Igår var mamma och jag ute i solen.

Tur nog så mindes jag att släta på rejält med solskydd, och varmt var det. Vi hade bestämt oss för att gå runt Djurgården men vi kom bara till bron innan folkmassan fick oss att byta riktning och vi gick igen old hoods istället.

Vi gick omkring Stockholm under sex timmar, vi hann få i oss ett mål mat och tre glas vin under den tiden också.

På väg hem ringde min kusin. Han bor i Finland, är 32 år, jobbar som chef på ett ställe han arbetat sig upp i. Det är liksom lite roligt för han är all-business med jobbet men den kusin jag minns höll på och meckade med moppen och var en bad-ass unge. Han har alltid varit snygg. En av mina snyggaste kusiner och jag har ett par.

Han ringde för när jag var i Finland sist så tjatade jag på att han och hans brorsa skulle komma till Stockholm, som ni kanske minns så var jag ute och festade med dem, och han lovade att försöka.

Nu ringde han för han och en vän diskuterade på att komma och undrade, om de stannade en natt, om de kunde sova hos mig. Det är klart de kan, visst vi får inte alla plats, så jag kan sova annanstans och de två får ta min mini etta. No problem!  Poängen är att de kommer! De kommer och de ska festa! Woot!

Han visste inte när men skulle messa mig när han visste. Så frågan är, vart ska vi gå? De vill se Stockholms nattliv. Jag är ju aldrig ute längre, dricker ju inte (så ofta).

Man glömmer hur utmattad man blir av att studera.

Det känns som om jag har sprungit flera mil. Jag vill helst bara lägga mig ner och sova. Men jag har inte sprungit, jag har inte varit och tränat ordentligt på ett tag nu, istället har jag pluggat sjukt mycket. Visst det är bra att ta sina studier på allvar men jag behöver avkoppling med annat snart.

Usch. Känner mig som en bokmal, gör inte mycket mer.

I helgen var jag barnvakt-aktig. Lillebror hade fyllt 9 så vi gick och såg Monsters vs Aliens, i 3D. Det var coolt, mycket coolare än jag hade förväntat mig. Flera saker sköt ut ur bioduken och man trodde de skulle smälla en i ansiktet. Flera gånger var jag tvungen att inte sträcka mig efter effekterna, som om jag skulle kunna röra grejerna. Vad pinsamt det hade varit om jag inte hade kunnat hålla mig för det satt småbarn i publiken som var smarta nog att förstå att det inte gick att ta på objekt ur filmen.

Det var jobbigt också. Att umgås. Min lillebror pratar och pratar och pratar. Huvudet kändes som det skulle explodera efter 6 timmar. Tur att andra lillebror kom och var lite avlösning, även om han inte gjorde mycket, knappt något (som vanligt). Avlösning är avlösning.

Sedan när jag lämnade av honom på simträning så var hans mamma sen. Usch vad jag inte gillar henne. När hon kom så var hon glad och sprallig och pratade och frågade. Jag ville bara därifrån. Vi kan inte vara vänner, inte efter hur hon betett sig, fattar hon inte det?

Jag brukade säga att jag kunde ta mig upp från allt.

Jag brukar försöka tänka på andra. Jag försöker göra saker som jag om tio år skulle önskat jag gjort. Ha kontakt med min familj är en av grejerna. Jag menar jag älskar dem, men över lag är det mer jobb än privilegie att ha dem. Två bröder som kräver arbete arbete arbete.

Jag brukade se på min äldste bror och tänka, stackare som är nere, jag gör vad jag gör för att du ska bli glad. Jag brukade tänka att om jag bara försökte och försökte så skulle jag till slut hjälpa.

Med min yngre bror brukar jag tänka att jag måste se honom. Tre gånger per år är inte mycket, speciellt inte när han är nio. Ibland känns det som han kommer försvinna ur mitt liv och det gör mig ledsen, men sen träffar jag honom och jag blir irriterad, uttråkad och trött. Visst så jag har inte tusen saker gemensamt med en nio åring, och visst hans mamma driver mig till vansinne och hur hon har uppfostrat honom gör att jag ibland vill banka vettet ur honom, men han är nio, han är min bror och jag antar att jag älskar honom.

Jag brukade tänka, att de behöver mig. Mina bröder. De behöver mig så bit ihop och var där.

Men på sistone, kan jag känna hur jag faller isär. Varje dag, kämpar jag för att hålla ihop mig själv. Jag vet att jag aldrig kommer göra idiotiska saker som att begå självmord, pumpa droger in i vener eller försöka knulla mig själv till att vara lycklig, men jag är svarslös inför hur jag ska leva. Jag är inne i ett svart hål som bara blir djupare ju mer jag försöker dra mig ur.

Jag har aldrig sett mig själv som svag förrut. Jag har varit deprimerad förrut. Jag var så deprimerad efter pappa att jag gick upp 40 kilo på nånstans mellan 6-12 månader. Det är jävligt mycket ska jag säga dig. Men denna gång, denna gång har jag mer kontroll men är mer hjälplös. Jag vill inte böja mig för andras makter, som psykologer, been there tried that, vid det laget man får en tid har man dragit sig ur skiten själv, men snart ser jag ingen annan utväg.

