Arkiv för februari, 2010

« Äldre poster

Lägenhetsbyte

lördag, 27 februari, 2010

Jag har satt upp min lägenhet på Björnsbytare. Det är faktiskt så jag fick den från första början. Genom att byta min 2′a vid Brommaplan för den här fina ettan jag har vid Odenplan. Jag tyckte jag gjorde guldbytet.

Det gjorde jag ju egentligen.

Problemet nu är, att jag får inte plats med min älskling i min lilla etta. Vi får knappt plats i hans stora två. Fast det tycker jag snarare är för att han har så mycket saker. Så mycket så mycket.

Jag vill flytta större och jag vill ha alla mina saker med mig. Inte bara en handfull.

Så jag la upp min lägenhet på Björnsbytare. Först tänkte jag byta min lilla etta till något lite större. En dag fick jag för mig att se vad vi kunde byta båda lägenheterna till och sa inget till älskling (ville itne skrämma honom). Han kom på det och började leka själv.

Men egentligen vill han inte flytta. Det vet jag.

Så jag tänker att min 24 kvadratare kanske jag kan byta mot en 40 kvadratare och sedan har kanske min älskling ändrat sig, och då har vi möjlighet till mer fördelaktiga byten med båda lägenheterna?

Finner mig dock otroligt kräsen och vill inte byta min underbara etta mot just vad som helst.

Lägg sedan till att 90% av alla på Björnes är otroligt oseriösa och vill nog egentligen bara se hur populära deras lägenheter är så de kan må bra över det.

Bajsrumpor allihopa.

Etiketter:
Postat i Jag vill, jag ska | Inga kommentarer »

Jag behöver veta…

fredag, 26 februari, 2010

Jag funderar på att ändra bloggen till en "engelsktalande" version. Kommer du fortfarande läsa den då?

  • Ja, språk påverkar inte text (47%, 7 Votes)
  • Ja, om din engelska inte suger helt (20%, 3 Votes)
  • Nej, jag orkar inte fatta engelska (27%, 4 Votes)
  • Nej, men jag följer dig inte nu heller (0%, 0 Votes)
  • Jag har inte bestämt mig, jag återkommer (6%, 1 Votes)

Total Voters: 15

Loading ... Loading ...

Postat i Frågor | 4 kommentarer »

Jag valde fel, mamma hade rätt

fredag, 26 februari, 2010

Varje dag som går känns det som jag valt fel ämne att studera. Att jag skulle valt programmering istället, och att enda anledningen till att jag inte studerar det är för att mamma fattade det när jag hade gått ut gymnasiet och försökte få mig att söka det redan då.

Jag, däremot, var så trött på att hjälpa henne med datorer att jag tvär vägrade och har sedan dess använt ursäkten att jag skulle bli så trött på att sitta framför datorn som en ursäkt. Att jag skulle döda mitt naturliga intresse för det  med att tvinga mig själv att jobba med datorer. Men vet ni vad, intresset har ju inte dött nästan 10 år senare trots att jag har arbetat med det. Däremot har jag önskat att jag hade tid att lära mig mer.

Jag försöker intala mig själv att jag kan ta distanskurser när jag har studerat klart Civilekonomlinjen, för nu är jag så nära slutet att jag nästan ser ljuset i tunneln. Men jag vet också att jag är så sjukt trött på att studera och att jag är helt hopplös på att motivera mig själv för distanskurser.

Jag kanske kommer kunna motivera mig själv till att lära mig själv sen. Vem vet. Jag tvivlar, gör du?

Etiketter: , , ,
Postat i Skola, Släkt och familj | 4 kommentarer »

Oacceptabelt Scenario

torsdag, 25 februari, 2010

Igår tog jag ett extra arbetspass.

De ringde mig, lätt halvt desperata, och jag sa ja.

Jag tror inte jag behöver pengarna och jag behöver definitivt inte sysselsättningen. Dessutom ringde de i måndags när trafiken var som värst och jag faktiskt trodde jag bara skulle få sitta och bli utskälld hela kvällen. Men sån är jag. Tar en för laget.

Stängning var det. Vilket innebär att jag ska sitta kvar och se sista tunnelbanan hem åka förbi. Krasst men så är ju jobbet.

På tisdagen sökte jag alternativa vägar hem. SL sa; åk hem klockan 4 på morgonen. VA FAN! Jag slutar ju ett! Så jag ringde till jobbet och hon som jobbade sa att jag kunde ta taxi hem, men behövde förvarna när jag började.

Ok lugnt.

Var på jobbet en halvtimme tidig. Sådan är jag. Var så osäker på trafiken och ville inte att min stackars kollega skulle sitta där och lida på grund av min dåliga framförhållning.

