… söp jag med människor otroligt mycket yngre än mig.

… kände jag mig 18 år på nytt. På gott och på ont.

… fick jag höra att stora bröst är överskattade/små bröst är underskattade. Information jag (med min F kupa) inte behöver höra.

… fick jag en helt ny vän.

… fick jag höra att man tror jag är mellan 20-22 år gammal. Är det baserat på utseende (yay) eller beteende (nay)?

… kom en bekant (Ebitchu rocks!) fram och vi återupplivade en nästan blomstrande vänskap och ska förhoppningsvis ses igen snart? (Please?)

… lyssnade jag på ett rockabillyband som hade en trummare som påminde sjukt mycket om Gary Busey. Stackarn

… drack jag mjöd.

… raggade jag upp två killar som inte var stockholmare och som skulle upp och jobba tidigt. Idiotiskt nog lät jag dessa roliga killar gå hem utan att ta några kontakt uppgifter. Damnit. De var roliga.

… kände jag mig som en mini mamma som såg till att alla kom hem ordentligt…

… flunkade jag juridik tentan. (omtenta here I come)

… insåg jag att jag är sjukt mycket rikare än tidigare trott!

… slutade jag min utbildning och är nu spärrexpeditör för Veolia, eventuellt snart MTR.

… hade jag så jävla sjukt roligt att ni fattar inte!

Så jag har tjatat på mamma i evigheter att hon ska ge mig informationen som ska upp på Kärrtorp sidan.

I tisdags när hon åkte till Finland sa jag, skicka informationen i tid om du vill att jag ska hinna göra det den här veckan.

Igår eftermiddag skickade hon informationen. När det inte var uppe efter drygt 3 timmar ringde hon för att se om jag levde. SUCK.

Idag satt jag och pulade in informationen på hemsidan (som förresten ser ut som ren skit). Jag läste inte igenom texten. Varför? För jag är lat och om jag jämt skulle göra det skulle det ta mig evigheter att fixa allt de skickar (vilket kanske skulle vara värt det ändå då de betalar bra i timmen). Mitt i texten stod något liknande ”länka här” eller nåt.

Så nu ringde mamma och ville att jag skulle pula om. Är du hemma frågar hon. Det är alltid en indikation på att hon vill att jag ska göra något. Ja suckar jag. Ångrar mig på en gång för jag vet ju vad som kommer.

Och direkt börjar hon beordra mig vad jag ska göra. Ingen fråga om jag är upptagen eller om jag kanske har annat för mig (vilket hon visste att jag egentligen skulle ha idag, då jag behövde plugga in för utbildningen). Fixa det här och gör sådär fortsätter hon. Allt jag orkar göra är att sucka. Men till sist avbryter jag och säger att jag faktiskt har annat att göra idag och att hennes plan på hur saker och ting ska se ut är helt enkelt förjävligt.

Nu la vi på och jag sitter och väntar på att Voffen ska komma hit och kolla film. Jag ska försöka hålla mig från att konstant klaga. Klaaaaaag! Stackarn som helt ovisst kommer hit och tror att det är en glad och sprallig Lexi som är hemma, inte en grinig och sur en…

Vissa har humor som vapen och är jävligt duktiga. Jag är avundsjuk.

Jag är inte en rolig människa. Humor är inte mitt starka vapen, jag är inte kvick och rapp i käften. Jag kan argumentera om det mesta med en del information om det mesta. Aldrig med hundra procents säkerhet på all information, inte heller alltid så insiktsfullt, men argumentera kan jag ändå.

Jag har ju sakta med säkert förmultnat till en bitter och arg liten person. Det var så enkelt att sakta måla själen svart men, precis som tatueringar, är det lättare att måla på än att tvätta bort.

Med mina vanliga vänner är det svårast för jag kan vara den jag är och oftast älskar de mig för den jag är. Ibland får de psykbryt och ber mig sluta men mestadelen av tiden får jag en kram eller åtminstone tystnad då de låtsas lyssna men egentligen bara önskar jag kunde rycka upp mig.

Det är därför det är så kul att träffa nya människor, som i jobbet, för jag kan inte vara vanliga bittra och jobbiga Lexi som bara klagar. Då skulle ju ingen prata med mig. Så istället är jag en bubblig, glad, fnittrig och smart Lexi. En Lexi som retas och uppmuntrar. Som ser det ljusa i saker och ting och inte bara det trista, även om hon påpekar några trista saker också.

Tänk om jag kunde ta med den Lexi som kommer fram när hon träffar nya personer (som hon gillar) och bära med mig henne överallt. Den lite lätt flirtiga Lexi som skrattar och ler. Jag vet! Skrattar och ler. Vem är den personen? Jag kanske borde döpa om henne till något annat än Lexi då jag helt klart måste lida av personlighetsklyvningar.

