Sladden gick av. Asså sladden… gick… av…

Jo vi har automatisk öppning på spärrluckan här på Rådmansgatan. Det betyder att jag trycker på en knapp så åker luckan uppåt, sen trycker jag på¨en annan knapp så åker luckan neråt.

Det första som jag märkte när jag kom hit efter rast och skulle lösa av var att luckan inte rubbades. Direkt tänkte jag sladden är inte i. Och eftersom jag inte ville ringa in att den inte funkade och få ett standard svar i ”har du kollat att sladden är i” och sedan se ut som ett fån när den inte alls var i och det var så simpelt så kollade jag hela sladden. Från början till slut.

Först så verkade den hel och jag försökte igen. Inget hände. Sedan kom personen jag löste av och tittade och jag vet itne om det var att hon drog lite hårt eller om jag hade kollat väldigt löst, men helt plötsligt var sladden AV!

Delen som sitter till kontakten bara kom loss. Så jag kan hålla kontakten som en boll och kasta den till andra sidan rummet utan problem.

Det här är bästa förklaringen ni får av mig för jag är så otroligt oteknisk.

I alla fall så ringde jag in det. DLC – driftledningscentralen, undrade om jag inte kunde trycka upp luckan, i och med att det skulle dröja innan de kom. Så först spenderade jag en kvart med att försöka få upp luckan. Nej den rör sig inte. Jag får inte plats med fingrarna under, inte helt i alla fall, men en tunn pappersbit? Javisst.

Sedan föreslog de att jag skulle ringa efter en stationsvärd för att komma hit och hjälpa mig bända upp den. Det fanns inga stationsvärdar som hade tid med det sa min Personal Ledare (PLE). Men söt som hon var så ringde hon runt i alla fall.

Jag hade stängt så länge. Efter  45 minuter så var jag trött på att ha stängt. Det känns så otroligt oseriöst. Så jag öppnade. Då rusade turisterna fråm som vilsna får med tusen frågor som hur man tar sig till Slussen och vart skulle man åka för att komma till Skanstull. Herregud vi som har ett så simpelt tunnelbanesystem? De skulle inte klara sig en sekund i Storbritannien.

Jag hade haft öppet i 2 minuter när PLE ringde. De hon hade pratat med sa att sladden ibland kunde lossna lite och det bara var att trycka in den igen. Jag satt och fnissade som en tok (4 timmars sömn) och stammade till slut fram att sladden inte var lös någonstans utan helt av och att det inte var att bara trycka in något nånstans för det var det första jag försökte. Nä här krävdes verktyg fast ännu hellre en helt ny sladd och inte något som tejpats igen flera gånger sedan åttiotalet.

Sedan sa jag att jag hade öppnat för turisterna var så virriga och inte klarade sig utan mig och då blev hon glad men hon insisterade att jag måste stänga om kunder började bli arga för jag inte öppnade luckan så det lovade jag att göra.

Men jag utmanar människor att kunna bli arga åt mitt solskensleende!!

Sladden gick av. Asså sladden… gick… av…

Jo vi har automatisk öppning på spärrluckan här på Rådmansgatan. Det betyder att jag trycker på en knapp så åker luckan uppåt, sen trycker jag på¨en annan knapp så åker luckan neråt.

Det första som jag märkte när jag kom hit efter rast och skulle lösa av var att luckan inte rubbades. Direkt tänkte jag sladden är inte i. Och eftersom jag inte ville ringa in att den inte funkade och få ett standard svar i ”har du kollat att sladden är i” och sedan se ut som ett fån när den inte alls var i och det var så simpelt så kollade jag hela sladden. Från början till slut.

Först så verkade den hel och jag försökte igen. Inget hände. Sedan kom personen jag löste av och tittade och jag vet itne om det var att hon drog lite hårt eller om jag hade kollat väldigt löst, men helt plötsligt var sladden AV!

Delen som sitter till kontakten bara kom loss. Så jag kan hålla kontakten som en boll och kasta den till andra sidan rummet utan problem.

Det här är bästa förklaringen ni får av mig för jag är så otroligt oteknisk.

I alla fall så ringde jag in det. DLC – driftledningscentralen, undrade om jag inte kunde trycka upp luckan, i och med att det skulle dröja innan de kom. Så först spenderade jag en kvart med att försöka få upp luckan. Nej den rör sig inte. Jag får inte plats med fingrarna under, inte helt i alla fall, men en tunn pappersbit? Javisst.