Ringde in. Bad om taxi. Personen som svarade hade ingen aning om vad jag pratade om men skulle kolla upp det.

Två timmar senare blir jag uppringd av en i växeln. Växeln är fel ord, det är ingen växel. De gör administration, usla på det, men administration. Lite våra go-to guys när vi behöver olika saker.

Hon skällde praktiskt taget ut mig. Det gick ju en nattbuss, jag hade bara sökt fel. Och visst såg jag, det gick en nattbuss. (Tryck alltid i att du kan gå en station om det går fortare). Men va bra. Visserligen gick den 22 minuter efter jag slutat, men det var ju varmt i kuren.

Ju längre in mot kvällen och närmare natten vi kom, desto snörvligare och eländigare blev jag. Tur att jag hade tagit med huvudvärkstabletter. Annars hade jag nog inte orkat.

Jag satt och tänkte på alla som jobbar i spärren och struntar i reglerna, och tar sista tåget hem. Jag ville, men nej. Jag skulle göra mitt jobb. Tur för en varm spärr tänkte jag.

Klockan slog ett. Ingen idé att packa än. Dryg halvtimme till bussen. Några minuter senare kom sista tåget, och gick.

Så fort tåget gått sprang en väktare in och låste allt. Visst det är hans jobb.

Sedan kom han in i kuren och sa åt mig att dra. Va fan? Det är 10 minuter kvar på mitt pass och jag vill inte stå ute i kylan. Men han ville inte ge sig. Otrevlig var han inte, men ut skulle jag.

Så jag packade mina saker, förbannade växeln, och tänkte nästa gång tar jag sista tåget.

Gick upp och ut i kylan, på en station där det inte finns några seven eleven eller andra möjligheter till värme, tänkte 2 sekunder, och vinkade sedan in en taxi.

Jag tog taxi hem, för jag var jätte förkyld. Det var minus grader ute och policyn var tydligen att jag skulle stå 25 minuter, trampa snö och vänta på en nattbuss som skulle ta mig två stationer?

Det är totalt oacceptabelt!

Etiketter: , , ,
Postat i Jobb, Oacceptabelt Scenario | Inga kommentarer »

Känslan som håller mig hårt i sitt grepp

onsdag, 24 februari, 2010

Den senaste tiden har jag känt mig korkad, liten, svag och otillräcklig. Jag vet inte vart känslan grundar sig men jag kan inte göra mig fri den. Jag har försökt.

Jag har försökt döva den med mat. Mycket mat. Mycket godis, läsk, sötsaker till förbannelse. Men det verkar som jag bara matade styrka in i känslan. Den var dov en stund men det var för den mumsade i sig varje godsak jag kastade in i munnen. Saker som jag ofta inte ens klassar som goda. Men känslan den var tyst, en stund.

Jag märkte att det inte hjälpte. Känslan blev som en burdust man som ville ha uppmärksamhet och bara höjde rösten för varje ord den tog. Känslor, med ord. De finns.

Så jag försökte dränka den. Dränka känslan med alkohol. Det har jag försökt förut och jag vet, och du vet, att det inte lyckas men jag vill försöka ändå. Jag tänker att den här gången kommer det fungera. Och känslan blir dov. Känslan blir tyst. Och hela kvällen är det tyst inom mig och jag njuter. Njuter för jag får det lugnt en stund, jag kan fokusera mig en stund.

Men till morgonen är känslan tillbaks, starkare är någonsin, eller så är känslan av samma styrka men det är jag som är försvagad av all alkohol som förgiftar mina system. Förgiftar mig medan känslan sätter starkare klor i min ryggrad.

Det är denna känsla jag lyckades döva med att röka på. Jag brukade studera hela dagarna och sedan röka hela kvällarna. Mitt under studierna hade känslan svårt att få sin vilja hörd men mot kvällarna när den ville fram så rökte jag ur den. Det var enkelt och skönt utan att den kom tillbaks på morgonen. Under tiden låste jag in mig, slöt mig undan från familj och vänner och höll mig hemma. Ville inte att någon skulle se mig så där.

Jag slutade röka i somras och har inte velat ta ett enda bloss sedan dess. Eller kanske ett eller två där de första veckorna men allt som allt vill jag inte börja igen.

Det jag vill, är att sluta äta hela tiden. Sluta supa. Få bort den här känslan av tomhet och otillräcklighet. Känslan av att jag är korkad, att jag aldrig kommer bli något, få något gjort, vara helt lycklig. Jag vet innerst inne att det inte är sant men jag kan inte övertyga mig själv helt. (Motsägelsefullt).

