Det började som en helt strålande idé.

Tyckte jag. Tyckte mamma.

Jag började räkna på det och insåg att jag skulle spara en hel del pengar, speciellt om jag har arbete tänkte jag och gnuggade händerna.

Nu blev det ju inte så att jag har arbete och det kanske är därför jag sitter här i Aspudden trots att jag nervöst vetat om att jag inte alls tycker om det här att bo hemma hos mamma igen.

Vi hade pratat intensivt om det här, om hur jag inte klarade av att bo med henne om hon var hemma samtidigt och det var ju därför det blev mellan 1 juni-1 augusti istället för 1 juni-1 september.

Sedan har hon lyckats slinka in att hon inte alls ska vara borta juni-augusti utan hemma en del däremellan. Och jag tänker att jag kan ju inte ställa krav, jag betalar ju ingen hyra hos henne. Men paniken den kryper på mig.

Idag har jag varit här i 6 timmar redan och jag vill skrika. Jag vill skrika lämna mig i fred, låt mig vara och håll käften. Till mamma och till lillebror. Lillebror som bara varit hemma en timme och varit otroligt lugn och trevlig den tiden.

Men jag är van vid att kunna bestämma allt. Van vid att ha det så tyst eller så högljutt jag vill ha det. Van vid att när jag släcker allt är det mörkt och om jag tänder allt är det ljust. Om jag vill äta lagar jag mat och vill jag inte slipper jag den obekväma matosen.

Mamma åker till Finland på måndag-tisdag. Lillebror hoppas jag åker till flickvännen igen snart (han är bara hemma när flickvännens pappa är i stan och bor hos flickvännen). Lillebror är osäker på när han kan flytta tillbaks till flickvännen. Paniken har satt sig ordentligt i ryggraden.

Tanken är att jag ska sitta och plugga i helgen. HAH tanken var att jag skulle pluggat här idag. Istället blev jag systerson vakt medan mamma åkte hem till mig och hämtade saker hon tyckte jag skulle tagit med mig…. som skrivaren.

Usch. Panik. Ångest.

Om jag inte hade varit i så desperat behov av pengar hade jag skitit i att hyra ut min lilla etta. Min älskade etta. Jag vill bara vara ifred igen. I min egen sfär, där allt är mitt och jag kan rå om migsjälv!

Igår satt jag flera timmar och läste på palatset.

Fick en hel del gjort. Kändes skönt. Kollade gamla tentor också. Lugnade mig för de såg lätta ut.

Idag var tanken att jag skulle börja dagen på palatset och sedan åka till skolan för seminarie och sedan hem för att få andrahands kontrakt påskrivna.

Det blev inte så. Jag stannade hemma istället och packade och städade och jag är så gott som klar. Känns sjukt skönt. Mindre stressad. Sen lir det seminarie och kontrakt efteråt.

Ska bli så skönt när de här 2 månaderna är över, försöker att inte tänka på det alltför mycket. Älskar min lägenhet men det är såhär jag måste göra för att klara sommaren.

Jag tycker inte om eftermiddags seminarie eller föreläsningar. Det slutar med att jag ofta är mindre produktiv och istället fyller tiden med meningslösa saker, därför är jag så sjukt glad att det inte blev så idag.

Igår var tanken att vi skulle ha en picnic och förtära ölen jag fick av mamma.

Jag dricker ju helst inte öl då det inte precis hjälper med viktnedgång, så jag hade inget emot att dela med mig av den.

Som de flesta Stockholmare märkte igår så regnade det så picnic blev det inte. Den blev helt skrapad, väldigt tidigt på dagen. Frågan blev snart vad vi skulle göra annars.

Till slut kom jag och Voffen fram till att vi skulle vara hemma hos honom och att vi skulle försöka spela poker. Jag och Voffen har träffats en gång tidigare och jag måste säga att jag inte tyckte så mycket om honom efter den gången. Jag tyckte han var rejält knasig.

Men vi hade fortsatt internetkontakt… och han är ju cool på nätet haha

Så jag drog med två kompisar till Voffen, ena var piraten Sofia, andra var Anna. Voffen hade dit några killkompisar och kvällen började helt ok.

Tyvärr hade en av killarna börjat dricka innan vi kom och han drack ganska snabbt när vi var där och snart blev han odrägligt full. Jobbigt. Jobbigt med personer som inte vet när de ska sluta dricka. Voffen fick vallfärda honom till tunnelbanan där han sedan fick virra sig hem själv.