Sedan föreslog de att jag skulle ringa efter en stationsvärd för att komma hit och hjälpa mig bända upp den. Det fanns inga stationsvärdar som hade tid med det sa min Personal Ledare (PLE). Men söt som hon var så ringde hon runt i alla fall.

Jag hade stängt så länge. Efter  45 minuter så var jag trött på att ha stängt. Det känns så otroligt oseriöst. Så jag öppnade. Då rusade turisterna fråm som vilsna får med tusen frågor som hur man tar sig till Slussen och vart skulle man åka för att komma till Skanstull. Herregud vi som har ett så simpelt tunnelbanesystem? De skulle inte klara sig en sekund i Storbritannien.

Jag hade haft öppet i 2 minuter när PLE ringde. De hon hade pratat med sa att sladden ibland kunde lossna lite och det bara var att trycka in den igen. Jag satt och fnissade som en tok (4 timmars sömn) och stammade till slut fram att sladden inte var lös någonstans utan helt av och att det inte var att bara trycka in något nånstans för det var det första jag försökte. Nä här krävdes verktyg fast ännu hellre en helt ny sladd och inte något som tejpats igen flera gånger sedan åttiotalet.

Sedan sa jag att jag hade öppnat för turisterna var så virriga och inte klarade sig utan mig och då blev hon glad men hon insisterade att jag måste stänga om kunder började bli arga för jag inte öppnade luckan så det lovade jag att göra.

Men jag utmanar människor att kunna bli arga åt mitt solskensleende!!

Något jag har märkt på sistone är uttrycket ”Du får göra som du vill”.

Det är ett motsägelsefullt uttryck. Jag får göra som jag vill så länge jag lägger ansvar och val på mig själv.

Jag har alltid ett val och jag kan välja det alternativ jag gillar mest, men det betyder inte att det blir det jag helst vill. Oftast blir det jag vill göra något som inte ligger på menyn.

Sedan kan jag välja mellan några alternativ av ok, ett kanske övervägande bättre eller några riktigt usla alternativ där jag mest tänker nej tack. Jag väljer ju väldigt väldigt sällan Nej Tack alternativen, men det har hänt att jag faktiskt har gjort saker jag inte vill.

När någon säger ”Du gör som du vill” blir jag oftast arg. Jag kanske inte visar det. Har uttrycket följt av en fråga där jag har gett två alternativ och jag får gör som du vill svaret, då kan jag vara nära misshandel. Om jag visste vilken av alternativen jag föredrog hade jag gjort det istället för att fråga.

Eller så kommer alternativen med förevändningar. Jag kommer gärna över men då vill jag sova där. Eller jag lagar gärna mat men då får du diska. Då kan inte jag göra som jag vill om inte min förevändning uppfylls och därav behöver jag ett svar. Får jag veta att min förevänding inte uppfylls så kanske ett annat alternativ överväger Nä då orkar jag inte komma eller Det är för stökigt för att laga mat vi köper take away istället…

Att jag får göra som jag vill är en självklarhet, men att jag får som jag vill är en helt annan sak. På sistone har jag fått väldigt mycket exakt som jag vill. Det har varit väldigt trevligt.

Jag satt mest och bara tänkte…

… vem är det som har installerat dataskärmar och Access maskinerna i kurerna. De verkar inte tänka på att man kanske inte ska blocka det enda synfält vi spärrvakter har utåt, så vi missar när någon vill in genom barnvagnsgrinden och det blir en jävla massa tryck på knappen (vilket gör att det ringer i kuren). Första gångerna är det ok, men när man hört klockan stup i kvarten en stund då vill man egentligen bara låta grinden stå öppen… men det får man ju inte.

… varför får inte barnen åka på Stockholms kortet? Alla veteran spärrvakter låter dem ändå göra det och vi som precis har gått utbildningen får skit när vi gör rätt. Jag klarar att ta skit, men jag blir så förvirrad om jag gör rätt och ringer till SL center stup i kvarten. Jag tror de kommer börjar svara med Hej Lexi i fortsättningen.

… varför får man bara en halvtimmes rast när man är ute på landet utan någon jävla restaurang i närheten men en timme när man är i stan och då får massa dötid?

