För första gången går jag med plus i kassan (som inte är p.g.a idiot Rapid) och det är lika mycket plus som jag sammanlagt hittills gått minus.

När man går minus så förväntas man lägga till av egna pengar, men när man går plus ska man låta kassan vara på plus… säger de. Ingen gör såklart så.

Nu är frågan… har jag räknat fel, har jag gett fel växel när det varit stressigt eller är det Karma som försöker ge tillbaks de pengar den tidigare lånat av mig??

Fråga två är, vågar jag sätta pengarna i egen ficka eller inte…

Har jag sålt slut på nästan alla biljetter i kassan. I alla fall de som inte är reducerat pris på.

Ringde Rapid (de vi köper våra remsor och biljetter ifrån) vid ett tiden för jag hade slut på precis all växel. Då går det ju inte sälja något.

Visst kan du få köpa en remsa, men bara idag kostar den tjugo kronor mer…

Jag sa till killen att det var panik. Det har gått två timmar och jag väntar än. Problemet är att jag har ingen toalett i kuren. Går jag på toa och snubben kommer så har jag missat honom. Inte för att jag initiellt bryr mig. Tycker det är så sjukt drygt att skita i en när man säger att det är bråttom.

Behövde inte köpa biljetter när jag ringde men i natt har jag sålt. Tycker det är läskigt att sitta med en kassa som nästan bara består av pengar.

Inatt har dessutom polisen varit förbi, varför vet jag inte men en halvtimme senare anhöll de någon vid Rådmansgatan och trafiken fick stopp ett tag. Inget nytt egentligen för alla norrgående tåg hade förseningar på gröna linjen. De bytte dessutom spår och resenärerna blev helt hysteriska och fattade ingenting.

Det värsta var trots allt när jag började. Jävla Hötorget Xet och att man delar kur med någon. Visst hon hade bara en timme kvar av sitt pass, då det var som stressigast på hela kvällen. Hon bestämde sig för att ha stängt drygt 40 minuter av den timmen. Kul. Kö ut till gatan och en svettig Lexi.

Jag har tre timmar kvar. Jag vet vem som ska avlösa mig och han kommer vara tidig. Han är min hjälte just nu.

Nu borde jag bara ha klockan tre och fem rusherna kvar och sedan lugnt resten av natten…

Jag är inte en social person.

Jag kan tycka, att bara få mig till en fest är liksom tillräckligt, att sen kräva att jag ler, är trevlig och så vidare känns liksom overkill. Jag är ju där.

Ibland kan jag vara på party humör och då kan jag bli the life of the party, ibland är jag bara på gott humör och det hjälper, men är det som nu när jag är slutkörd (precis som väntat i augusti) så orkar jag faktiskt inte vara så tillmötesgående för andras problem så att det skapar mer problem för mig.

Det betyder inte att jag inte vill komma, eller att jag inte vill ses. Jag har bara inte tid just nu, och med tidsbrist råder energibrist. Jag är slutkörd ganska konstant.

Räcker det inte med att jag har vanligt jobb, festivaler, skola, bröllop, födelsedagar och samtidigt ångest för jag bara hunnit se min lillebror en gång i sommar? Måste jag sedan se till att du inte blir sårad eller att jag inte misstolkas? Jag orkar inte!

När jag har en stund över så orkar jag inte ens fixa hemma utan vill mest bara krypa ner i en varm säng och mysa…

Ifall min mamma jobbar med andra som hon gör med mig undrar jag hur något blir gjort.

Jag hatar att jobba med min mamma. Saker blir liksom inte helt korrekt gjort.

Ringer människor och snackar med henne om festivalerna (loppisdelen) så får de fel svar konstant och jag måste ordna upp saker. Men hon har börjat lära sig och har gett ut mitt jobbnummer istället för att ge svar. Det har lett till att jag trott att saker kanske ordnar sig i år.

Förra året var det kalabalik med vart borden stod och vart alla hade sina platser. Den karta jag hade fått från föregående år var helt fel så människor som trodde de skulle få stå utanför Konsum stod helt plötsligt i backen på Lågskärsvägen i Kärrtorp. Ramaskri.

I år gick jag och mätte. Kalkylerade. 120 cm, plus 30 cm mellan borden. Så många bord här så många bord där. Gav inte heller ut en karta med exakta platser utan bara ungefärliga. Jag hade förtroende för det här året.