En äkta Dr Jekyll och Mr Hyde. Frågan är bara vilken är den onde och vilken är den gode?

Idag har jag varit på platskontoret jag ska jobba på. Viv ar totalt 4 på utbildningen som kommer jobba på samma platskontor.

2 killar och 2 tjejer. Killarna, intressant nog, är precis urtypen av de två motsatser av hur killar reagerar mot mig.

Ena, pratar knappt med mig. Tittar inte särskilt mycket på mig när han pratar. Beter sig nätt o jämt som om jag inte finns i rummet. Jag tror inte han menar att vara otrevlig eller oartig men på något sätt så lyckas han missa att jag är där 90% av tiden. Pratar jag, får jag såklart uppmärksamhet. Men jag får en ganska distinkt känsla att jag bara inte passar in i hans vänkrets. Det är ju fine by me, är inte en sådan som måste vara allas vän.

Den andre, oj, han är raka motsatsen. Det komiska är att dessa två har hittat varandra. Väldigt bra vänner verkar de ha blivit, men kille nummer två, han fattar mina skämt, han vågar skämta tillbaks. Han sitter och ger mig flirtiga blickar (som inte är menade som flirt utan bara retsamt). Vi är så lika på det sättet. Vi bondade idag. Jag hade askul med honom. Sjuka skämt och gliringar och bara riktigt retsamt. Precis så jag är när jag mår bra, när jag är på gott humör, och han gjorde mig på så sjukt gott humör!

Det är så konstigt hur det blir det där.  Två killar som kan hitta varandra men som är så olika, hur de kan relatera till andra människor olika. Jag trodde först att den förste killen kanske var gay, men han diskuterade vilt med tjej nummer två i vår grupp (och nämnde senare på dagen sin flickvän). När Tjej och Kille två gick ifrån oss blev det knäpptyst. Jag kunde inte släppa det sedan, det liksom malde i mig om varför det var så. Inte på ett nedvärderande sätt mot mig själv eller honom, bara av nyfikenhet.

Jag kom fram till att han var ju inte min sorts typ heller och att vi kanske bara inte har samma sorts intressen vilket leder till att vi helt enkelt inte har något att snacka om.

Vi hade 9 timmars jobb idag, vilket egentligen var 2 timmar av att springa runt och titta lite på stationer och nästan vara med i en brand (de hade inte kommit fram till om det brann eller inte när vi lämnade stationen) och sedan 2 timmar lunch då vi alla skrattade och bondade för att avsluta med två timmar av diskussion med enhetschefen.

En rolig grej… jag fick reda på att jag var den enda (ialla fall av oss 4 samt några till på utbildningen) som kom igenom på en enda intervju, de andra hade två. När jag var på min första intervju sa hon som intervjuade mig att om det var upp till henne skulle jag gå igenom, jag antar att hon hade en vinnande diskussion med enhetschefen eftersom jag aldrig hade en intervju med honom. KUL!

Jag sitter här efter ett morgonpass. Klockan är åtta på kvällen och jag har varit uppe sen innan tre. Lägg tilla tt jag sov dåligt (alltid rädd för att vara sen när jag är ny med något) och gick och la mig någorlunda sent igår.

Ändå, med långt under 6 timmars sömn, och 8 timmar studier igår, nio timmar arbete idag så sitter jag här.

Trots att jag har varit uppe minst 17 timmar. Jag var jätte trött för några timmar sedan, nu är jag nästan pigg. Lite sliten men pigg.

Imorgon har jag stationsdag. Sedan tre dagar ledigt då jag bara har sömn inplanerat.

Intressant hur alla handledare (2) och alla avbytare (5?) säger samma sak, det förberedande provet är lättare (förlåt, major sömnbrist) svårare än det verkliga. På det förberedande provet fick 4 av 13 godkänt. En av de 4 var jag. Jag känner mig ganska säker. (De jag mött säger att det är i praktiken samma frågor igen, fast enklare versioner).

Jag har jobbat 2 dagar och haft utbildning 3 men det känns som jag har jobbat en månad. Jag vet inte varför. Kanske för det påminner om posten? Det är annorlunda saker men attityden är relativt lik. Känner mig redan som en gammal räv.

Jag har några favoriter i min grupp. Ska försöka se till att ha dem i kontaktlistan innan vi slutar på onsdag och jag ska pusha för en utekväll efter sista dagen. Sån är jag, tvingar på mig på människor och sedan tvingar ut dem för en fyllekväll! En av dem har jag redan gett MSNadressen till, han kom inte undan! HAHA!