… varför fattar inte människor hur barnvagnsgrinden funkar? Och varför har SL gjort den så trög så de trycker lite på den, ger upp och plingar lite mer?

… varför är det billigare med SMS biljett, den är ju svårast för oss att läsa. Varför tror ungar att de kan fejka en SMS biljett? Jag må ha missat de som lyckats, men jag har samtidigt stoppat otroligt många bara den här helgen.

… varför sätter inte SL in fler kontrollanter? Jag menar, jag tror det är där de skulle få in mest pengar eller har jag fel?

Blir du flirtad med då?

Jo några killar är ju väldigt på. De kanske gillar den fula uniformen?

Nä jag menade av tjejer…

Killar är så roliga. Det är ju helt ointressant om killar är intresserad av en, det ska de ju vara. Det är naturligt. Det är natures law. Men om en enda tjej är lite på, så blir ögonen stora som tefat och tungan hänger ut.

Det bästa jag fick höra idag var att killar också har osäkerheter och känslor, de bara låtsas om som omde inte har det. Vi visar, de döljer. Har ni tänkt på hur säkra de blir på oss medan vi får gissa vad de tycker och tänker?

Jag har försökt med att tänka Vill jag det här? Och Vad vill jag. Märker att jag är gladare, mindre bitter och när jag rakt ut påpekar det jag tycker är jobbgt så är det ju lättare för andra att förstå varför jag reagerar som jag gör.

Jag vet att det är fundamentalt, men det är ett stort steg för mig som alltid har tänkt Men tänk om han/hon inte gillar mig då, tänk om de tycker jag är jobbig, tänk om han/hon inte vill det osv.

Jag har precis fått min första klunk kaffe, trots att jag jobbat i 2 timmar, så det tar mig nog en stund att vakna och vara förstående, jag räknar med att jag kommer läsa och redigera detta inlägg senare…

Jag lämnade en kommentar på Ormen i Paradiset. Det har jag gjort förrut. Båda gångerna har jag fått samma effekt.

Killar kastar sig på min MSN adress och vill ha bild.

Förra gången höll jag ut 2 veckor med 19åringen, men mest för jag var på sånt humör. Det visade sig att han var ganska gullig ändå. (Kommer inte ihåg hur lång tid det tog innan Voffen eller Isecore fick bilder, men båda rockade ändå. Varken eller var från ormen sidan)

Den här gången orkade jag inte hålla ut en dag, för killen var totalt ointressant.

Så varför ger jag bild om killen är ointressant? Jo, för 9 gånger av 10 så tappar de intresse. Jag ser inte ut som en modell, och jag skickar inga bilder där jag har vinklat mina bästa sidor. Ärligt, jag vet inte hur man tar bra bilder och jag tänker inte låtsas att jag är något jag inte är.

Den här killen slutade prata med mig direkt. Det roliga är att han verkligen inte är attraktiv själv, ialla fall inte min smak. Länge har stekarstilen gett avsmak i munnen.

Ändå tar man ju åt sig lite? Eller? Jag tror faktiskt inte jag gjorde det.

Det intressanta är, att någon har försökt få tag på min facebook info genom bloggen. Googlat på Lexi och Lexi Plexi och emailen, det hände bara några timmar innan han fick bilden. Är inte det lite stalkeraktigt? Läskigt. Det behöver ju inte vara han, men tur att jag har eliminerat chansen att hitta min facebook profil genom den här bloggen, inte för att det finns någon anledning för jag är inte en så intressant person.

Men jag gillar bara inte att vara så dödligt offentlig…

På min MSN står det 10 days left.

När jag började räkna stod det någonstans mellan 23-26 dagar (jag minns inte exakt när jag började). Alltså har jag redan räknat ner i två veckor. Närmar sig snabbt tre. Tur nog har jag arbetat 12 av de 15 dagar som passerat och umgåtts en del av de resterande så egentligen har jag kanske inte har plågats över att det först var 3 veckor kvar (nu bara 10 dagar).

Varför har jag räknat ner? Varför har jag plågats?

Jag längtar hem. Jag vill hem! Jag vill bara sova i min egen säng, sluta leva ur påsar på golvet och vara hundra procent säker på att varken mamma eller lillebror bara får för sig att komma hem och spendera några dagar hemma.

Usch vad det låter som jag hatar dem men det gör jag inte, jag älskar dem otroligt mycket. Tyvärr älskar jag dem mycket mindre när jag måste bo med dem.