Så nu när alla 120 bord blev uppbokade ville jag beställa fler så jag bad mamma om kvittot och informationen till firman. Läser igenom det för att se att allt stämmer och ser att mamma inte alls har beställt bord som är 120 cm i längd utan de är 180 cm.

2 månaders jobb ner i papperskorgen. 2 månaders ideellt arbete. DVS ingen timlön där inte. Jag får en klumpsumma som är väldigt blyg i jämförelse med de timmar jag lägger ner.

Jag vill bara sätta mig i ett hörn och gråta. Jag måste göra om allt. Mäta om, ny karta, emaila alla, ta skit och helt enkelt få höra klagomål till tusen.

Hur får min mamma något arbete gjort på detta sätt? Hon har ju ingen koll och det är alltid något som blir fel. Men jag ska inte skylla ifrån mig då jag kunde sett till att all information angående loppiset gick direkt till mig. Jag har väl bara mig själv att skylla.

Nu är över 100 bord bokade till Kärrtorpfestivalens loppis varav mer än hälften redan är betalda för.

Förra årets rekord på 100 bord (där 80 var förbetalda) kanske kommer slås. Eller det känns som det definitivt kommer slås. Styrka i numbers and whatnot.

Jag däremot är en stor hög av goo. Goo… ni vet sån där geggig röra som inte riktigt kan hålla ihop sig själv. Jag är trött fast jag hela tiden tycker jag sover. Jag har ingen ork för vissa människor och jag orkar verkligen inte med att man analyserar mig. För helt ärligt så tycker jag inte du har rätt.

Hela sommaren försvann, inte på ett negativt sätt utan jag har inte hunnit reflektera på att den passerade för jag har varit så upptagen. Jag har haft roligt, jobbigt, varmt, kallt. Jag har lekt, jobbat, lärt mig och njutit.

Det har stört vänner. Att jag inte har hoppat på tå när de velat ses. Att jag inte har gett dem allt, för jag har inte varit uttråkad nog att göra det. Jag har låtit mig själv komma först, och det jag vill göra. Det har varit så sjukt skönt.

Om en vecka börjar skolan. Jag ser fram emot det men blir nervös också. Har skrivit upp mig på så mycket jobb att jag börjar svettas när jag tänker på hur hösten kommer bli men samtidigt är jag exalterad.

En timme till rast och det känns som jag precis satte mig här?

Inatt sov jag åtta timmar. Det är ju otrolig lyx. De närmsta 2 dagarna är jag ledig, ännu mer lyx.

Igår så emailade jag föredetta hyresgästen och skrev att jag tänkte behålla en del av depositionen på grund av bristfällig städning. Bristfällig var ett milt uttryck då köket hade lager av fett och han faktiskt inte hade städat alls. Han hade inte ens dammsugit golvet. Det simplaste man kan göra.

Han blev rasande och jag blev lite nojjig så jag band ett rep runt handtaget på ytterdörren som var fast i hatthyllan på andra änden. Sedan gick jag och la mig. När jag gick upp i morse var repet intakt men dörren olåst. Nu sitter jag och tänker om jag glömde låsa, låste upp dörren i morse eller vad som hänt.

Gårdagen var fylld med mysterier. Jag träffade Helena efter jobbet och åt lunch (för henne, middag för mig). God mat. Vi diskuterade livet och speciellt Helenas nyligen bortgågna vän.

Han hade varit missbrukare och en dag förra vecka fick Helena ett SMS där det stod att han gått bort. Förgäves hade hon försökt få tag på mer information. Sedan igår hade hon sett personen online på MSN och hade efter en hel del trugande fått svar. Tydligen var det någon vän som satt inne på hans alias.

Helena var misstänksam. Hon hade ringt sjukhus och polis i Uppsala och ingen hade hört något alls. Så efter mycket om och men bestämde vi oss för att jag skulle ringa telefonnumret som Helena hade fått dödsSMSet ifrån.

För att göra en väldigt lång historia kort så kan jag berätta att ”vännen” inte alls är död. Fy fan vilken elak grej att göra. Jag vet inte vad mer som hänt men jag tyckte så synd om Helena som var så upprörd förra veckan. Hon tog sprattet mycket bättre än jag skulle ha gjort. Helena är en större person än vad jag någonsin kommer bli.

Jag är bra på ansikten.

Att jag ser hundratals om dagen spelar ingen roll.

