Ibland tänker jag att mitt liv inte har börjat, för jag har inte tid att läsa en bok. Men egentligen är ju inte det sant. Jag har tid, men jag tar mig inte den tiden.
Det är konstigt hur jag relaterar till att ha ett liv med vad jag gör och inte gör på min fritid. Just nu känns det inte som jag har särskilt mycket fritid över huvudtaget. Är jag inte i skolan så pluggar eller jobbar jag (eller både och samtidigt). Gör jag inget av de två, lagar jag nog mat eller sitter död i min älsklings sköna fotölj (nu dubbad min fotölj, förlåt älskling) och läser bloggar. Jag orkar oftast inte ens skriva ett inlägg.
När jag går och lägger mig, eller snarare vi går och lägger oss, så tittar vi lite på tv och sedan myser vi oss till sömn. Det finns ingen plats för att läsa en bok.
För att trycka in bokläsandet någonstans i det hela, går jag nu omkring med en i väskan. Sylvia Plaths The Bell Jar, som jag velat läsa i en evighet, ligger nedtryckt längst ner i min väska. Allt i hopp om att den ska dras upp när jag sitter på tunnelbanan eller bussen, nej låt oss stryka det senare, jag blir så hemskt åksjuk då.
Men hur många timmar åker jag då tunnelbana om dagen? Kanske totalt 30 minuter. På hela dagen. Och det tar mig ca 3 minuter att lugna ner mig när jag stigit på tunnelbanan och ca 3 minuter att göra mig redo att stiga av den, där försvann visst 12 av dessa 30 minuter.
Jag hör flera av er mumla att 18 minuter är ändå något, bättre än inget. Och ni har rätt. Ändå lyckas jag inte dra upp boken, bara av den enkla anledningen att jag glömmer att den ens är med.
Loading ...