Tyvärr hade vi inga marker och att spela med tändstickor är inte riktigt samma sak så spelet blev inte riktigt som tänkt, men det gjorde inget. Jag hade jätte kul ändå. Jag hade glömt hur det var att bara låta kvällen gå som den går och vara omringad av personer som är öppna och glada.

Jag var hemma runt halv tre på morgonen, satt uppe en stund för att varva ner sedan gick jag och la mig. Fler såna kvällar tack! Fast nästa gång utan fyllekillen och med marker till pokern!

Förra uppgiften var att skriva en dikt inspirerad av ett fotografi. Nedan är vad jag fick ihop då.

På en blombädd vilar ditt huvud
Ögonen släkta för världen
Du är mörkret
Du är kontrasten

Blommor har målat ditt mörker
I världens alla färger
Styrd av en vilja
En vilja att kamouflera dig
Absorbera din skönhet

Jag lägger mig bakom dig
Min arm runt din bringa
Mitt huvud borrat in i ditt ludna huvud
Ögonen slutna med tårar tryckandes
Pussar jag dig ömt bakom örat

På en blombädd låter jag dig gå
På en blombädd släpper jag dig fri
Fåglar kvittrar och solen skiner
På en blombädd med vinden som sällskap

På en blombädd vilar mitt huvud
Ögonen slutna för omvärlden
Jag är saknaden
Jag är sorgen

När jag ko hem igår trodde jag jag var döende.

Jag hade varit ute hela dagen med mamma och William, inga problem.

Så fort jag kom in innanför dörren hemma började det.

Världens hemskaste ägglossningssmärtor. Jag trodde jag hade knivar i mig samtidigt som någon vred sönder mig innifrån.

Jag hade druckit vin. Fan.

Jag har en värmekudde men den funkar bäst i micro, i ugn bränns den sönder alternativt blir inte varm alls. Fan.

Jag svimmade av runt tio och sov sedan till två på morgonen. Jag dog inte. Jag andas.

Ändå tog jag tabletter igår på vinet. Smärtan var för outhärdlig.

Usch om det bara gör en tiondel så ont att föda barn förstår jag inte hur någon gör det frivilligt!

Från första sekunden jag såg honom så visste jag att han var ett blogginlägg…

När han kom till grillfesten såg han redan hög/full ut med dimmiga ögon.

Sånt kan man förlåta.

Sedan satt han och pratade högljutt och konstant.

Sånt klarar man av ibland.

Det mesta han pratade om i början var om tjejer och hur desperat han var (inte med de orden).

Det är ju en aning jobbigt.

Sedan riktade han in sig på mig, den enda singeln där för tillfället.

Inte ok.

Det värsta var när han försökte massera mig när jag tyckt jag varit tydligt ointresserad. Då sa jag tvärt att man inte rör vid mig.

Sedan satt han och pratade om hur kramig han var. Kram av alla hit och kram av alla dit ville han ha.

När vi satt och kollade på Eurovision ville han ha kramar av mig. Då sa jag tvärt att jag inte var en kramig person och sedan bytte jag sittplats (han satte sig för nära mig, där kropparna rör för mycket vid varandra).

Inte ok.

Jag kan vara kramig och ta på människor om jag verkligen verkligen tycker om dem. Men ofta har jag kännt dem länge.

Tycker till exempel om J väldigt mycket som hade festen, det har jag alltid gjort, det tog 2 år för honom att få sin första kram från mig.

Sån är jag!!

Känner mig matt.

Idag började dagen fint. Hade energi, hade planer.

Köpte pizza för det skulle jag ätit igår men det blev inte av och jag hade lovat mig pizza. Så jag köpte pizza.

Åt halva pizzan.

Det gick en dryg kvart sedan fick jag ont. Smärta. Hemsk smärta i magen.

Mitt problem blev… var det pizzan, eller var det ägglossning? Det är ju dags nu och den brukar bli så illa drygt en gång i halvåret, så illa att jag tror jag ska dö. Resterande månader är mer acceptabla.

Jag fick ett plötsligt dilemma. Döva smärtan med smärtstillande, starka som satan, och då kolla vad jag dricker ikväll om jag dricker alls… eller inga tabletter och försöka vänta tills jag kommer iväg och döva smärtan med alkohol.

Nu i efterhand inser jag att smärtan var så stark att jag inte kunde tänka ordentligt för tredje alternativet, ta en shot eller två på direkten, hade varit den enda rätta.

