Jag försöker tänka positivt men jag börjar tro att det är en funktion inom mig som inte existerar längre. Kommer ni ihåg när man var ung och var passionerad över saker? Törstig efter kunskap, hade hobbys, tyckte om att göra grejer.
Så känner jag aldrig längre.
Jag jobbar och har jag inget på jobbet att göra så tär det på mig inombords. Uttråkan, det är nog en av de värsta känslorna jag vet och jag har arbetat aktivt för att slippa vara uttråkad. Jag var mindre uttråkad med att sitta i spärren för då hade jag med mig filmer eller serier som kunde underhålla mig. Men hur skulle det se ut om jag i kontorsmiljö sätter mig och tittar på en film?
Jag har försökt dryga ut arbetet med att göra annat lite då och då. Läsa bloggar. Läsa twitter. Spela TW. Men i slutändan blir jag klar med jobbet och woops så har jag inget annat än de föregående att göra och 8 timmar av att läsa bloggar blir snabbt trist.
Jag hade föredragit att jobba hemma. Då hade jag kunnat städa medan jag väntade på jobb, men jag får en distinkt känsla av att det inte uppskattas när man inte ser mitt uttråkade ansikte på jobbet. Jag kanske inbillar mig.
Dessutom sitter jag obekvämt. Vad är det för kontor som inte har fotstöd och ergonomiska stolar? Vet de inte att vi sitter 8 timmar av dygnet?