Av de 54 dagar jag bott här har mamma varit hemma 16 och då inte inräknat idag då hon och hennes man ska komma hem.

16/54 må låta lite, men om man räknar med att det skulle maximalt bli 7/63 så är det en ökning på drygt 15 procentenheter. Det är ganska mycket.

Min mamma har en egenskap som jag har väldigt svårt med. Hon tar hand om mig, med mat eller tvätt eller kanske köper vin och vill sitta och prata. Det i sig är ju jättemysigt om det inte kom till ett pris.

Mamma gör saker åt mig, sedan efter den tjänst hon frivilligt åtagit sig kommer, oftare än inte, Kan du göra mig en tjänst, jag tvättade/lagade mat/städade ju åt dig… Det jobbiga är att om hon hade frågat mig innan om vi skulle göra ett utbyte av tjänster hade jag nog sagt nej, för med min mamma finns det ingen väntetid. Saker ska ske omgående, och tyvärr oftare än inte är omgående när jag precis vaknat eller precis har jobbat 12 timmar och är slutkörd.

För att göra saker jobbigare, så har mamma av de 16 dagarna lyckats pricka in dem på 3 helger (av de 8 senast passerade). Och samtliga gånger har hon haft min underbara systerson här. William är 5 år gammal och verkligen min solsken men inte när jag är utarbetad, utan möjlighet att gömma mig och allmänt trött. Då är inte jag en trevlig person, utan en person jag inte vill att min älskade William ska ha erfarenhet av.

Så som sagt, det är tio dagar kvar. Om tio dagar får jag krama min loftsäng (efter jag sanerat den efter andrahandshyraren). Om tio dagar behöver jag inte gå upp klockan tre på morgonen för ett arbetspass som börjar klockan fem (/speciellt inte ett på Rådmansgatan = 5 minuters promenad hemifrån). Om tio dagar kan jag ha över vem jag vill, när jag vill, utan att först kolla att vi inte blir avbrytna…

Åh tio dagar, vad jag längtar!!

Ursäkta mig…

Jag gissar att han började så, jag hade musik i hörlurarna och ett paraply som smattrade av regnet, så jag försökte läsa läpparna.

Jag tog ur hörlurarna ur öronen och gick närmare. Att klockan var halv fem på morgonen och jag var en ensam kvinna mitt inne i stan där trafiken inte än hade kommit igång verkade inte liksom slå mig. Två unga grabbar gör ändå ingen illa.

Söta pojkar tänkte jag direkt och log.

Vet du hur man åker härifrån?

Tittade omkring mig, vi var ju vid Hötorget så allt berodde på vart man ville.

Vart ska ni? frågade jag lite lätt.

Farsta Strand sa killen och liksom såg halvt skamsen ut. Nästan sådär som i filmerna när de tittar ner i marken och börjar skrapa stenplattorna med sin sko. Liksom inte vilja erkänna att man är så långt hemifrån, har varit ute hela natten och sen inte har en aning om hur man tar sig hem.

Jag kollade på klockan, drygt halv fem på morgonen. Helt osäker på hur nattbussarna går, vilken de skulle ta och vart den gick ifrån. så jag tänkte ialla fall inte ge dem det alternativet.

Tunnelbanan börjar gå om en halvtimme, sa jag, det är nog ert bästa val.

Jaha, var ska du då? Nu log han ett så där sött leende som gör att man blir lite varm i kroppen men också avvaktande eftersom det var som sagt halv fem på morgonen.

Jag ska till tunnelbanan.

Han log bredare. Jag la inte till att jag skulle gå en hållplats till eller att anledningen till att jag skulle till tunnelbanan var för att jag skulle jobba, jag reagerade knappt på att han log. Han var söt, men jag var inte helt vaken än.

Han gick tillbaks till sin vän och jag fortsatte gå mot Rådmansgatan. Att jag hade vaknat mitt i natten och liksom nästan satt mig upp i chock över att jag inte hade tänkt på det tidigare, angående hur jag skulle ta mig till jobbet, slog mig plötsligt som ödet. Varför gå från Hornstull (genom områden som Rålambshovsparken) när jag kunde åka till Sergels Torg och gå längs trafikerade (trodde jag då) gator.