Idag var första dagen av min utbildning för att bli spärrvakt på Veolia.

Det är SL för er som inte vet. Eller snarare de som är istället för SL idag.

Jag har verkligen hattat fram och tillbaks om jag gillar det här eller inte. Först var jag såld, sjukt bra jobb att ha när man studerar. Sedan blev jag tveksam, det verkade bara vara små barn (läs, precis tagit studenten) som skulle jobba och jag kände mig minst sagt som ett litet barn. Idag var första dagen på utbildningen. Först så var jag inte äldst (SCORE) sedan så var jag inte fulast (dubbel score!) och sist, mina ”kurskamrater” var överlag, roliga.

Ja, jag brukar notera om jag är fulast, också om jag är tjockast. Jag behöver inte vara smalast eller vackrast, bara inte värst i mängden. Hemskt jag vet.

De har matat oss under hela urgallringen att utbildningen är otroligt jobbig. Otroligt mycket information. Vi som studerar tror vi studerar, men nej, det är här man verkligen måste lägga manken till.

Jag väntar fortfarande. Ja alltså på att känna mig begravd av information att lära mig eller att känna att jag måste sitta timmar och studera. Ok, så jag har bara haft 8 timmars utbildning än så länge och egentligen så kanske man inte hinner med så mycket information på den tiden? Eller vänta nu! De flesta föreläsningarna på universitetet är drygt 3 timmar, men de packar i 10 ggr så mycket man måste kunna än jag lärde mig idag.

Sedan fick vi en övningspärm.

Låt oss låtsas att vi lärde oss matte istället. Bara för att få en känsla av hur övningarna är.

Ja du… det är typ 1+1 = ? Bara för att senare avancera till 1 x 1 = ? Det är ungefär svårighetsgrad.

Visst är det saker man inte alltid naturligt, direkt, kan bara sådär. Men det är inget som är ologiskt. Inget som är komplicerat. Jag är lite lättad för jag orkar inte riktigt med något ordentligt tungt just nu.

Det var intressant hur man var tvungen att gå och pröva kläder och sedan hur man inte fick nästan några alls. Av 14 på kursen så har ingen fått hela uppsättningen kläder. Hur är det möjligt?

Kommer ni ihåg paniken och skrivkrampen jag hade för en tid sedan?

Jag påbörjade, tvingandes, en historia. När jag började var det en historia om ingenting. Så stannade den i två veckor. Inget hände, inget kom och jag skrev inget. Jag var sjukt sen med inlämningen för respons, men jag brydde mig inte för inget kom och jag tänkte att juridiken ändå var tvungen att komma först.

Sen satt jag någon dag, jag kommer faktiskt inte ihåg alls hur, men det släppte och jag skrev dryugt tre sidor av en liten historia. Skräck antar jag, thriller kanske. Det började som en kärlekshistoria, ironiskt nog, men mitt i blev det en twist som inte ens jag hade förutspått.

Responsen av mina kurskamrater var usel, de fattade ingenting. Mamma fattade ingenting. Frustrerad och ledsen läste jag den om och om igen och till slut la jag till lite tydligare detaljer och lämnade in den, precis i tid, till läraren.

Beredd på IG.

Idag såg jag hennes respons…

Hej!
Du har skrivit en riktig rysare. Jag tycker att det är en spännande och otäck berättelse med en twist som i Kalla Kårar! Du har de klassiska sakerna: ett hemskt öde, en läskig miljö och en person som man litade på men som visar sig vara skurken. Det är riktigt ruggigt!
Tänk på att skriva avskalat. Ofta fungerar det bättre med det enklaste. Överlasta inte med bilder som inet ger läsaren en tydlig bild. Men var samtidigt noga med detaljerna. Ofta är det mest effektivt att helt enkelt beskriva hur det ser ut, istället för att beskriva hur folk känner det. Tänk också på at varvar dialog, miljö och berättande text, så får du ett fint framåtdriv.
Annars har du en intrig som jag tycker känsn väldigt originell och spännande, som kanske förtjänar mer plats, att skrivas ut?
Tack

Just nu dansar jag omkring överlycklig. Min grammatik må vara usel, men tydligen inte fantasin. Nu handlar det mest om att öva öva och öva. Jag är så glad att jag vill gråta. Det är en stor skillnad mellan positiv respons och IG. Enorm!

I början av veckan poppade Y upp på MSN och ville hitta på något.

Det var i samma veva som jag satt och var fest sugen och fick inse att H inte gick att övertala att stanna i Stockholm. Jag och Y hade inte setts på drygt ett år och innan dess hade vi varit arbetskamrater och inte riktigt…. vänner. Även om vi har bra MSN kontakt.