Jag vill göra så mycket, skriva, odla, promenera, rita, sticka, virka, designa, fotografera, dansa, träffa vänner, resa med min älskling, så mycket. Jag vill göra så mycket.

Men känslan tar ur all energi från mig. Så jag orkar inte. Jag har inte tid. Jag har inte kraft. Jag sitter bara här och läser och läser och klarar inte av att göra någonting.

Jag skyller på snön. På mörkret. På kylan. Jag skyller på allt annat än min egen beslutsamhet. Jag som kan vara så envis, låter mig besegras av en känsla.

Etiketter: , ,
Postat i Allt suger, Jag vill, Släkt och familj, Sötnosen, jag ska | 2 kommentarer »

Kategorin Short Film (animated)

tisdag, 23 februari, 2010

De fem filmerna som är nominerade är:

- French Roast

- Granny O’Grimm’s sleeping beauty

- The lady and the Reaper

- Logorama

- A matter of loaf and death (Wallace & Gromit)

Bland de 5 filmerna nominerade för en Oscar så tyckte jag tre var riktigt bra och två, inte alls särskilt bra.

För att kategorisera så gillade jag Logorama minst. Verkligen inte min sorts film. Jag vet att det var menat som en ironi mot reklam och märken men jag tyckte det var en klen handling och rent utav en trist film.

Sedan tyckte jag A matter of Loaf and Death var förutsägbar och tråkig. Men Wallace & Gromit har aldrig heller varit några favoriter. Det var 29 minuter jag plågade mig igenom.

Därefter kommer de resterande tre filmer jag sett tätt intill varandra. Min initiala känsla är att French Roast kommer snäppet efter de andra två. Den var söt. Simpel men intressant och med en liten moral inbäddad. Sånt gillar jag.

The lady and the Reaper var rolig. En fniss film som jag njöt av, men den som var allra bäst var Granny O’Grimm’s Sleeping Beauty. Den var originell och helt oväntad. Hoppas den vinner.

Men eftersom världen och definitivt Oscars kommittén sällan tycker som jag gör kommer antagligen Logorama ta hem priset. Fan för att inte vara allsmäktig så man kunde få göra sådana här beslut själv!

Etiketter: , , ,
Postat i film | 2 kommentarer »

Jag drömmer om sedlar med vingar som flyger iväg

måndag, 22 februari, 2010

Hur kan det komma sig att båda mina syskon hellre vänder sig till mig för att låna pengar än att vända sig till vår moder?

Mamma har pengar. Hon har definitivt mer pengar än mig. Hon har absolut möjlighet att låna ut pengar, och även om hon kan undra vad pengarna är för så brukar hon inte vara så dömande. Väl?

Jag brukar ha pengar. Det brukar definitivt inte vara ett problem för mig att låna ut pengar. Den här månaden borde jag haft mer pengar, jag vill inte ens tänka på vart förra månadens stora pengahög har försvunnit. Börjar jag tänka på det är det möjligt att jag kommer börja gråta. Det var mycket pengar.

Men jag är en slösa.

Jag har också svårt att säga nej.

En kombination av dessa två, och den tredje, jag älskar äta ute, har gjort att pengarna har försvunnit.

Att jag dessutom har en personlighet som inte vet när den ska sluta, som äter för mycket, dricker för mycket och att generöst kasta ut pengar, hjälper inte.

Jag behöver hjälp.

Nåja, nu försvann jag från ämnet. Jag vet att det kan vara svårt att fråga mamma efter pengar, men det kanske ska bli svårare att fråga mig? Jag menar, jag brukar säga ja och sedan har jag knappt några ören att leva på mot månadens slut.

Lillebrors svar på varför han frågade mig var att han inte ville förstöra mammas ekonomi… eh? Va? Mammas ekonomi är ungefär 7 gånger så bra som min ekonomi. Utan att hon studerar varje dag och jobbar de dagar hon inte är i skolan. Jag sliter för mina ören. Och vad gör lillebror? Väljer att neka jobb och lånar pengar istället.

Är man i sits för att låna pengar ska man nog inte tacka nej till jobb.

Etiketter: , , ,
Postat i Släkt och familj | 2 kommentarer »

En liten inblick i Lexis vän-psyke

söndag, 21 februari, 2010

Jag har inte många vänner, och ibland kan det kännas trist. Det känns speciellt trist när jag ser på cheesy tv så som Sex and the City och avundas tjejernas vänskap.

Jag har fler än tre vänner, men inga av mina vänner umgås med någon annan av mina resterande vänner. Det är inte som om de inte gillar varandra, det har bara blivit så. (Ja med undantag för Elvis och Kara men E är i Japan och när hon är här umgås vi inte alla tre ändå).

