Om det är något jag har förstått så är det att jag inte ska ha barn. Eller i alla fall inte nu. Jag vågar aldrig säga definitivt jag ska inte ha barn, för sedan händer något och man sitter där med en unge eller tre och förbannar sig för att man ens sa att man inte ville ha några. För då älskar man ju sina pluttingar.
Men just nu säger jag att jag inte vill ha barn. En av de avgörande anledningarna är att jag redan nu har ångest för hur lite tid jag tycker jag har för mig själv. Och då har jag helt realistiskt räknat flera timmar för mig själv.
Nåja, jag går i skolan på vardagarna (och pluggar, eller borde, de timmar jag inte sitter på föreläsning). Sedan jobbar jag på helgerna och då kan man ju inte precis ha sin egen tid.
När jag kommer hem ska jag laga mat och planera in minst 8 timmars sömn så jag orkar vara någorlunda alert i skolan eller på jobbet. Och så vill min älskling prata och gosa. Vilket jag älskar, men det är inte min tid.
Därför, när kvällen kommer, får jag panik när klockan börja slå mot sovdags. Jag vill inte. Vill vill vill INTE! Älskar att sova och drömma och älskar definitivt att ligga och kramas och mysa innan jag ska somna, men jag vill läsa bloggar, läsa nyheter, slö surfa, bara vara och bara sitta i fotöljen och inte röra på mig.
Tänk om jag, på allt det där, hade barn. Då skulle jag antingen få välja bort sömn eller min egen tid. Jag fattar inte hur människor lyckas med det.
Det är för att vissa människor är robotar. Och dom tänker inte som vi människor..
Sötnos min egentid är när jag åker till och från skolan, när jag sitter på bussen och bara är eller sover. DÅ har jag egentid.
Vad hette det sa du? Egen tid? Varje kväll mellan 20.30 och 23.00.
La dolce vita.
Nejmen såhär, på det stora hela känns det värt det. Och det går över.
Joel… sant så sant.
Systeryster och 30+ you two just prove my point…