Jag är en sådan person som drar mig för att umgås med människor som jag inte är riktigt familiär med, för jag har en tendens att tycka folk är trista och sedan bara sitta och önska jag kom på en bra ursäkt till att dra mig därifrån.

På sistone har jag dock insett att om jag fortsätter att diskriminera på det viset kommer jag ha väldigt många ensamma hemma kvällar då mina nära och kära har börjat skaffa familj, eller flyttat iväg till andra platser. Så vi kom överens om att gå ut på en after work.

After Y’s Work. Jag jobbar inte just nu så för mig var det lite lustigt att gå ut och ta en drink klockan fem på dagen, men allt för lite kul. Samtidigt som jag satt och chattade med henne så var Voffen på msn, och vi har ju setts förrut, och jag frågade Y om jag fick bjuda med honom och det var helt ok för henne.

Så vi tre möttes vid Rådmansgatans T bana klockan fem (Voffen var där drygt fem över, jag kvart över och Y någonstans däremellan). Typiskt kvinnor att vara sena, eller något liknande, kläckte Voffen ur sig med ett leende. Han hade rakat sig på huvudet och det såg bra ut, nåt som passar dig Voffen!

Sedan vandrade vi tre till La Habana, tog ett bord och satt lite otympligt, men oj vad trevligt vi hade. Jag har aldrig varit med om tre personer som har klaffat bättre! Vilket är lite komiskt för jag har inte riktigt klaffat med Voffen förrut. Jag har tyckt att han har varit trevlig men tyst och lite halvt trist (sorry mannen), men igår var han i sitt esse.

Y har jag alltid tyckt är rolig men jag har tidigare som mest umgåtts med henne någon timme och i liknande omständigheter har vi varit i stor grupp så jag var osäker på hur det skulle vara med flera timmar. Hon var lika rolig som jag kom ihåg. Det bästa var hur dessa två människor som inte kände varann och knappt kände mig ändå var så otroligt avslappnade i varandras sällskap, och hur vi tre var lika öppna och raka om allt.

Runt nio började Voffen gäspa och hade vi träffats en mer resonlig tid som nio, tio på kvällen och en av deltagarna ville gå hem fyra timmar senare hade ju ingen protesterat men klockan nio ville inte jag gå hem så jag satt och tvingade honom att stanna. Jag riktade in mig på att få honom att stanna en timme till men när vi väl reste oss upp för att gå var klockan halv tolv. Score!

På vägen hem fick jag stå ut med alla studenter som skrek. Var man verkligen sådär odräglig och jobbig när man var 18? Det är möjligt, minns inte längre.

Väl hemma i mammas lägenhet satte jag igång datorn bara för att inse att jag också var helt slut, sju timmar av drinkar sätter sina spår, så jag gick och la mig istället. Lyckad kväll! Jag hade askul!!

Idag gjorde jag något jag har tänkt på länge och här blev resultatet av mitt emotionella utbrott.

I will rid myself of you

Clean the parts that are left of my soul

You leave black marks

Burning like fire

Destructive like oil

You take a sabbath when you let me recover

So that I can heal

That way there is more for you to destroy

I was blind

I was in denial

I used to believe the person I once knew

Was still hiding in there

I was a fool

You are no friend of mine

You aren’t even a friend of yourself

I rid myself of you

Be gone

Jag vet inte vad det är.

Det kan vara att sista tentan för terminen är avklarad.

Det kan vara att det äntligen verkar ha fixat sig med andrahands gästen (han har inte hört av sig på ett tag).

Det kan vara att jag fått sova en hel natt igenom utan att höra mamma snarka (hon är i Finland).

Jag vet i alla fall inte vad det är men jag är på gott humör. Det känns som om livet kanske fixar sig trots allt, oavsett om man blir ensam ”catlady”. Spela roll liksom. Jag trivs ju i mitt eget sällskap, ofta mer än jag trivs i andras.

Det kan vara att jag kom i den nya klänningen jag hittade för en tjuga på loppis och att jag såg så jävla bra ut i den.

Eller att jag gjort planer med människor som jag oftast inte hänger med, men inte fått panik över det (ja jag får ångest attack av att umgås med ”främmande”). Snarare ser jag fram emot att ha askul!

Det kan vara att min älskling gifter sig i sommar och att jag ser apmycket fram emot det fast jag kommer var sönderstressad.

Eller bara för att jag känner att de som inte tycker om mig just nu kan dra dit pepparn växer (pappa jag saknar dig och dina uttryck).

Jag är bara… glad. Det har hänt förr, men som jag uttryckte då så är dessa tillfällen få och när de kommer passar jag på att njuta fullt ut!