Nä, jag valde att vänta. Jag tror jag orkade en kvart till sen vankade jag av och an i mitt otroligt stökiga rum. Kom igen, tänk, tänk, tänk sa jag högt till mig själv. Men det gick inte. Smärtan påverkade varenda nerv, varenda andetag, varenda tanke. Allt jag kunde se var suddigt för ögonen orkade knappt öppna sig. Så jag tog en tablett. Efter 20 minuter hade smärtan molnat av lite. LITE. Jag väntade en timme. Nä det gick inte, tog en tablett till.

Det är klart att jag har blivit mer resistent till dessa starka smärtstillanden jag tar ibland. Jag gillar det inte. Jag vill kunna slappna av och andas igenom smärtan men den är så total. Hela kroppen blir som sten då varenda muskel drar ihop sig. Det finns ofta ingen utväg de gånger då jag som nu väntade för länge med medicin. Hade jag tagit en shot när jag först kände av smärtan, när den knappt existerade, hade jag klarat mig undan det mesta.

Tjugoåtta år och har fortfarande inte lärt sig. Jag slapp i alla fall sitta på golvet och gunga medan jag grät av smärta.

Nu ska jag iväg och grilla och försöka att dricka max två glas vin…

De senaste dagarna har jag inte haft ett bra utbyte med T.

Ni vet, han av intresse.

Snarare har han sagt saker och sedan påpekat att han skämtat, inte jätte hemska, men som att jag är jobbig och att han missat att jag är tjej.

Kanske inte saker jag nödvändigtvis vill höra, men som ändå gjort att jag tagit avstånd och börjat inse att jag nog ska släppa min lilla crush.

Sedan idag hörde han av sig, undra om vi skulle ses en liten stund och undrade om jag kunde köpa med lunch på vägen. Jag hade redan ätit lunch och hade kvar så jag föreslog att jag skulle ta med den maten, vilket jag gjorde. Vi kunde inte hänga hos honom sa han för där var det så många människor.

Men när jag kom till huset kom han inte ner utan ville att jag skulle komma upp till honom, där stod han och stekte potatis.

Jag gav honom köttfärsbiffarna jag hade gjort och såg mig runt lite, det var tomt på människor. Jag sa inget. Han hade sagt att vi inte kunde ses länge för det var så mycket människor hos honom, tomt…

Strax efter att ha fått maten så ledde han mig mot dörren och jag tog hinten och gick hem.

På vägen började jag bubbla av ilska och jag började ha en konversation med honom i huvudet. Saker jag ville säga. Hur vi egentligen nog itne var så mycket vänner som han alltid påstod.

Väl hemma hade jag ett meddelande på msn…

tack gumman. du vet va man säger. du kommer närmast en mans hjärta via hans mage

Sött.

Jag borde fortsätta vara arg, men allt jag tänkte säga är som bortblåst ur hjärnan. Kommer itne ihåg ett skit.

Nu ska jag berätta något läskigt…

Var beredd på en historia som kommer chocka och förvåna. En historia som kommer lämna er med uppspärrade ögon och en gapande mun. En historia utan dess like, i denna blog.

Vad kan vara så otroligt nytt och intressant? Vad kan det vara som ska häpna och förvåna?

Jo jag ska berätta, jag är glad. Ja! Läskigt! Jag är glad även fast jag är lite kärlekskrank och ensam. Jag är glad fast jag har sett på love bilder och saknat min sötnos. Jag är glad och jag gillar det!

Jag har börjat gå ner i vikt igen, det känns och det märks. Men det är inte bara vikten, det är orken… äntligen känns det som om allt arbete jag lagt ner i att få kondition märks. Idag powerwalkade jag förbi en kille som var ganska mycket längre och som tog enormt långa steg. Hans blick visade förvåning och lite skrämsel medan min var glädje och stolthet.

Det låter kanske konstigt, men när jag med mina 160 cm kan GÅ förbi en stor, stark man som tydligt har bråttom och ger sitt allt, så blir jag glad. Äntligen.

Samtidigt börjar kläder falla av. Visst är det lite negativt då nya kostar pengar, men det är bitterljuvt att få kasta eller ge bort kläder som man för några månader sedan köpt eller äntligen lyckats klämma sig in i igen.

Imorgon blir det av mot affärerna för att köpa jeans som inte ramlar av, bh’ar som inte lämnar luftrum och kanske en vårjacka? Om ni vill köpa vårjackan min mamma köpte till mig (för hon känner tydligen inte mig) så finns den här: tradera

För er som undrar så ligger viktminskningen på 25 kilo för närvarande…

Vill ha…