Grejen är att jag tror jag vet varför jag inte har så många vänner. Om vi undgår från att tänka att jag är jobbig, envis, självisk och väldigt speciell (alla väldigt korrekta antaganden om mig).

Det är nämligen så att när jag umgås, i grupp, kan jag inte komma därifrån fort nog. Inte när jag umgås med mina älskade vänner var för sig utan när vi umgås i en stor grupp av människor. Ofta tycker jag att andras vänner inte riktigt är mina sorters vänner. De är inte my kind of peeps.

Jag är nästan alltid en av de första som går, jag nästar springer hem och sedan kommer jag in genom dörren, jag pustar ut. För jag klarade mig igenom en stor grupp av jobbiga personer utan att få något utbrott på någon eller säga några ärliga, valvalda dock inte för det tillfället lämpliga, ord.

Istället sitter jag hemma under min korkek (för närvarande min älsklings fotölj) och luktar på blommorna (surfar, läser bloggar, kollar mail mm).

Jag kan inte rå för det. När det gäller att spendera tid med människor jag inte gillar särskilt mycket och göra saker jag verkligen inte tycker om (till exempel gå på spa) så börjar det krypa i mig och jag vill bara därifrån.

Gör det mig till en hemsk människa?

Jag säger inte att jag inte vill ha vänner att umgås med. Jag säger inte heller att jag inte älskar de få vänner jag har. Allt jag säger är att det krävs mycket för att bli min vän och ännu mer för att jag ska umgås med dina vänner. Att sedan hoppas på att jag umgås med dina vänner och har en trevlig, rolig kväll. Lycka till, det är lika realistiskt som att någonsin röra vid månen. Inte omöjligt men väldigt väldigt osannolikt.

Angående spa, varför vill alla fira människor med spa? Jag hatar spa. Jag hatar när människor som jag inte ligger med tar på mig. Jag hatar att klä mig naket. Jag hatar att låtsas att det är en lugnande miljö. Hata spa!

Etiketter: , , ,
Postat i Random Shit | 4 kommentarer »

A blast from the past or more like an explosion

lördag, 20 februari, 2010

Ok, så T hörde av sig igår. Ni som vill veta mer om den knas mannen kan läsa här, mer och där. Även om den senare inte var självklar.

Hur som helst så hade han tänkt komma över på en fredspipa sa han. Jag berättade att jag varken röker längre eller bor vid Odenplan för tillfället, sen berättade jag om min älskling.

Han ville också berätta något men inte över telefon så jag skämtade om att han hade blivit bortgift, att hans pappa hämtat en fruga som han alltid hade hävdat skulle hända eller att han gjort någon gravid, men jag fick inget svar.

Han ville jag skulle höra av mig.

Det är nästan så man blir mörkrädd, dåligt omen när T vill att man ska höra av sig. Väl?

Måste erkänna dock att jag tänkte på honom i december, var beredd på det årliga samtalet vid nyår, men det kom aldrig. Trodde verkligen det var slut på vår vänskap nu.

Etiketter: , ,
Postat i Allt suger | Inga kommentarer »

Om jag hade ett skrivbord, ett kontor, en större lägenhet…

fredag, 19 februari, 2010

Jag har kommit fram till, att anledningen till att jag inte har någon disciplin för arbete just nu är att jag inte har ett kontor/skrivbord.

Om jag hade ett skrivbord, helst ett i ett rum jag kunde stänga dörren till, skulle jag nog ha disciplin att plugga 8 timmar om dagen. (skratta inte, jag är seriös nu)

Om jag hade ett skrivbord skulle jag kunna hänge mig till att verkligen designa den här bloggen, och göra det jag vill med den. Vilket kommer betyda skriva på engelska igen. Och disciplin till att kategorisera mina inlägg, och verkligen lägga upp bilder.

Om jag hade ett skrivbord skulle jag definitivt använda min Wacom Bamboo skrivplatta och rita lite, eller jag vet inte. Göra något med den! Älskar den, använde den när jag satt i min lilla etta, hukad över vardagsrums bordet. Då jag hade ett bord att huka över.

Om jag hade ett skrivbord och definitivt ett kontor skulle jag börja skriva den där romanen som legat där i bakhuvudet i hundra år. Eller åtminstone en novell eller två, kanske en dikt. Få tillbaks min skrivröst.

Vad jag vill ha sagt är… älskling, skaffa mig ett skrivbord. Och ett eget rum. När du ändå är igång, kan vi inte flytta till en större lägenhet, jag får ett kontor, du ett spelrum sen har vi gemensamma ytor också?

Etiketter: , ,
Postat i Hemsida, Sötnosen | Inga kommentarer »

« Äldre poster