Jag kan känna igen någon som jag sett för en vecka sen i spärren. Inte alltid såklart och inte de som har egna kort.

Men henne kände jag igen. Hon som precis skulle förbi med sina två barn. Jag informerade henne om precis samma sak för drygt 2 veckor sedan.

Barn över 7 år åker inte gratis. Inte på vardagar. Barnreglerna är följande, barn upp till 7 år åker gratis i betalandes sällskap (oavsett hur gammal den betalande är). Barn upp till 12 år åker gratis i vuxen betalandes sällskap från fredagar klockan 12 till söndagar vid midnatt.

Konstigt att hon glömt det redan. Ännu konstigare är att hon har remsor för barnen om hon prompt tror de åker gratis hela tiden.

Undrar hur många spärrvakter släpper igenom dem mest för de inte orkar säga ifrån. Jag gissar att hon lyckas ca 75% av fallen. Hon har ju helt klart satt det i system.

Det är lite som H’s pojkvän B. Han låter alltid sonen planka. Varför? Han har ju helt klart råd att betala för sonens resa. Jag tror mer och mer på uttrycket ”Ju mer pengar du har desto snålare blir du”.

Jag orkar inte fixa frukost på morgonen. Illa av mig, speciellt då det är nyttigare och billigare.

Men det finns en kiosk som öppnar samtidigt som jag öppnar spärren (5.25) och där kan man köpa läckra mackor och gott kaffe. Tur det.

I morse när jag gick in fick jag ett strålande leende som svar av mannen som jobbar där så jag yttrade Hur orkar du vara så glad så här tidigt på morgonen.

Som svar fick jag veta mannens hela livshistoria.

Han jobbar mellan 04-21 och tycker att det är värt det för han ska gå i förtidspension och slappa resten av livet sen. Hans attityd var att om man inte är nöjd med något så ändrar man på det.

Han hade tydligen förlorat miljoner över åren men inte var han bitter för det sa han. Pengar kunde man alltid tjäna mer av. Och han var jätte stolt över sina tre döttrar.

Han var jättesöt, men jag är ingen morgonmänniska och att behöva stå upp och lyssna i en kvart på morgonen var plågsamt. Hoppas han inte tror det var han för det var det inte…

Idag har jag verkligen varit med om de underligaste människorna.

Han som absolut skulle åka gratis och sedan också gjorde det, därför att han slank igenom barnvagnsgrinden. Hoppas han åkte fast i en biljettkontroll.

Hon som hade en barnvagn med tvillingar och började med att säga, jag ska ha en biljett, och sedan när jag släpper ut en gammal dam, säger hon bara tack och slinker in. När hon hör mina förvändningar återkommer hon men lämnar vagnen inne. Hon vill ha en biljett till Medborgarplatsen och betala med kort, vilket jag inte tar. Så vi kommer fram till att hon ska köpa en SMS biljett. Då slinker hon in igen och börjar knappa. Jag hoppas hon köper biljetten, för sin karmas skull. Hon var rejält förvirrad.

Eller vad sägs om alla turister som tror det här är en informationskur. Jag har inget emot att hjälpa dem alls. Alla andra däremot stör sig. Jag tycker, låt dem bli störda. Service är service är service. Flera har kommit tillbaks och tackat mig för att de hittat sina mål. Snacka om job well done.

Jag ska till Rådhuset, då är det väl bara att åka till Tcentralen och byta mot Akalla?

Nä, blå linjen håller på att byggas ut mellan Rådhuset och Kungsträdgården, på grund av Citybanan. DU får åka till Fridhemsplan och byta mot Rådhuset där.

Jag hatar Fridhemsplan, nästan spottar den gamla tanten ur sig. Jag har åkt till Rådhuset den här vägen så många gånger förrut utan problem.

Jo, jag förstår det, men just nu går det inte för det är avstängt mellan Kungsträdgården och Rådhuset. De håller på med att bygga om.

Jag är totalt lugn, med ett leende. Damen är hysterisk och arg.

Om du vill kan jag kolla på SL’s hemsida vilken väg de föreslår att du ska ta?

Ja, jag ska till Pipersvägen 25.

Efter en sekunds knappande. De föreslår att du åker till Fridhemsplan och tar tåget mot Rådhuset.

Därefter lugnar hon ner sig, lyssnar på instruktioner och åker sin väg. Efter sig lämnar hon en lång kö av griniga människor.