Undrar hur många som jobbar heltid med att få tag på klottrare, vandaler, misshandlare och andra lägre prioriterade brott.

Med tanke på att polisen inte har eller tar sig tid att åka ut när kvinnor ringer in till dem under tiden som de blir våldtagna så är det otroligt att de har tid att jaga fildelare.

Jag antar att det är pengarna som bestämmer. Även över polisen.

Etiketter: , , ,
Postat i Allt suger | 2 kommentarer »

Telefonkonferens

fredag, 12 februari, 2010

Som bekant så hatar ju jag att prata i telefon.

Trots detta så bestämde jag telefonkonferens med CE för att diskutera framtida idéer, planer, förslag för en hemsida.

Vi skulle höras idag klockan tio.

Igår gick ju min mobil sönder, och med den, hela min adresslista. Jag kan alltså inte ringa CE.

Inte för att jag hade planerat att vara den som ringer, för värre än prata i telefon är att behöva vara den som ringer och prata i telefon.

Men CE ringer ju inte.

Så nu sitter jag här och ser minuterna ticka förbi tio på morgonen, börjar bli ordentligt kissenödig men vågar inte gå på toa.

Jag har emailat CE med information om att jag själv inte har någon möjlighet att ringa. Vi får hoppas hon läser den någongång idag.

Etiketter: , ,
Postat i Allt suger | 2 kommentarer »

Och jag tyckte Com Hem var illa nog.

torsdag, 11 februari, 2010

Kommer ni ihåg för ett år sedan då jag hade fått nog av Com Hem?

Jag hade fått nog av Tre’s mobila bredband?

Jag tänkte faktiskt inte att Telia skulle vara bättre, jag tittade bara på priset och konstaterade att det skulle bli billigare.

Sedan för några månader sedan så flyttade jag ju ihop med min älskling, och han har ju redan fiberbredband. Och vi tittar aldrig på TV. Men vi funderade på det.

Vi funderade på att flytta min Telia till honom, för jag hade några månader kvar på bindningen, och hans kusin som flyttade in hos mig ville inte ha något abonnemang. Så älskling ringde Telia, kollade med Telia om det var möjligt att flytta abonnemang och sedan skulle vi återkomma. Eller snarare, de skulle återkomma med en installatör som skulle se om det var möjligt att flytta abonnemanget eller inte.

Installatören kom inte och vi kom fram till att vi inte ville flytta abonnemanget så vi sket i det hela.

Tills det kom ett brev. Ett brev där det stod att abonnemanget var flyttat och vi skulle betala 550 kronor. HELL NO sa jag och ringde Telia och var vansinnig.

Nu vet ni redan att det ska krävas mycket för att jag ska ta upp en telefon och ringa, så tänk hur arg jag var. Ändå var jag lugn och sansad i telefonen. Damen jag pratade med, det här är hysteriskt, sa att hon inte kunde diskutera ämnet med mig för numret var hemligt och hemliga nummer får man inte diskutera.  Däremot får tydligen en man ringa och säga att han är pojkvän till kvinnan som har det hemliga numret och då kan Telia flytta numret utan att jag behöver godkänna det. Men diskutera det går inte. Så jag sa all information hon hade till henne för att bevisa att det var mitt nummer. Och hon skulle fixa det. Dessutom hade mitt abonnemang förlängts med 18 månader.

Samtidigt sa jag upp alla abonnemang och fick dem att inse att de kunde stoppa upp de där 18 (som de förlänger så man ska slippa betala 550 kronor i flyttavgift).

Sedan några veckor senare, nej någon månad senare, fick jag en påminnelse. På 550 kronor.

Älskling ringde. Han försäkrade sig också om att alla abonnemang var avstängda. Inga problem där.

Tills idag.

Då kom inkasso brevet. Inkasso brevet som är på 550kr plus inkasso kostnad och ränta hittills totalt 713 kronor.

Idag kom det brevet, några timmar efter att min mobil gått sönder så nu sitter jag bara här och väntar på att min älskling ska komma hem, så jag kan ringa Telia. Och denna gång? Då hålls inga känslor tillbaks. Det här kommer inte bli vackert. (Sedan måste jag ringa Sergel och få dem att hålla fakturan, då jag inte litar på Telia och har jobbat på Sergel så jag vet exakt hur enkelt det kan gå vidare till betalningsföreläggande.)

Telia. Ni är värre än Com Hem. VÄRRE! Fattar ni hur illa det är????

Etiketter: , , ,
Postat i Allt suger | 1 kommentar »

Man ska inte kasta sten i glashus

tisdag, 2 februari, 2010

I helgen jobbade jag morgon, vilket innebar att jag gick upp hutlöst tidigt. Omänskligt tidigt skulle jag nog vilja säga.

Men egentligen var det ok. För klockan 6 på en lördag morgon, eller söndag för den delen, är det inte många ute och jag kan ånjuta mitt kaffe samtidigt som jag läser min kurslitteratur i fred.

Runt 8-9 däremot, trots att resenärantalet är lågt så är min lugn bortblåst. Det är nämligen så att det springer runt kundservicevärdar. Jag har inget emot mina fina kolleger, och pratar gärna lite med dem. Men i söndags blev en stund istället  närmare en timme, och konversationen? Jo den blev inriktad på hur hemska ens kolleger var.

Alla har sina bra och dåliga dagar. Men när man knappt har något bra att säga om sina kolleger efter att bara ha jobbat 3 månader kanske man ska byta jobb?

Jag kan tycka, och det är milt sagt, att några av mina kolleger är lata jävlar. Jag kan även tycka, återigen milt sagt, att några ska omplaceras eller sparkas. Men inte alla. Inte i närheten av alla. Jag tycker faktiskt väldigt många är väldigt trevliga.

Jag tycker också, att man tre månader in, inte kan veta om ens kollega har befordrats på grund av nepotism eller på grund av kunskap och talang. Det var nämligen i det ämnet hon hade mest att yttra.

Hon lät bitter på en person som hon arbetat max 3 månader med och som någon gång under dessa tre har befordrats. Hennes enda anledning till varför hon inte gillade det, var för hon inte ville ta order av honom.

Jag tror jag vet vem det är. Jag tror jag har hört hans sida också. Jag tror min kära kollega KSV (kundservicevärden) ska svälja sin avundsjuka och fortsätta jobba, jag råkar veta att han gör ett väldigt bra jobb och har förtjänat sin högre befattning. Det handlar inte om nepotism, utan om att kunna sitt jobb och utföra det väl.

Men det sa jag inte. Varför?

Jag orkade faktiskt inte ta diskussionen, och var inte säker på att vi menade samma person. Inte till hundra procent.

Det roligaste, eller mest ironiska på dagen, var att hon klagade på andra kollegers arbetsmoral och beteende mot kunder, men hennes egen? Inte särskilt trevlig och tillmötesgående. Ett tag pratade hon högt och ljudligt, i spärr området,  klagande på företaget. Visst hon sa 1010, (telefonnummer vi ska ringa) men ingen som hörde henne kan ha misstagit vilka hon pratade om. Inga kunder i alla fall. FY!

Etiketter: , ,
Postat i Allt suger, Jobb | 2 kommentarer »

« Äldre poster