Jag fortsatte min promenad i regnet. Efter någon stund tittade jag bakåt och såg dem följa mig. Jag borde ha stannat upp och hört efter om de var vilse, de hade ju stått precis bredvid en tunnelbaneuppgång. Men jag var som sagt trött.

Jag kom till jobbet en halvtimme för tidigt. Efter att ha tänt alla lampor och liksom lugnat ner mig var det fortfarande 20 minuter innan jag började, då hade jag haft all tid i världen att prata med pojkar, tyvärr måste de ha trott jag var tokig eller hade blivit rädd, för de slutade följa mig efter ett tag.

Jag sparkar mig själv för att jag är så morgontrött. Lite oskyldigt flirtande hade passat utmärkt denna morgon.

På Islandstorget är det ingen som betalar för sin resa.

I alla fall inte efter midnatt. Människor plankar och skäms inte ens för det.

Men ska man vara ärlig så kan man ju inte jämföra Islandstorget mot St Eriksplan, där jag satt igår. På St Eriksplan är det egentligen en stadig ström av människor både in och ut. Här däremot är det ganska tomt och på den senaste timmen har jag sett en enda person.

Det finns positiva och negativa aspekter med att det är så tomt.

Positivt. Jag blir inte störd av skrikiga ungar. Negativt. Det är så tyst att jag rycker till så fort det är något ljud.

Positivt. Det händer inget som gör att jag behöver ringa efter väktare. Negativt. Det händer ingenting.

Postivit. Jag kommer inte behöva räkna min kassa. Negativt. Jag kan inte stänga tidigare för att räkna min kassa.

Eftersom det är så tyst har jag inga problem med att sitta och titta på serier på datorn. Det valde jag att inte göra igår då det faktiskt kom fram personer och frågade saker titt som tätt.

Den konstigaste frågan jag fick igår var hur man uttalade Duplo. Lång eller kort u-vokal? Det jobbigaste var att det var en grupp killar som hade delat upp sig i två läger och jag blev tydligen den vägande majoriteten som skulle göra förlorarna skyldiga att betala 5000 kronor.

Jag tror de ljög, vem slår vad om 5000 kronor om hur Duplo uttalas?

Igår efter avslutat förra inlägget var jag jättetrött, men det spelade ju ingen roll för jag skulle snart få gå hem och sova.

Jag hade redan räknat kassan en gång, för att förbereda mig. Den stämde. Klart den gjorde tänkte jag fåfängt. Räkna kan väl chimpanserna med?

Det kom inte så mycket människor, de flesta turister hade gett sig in till stan runt 10-11 tiden, och arbetarna satt på jobbet och plågades. Jag satt enbart och räknade minuter, och dels städade undan lite för att underlätta hemgång när det var dags.

5 minuter kvar tills jag officiellt får stänga och räkna kassan, tio minuter tills avlösningen borde komma och 20 minuter tills passet är över.

Jag stod praktiskt taget och hoppade på plats.

Då kom såklart en hög med människor, och alla ville handla remsor! Jävla turister. Jaha, jag kan ju inte precis neka dem tänkte jag, men åh vad jag ville.

Första gruppen betalade med femhundralapp, de ville tack och lov bara ha en remsa och alla stämpla på den. 320 kronor tillbaks. Stämpla stämpla stämpla.

Nästa person ville också ha en remsa och betalade med hundra lappar. 20 kronor tillbaks och stämpla.

Sista personen hade exakta pengar och ville inte ens stämpla sin remsa.  Under tiden hann min avlösning komma så jag stängde luckan.

Jag ställde mig och började räkna kassan igen och märkte direkt att det var fel. FAN! Fan fan fan!

Jag hade gett 420 kronor tillbaks inte 320. Jävla turister som inte sagt nåt. Jävla nytryckta sedlar som binder ihop sig och ser ut som en enda sedel. Jävla fittkassa som jag är personligt ansvarig för!

Började rota i mina fickor för att se hur mycket cash jag hade på mig, nä, jag hade köpt för många Islatte, endast 60 kronor kvar.

Det fanns inget annat att göra än att låsa in kassan och rusa till närmsta bankomat för att ta ut pengar. Ett arbetspass som vanligtvis betalar 500 kronor efter skatt blev på de sista 5 minuterna reducerat till 400 och på grund av kassakrånglet 40 minuter längre än beräknat.

Jävla turister, sedlar och kassor. Jävla piss.

Sedan gick jag hem och sov bort ilskan.