Jag äter knappt längre. Jag är hungrig men mat får mig att må illa. Jag orkar inte med vissa vänner, om jag ska lyssna på deras petitesser så kommer jag skrika. Om jag ska lyssna och finnas där för fler så kanske jag går över till den mörka sidan, bär på små vassa spjut och sticker spjuten i deras icke så oskuldsfulla hjärtan. Jag är trött på att vissa vänner, anser sig vänner, men som egentligen mer behöver mig än jag har någon som helst användning av dem.

Men sen tar jag ett djupt andetag och inser, jag har knappt några vänner alls. Kanske är det fel på min syn på mig själv och världen. På hur jag är och mina vänner är. Vad de säger och gör.

Egentligen kanske jag är i en djup psykos och inget är som jag tror. Egentligen kanske jag sitter på ett psyke och inbillar mig saker. Skulle inte förvåna mig det minsta.

Jag orkar verkligen inte med människor just nu.

Jag orkar inte lyssna på ”råd” eller åsikter.

Håll käften och låt mig vara. Jag ska inte ringa och klaga över mitt liv längre. Jag ska hålla inne och lida ifred.

Jag har haft den ett tag i min lista men jag brukar inte ta mig tid för att se filmer, serier ja, filmer nej.

Men idag fick jag tid, så jag satte igång filmen. Monsters vs Aliens. Dags att se den, varför inte.

Ostört ser jag första timmen av filmen sedan ringer telefonen.

I andra änden är min lillebror, 9 år idag. Grattis säger jag och så börjar vi prata om lördag, då vi ska fira honom.

Vad vill du göra, frågar jag, och väntar på det vanligaste svaret; spela tvspel.

Jag vill gå på bio! säger han och jag blir lite glad för jag har ju inte varit på bio på evigheter. Hur jag än försöker de närmsta sekunderna så poppar inga direkta barnfilmer i huvudet på mig.

Vad vill du se för något då? frågar jag lättsamt. En kvarts introduktion av en film blir som svar, och vad vill ungen se? Monsters vs Aliens såklart.

Borde jag stoppa och inte se slutet eller ska jag se klart och sen se den igen på lördag?

Min lillebror är 86′a. När man var liten var 5 år lång tid, men nu är det knappt någonting.

28? 23? Same same. Förrutom en liten detalj.

Jag har diskuterat det här ganska ingående med några kompisar. Alla är födda 79-81. Jag har itne diskuterat detta särskilt mycket med personer födda närmare 84-88 så om du är det och har åsikter, berätta. Jag är nyfiken.

Det började som en konversation på studentpalatset. Mig och Linda emellan. Jag har nämligen märkt hur otroligt respektlösa studenter är nu förtiden. De kan inte hålla tiden till föreläsningar. Ok, jag kan väl acceptera att det alltid kommer vara någon som missat en buss eller tbana när man är 300 elever på en föreläsning. Men det är alltid 50+

De klampar in sena. Börjar böka och ha sig och ska definitivt sitta på de bästa platserna, även om det betyder att man ska tränga sig emellan människor som varit i tid och vill lyssna på föreläsningen. Ok, så de kanske inte tänker så långt. Sedan tar de upp mobilen och sitter resterande del av föreläsningen och messar, eller tar upp mat och har sig, eller missar att man har kaffe och slår ut den när de ska ha sig med världens största väska.

De missar skyltar som säger TYST (och är flera meter höga). De skiter i att mobilen ringer i en tyst sal och svarar högljuddt. De har på sig klackskor och insisterar att ta en plats längst in i en sal som de sen tar sig till på ett sätt som får en tro att de försöker platsa i nästa Top Model, dvs demonstrativt och med ett väldigt aggressivt sätt.

Det verkar vara en överstämmande brist på respekt i dessa människor. De är mycket mer själviska. Inte alltid på ett elakt eller ett helt igenom uselt sätt utan mer att de ska komma först. De är mycket bättre på att ta för sig.

Det är inte alltid fel att vara självisk men man får för allt i världen inte tycka det för dem.

Slutkläm… om du inte vill sitta på föreläsningar, gå inte. Förstör inte för alla. Om du är sen till en föreläsning välj mellan två alternativ… ta av dig skorna och smyg in eller vänta till rasten. Om du tycker att du är det viktigaste i världen, och vill ha all plats, all uppmärksamhet. Bli inte förvånad när människor tar avstånd till dig.

För tretton år sedan fick jag Love. Jag satt på golvet i köket och pussade på honom.

Jag var 15. Jag visste ingenting om hundar förrutom att jag älskade dem. Jag älskade min lilla hund och min största rädsla i världen för tiden, var att han skulle dö eller att mamma skulle inse att jag visst var allergisk och ta honom i från mig.

Jag tror, fortfarande, att hade jag inte haft honom hade jag varit ett stort berg av fläsk som aldrig gick utanför dörren. Aldrig utanför dörren.

Vi skämde bort min älskling. Han fick mat som var lagad av mamma bara för honom. Inälvsmat med morötter och korngryn. Aldrig torrfoder eller burkmat. När hans hundkompis kom och hälsade på brukade hon slicka hans tomma skål.

När vi åt vår mat så rensade vi bort fett, skinn, senor, brosk åt honom. Allt utom ben för det mesta. Fiskögon, till och med viss skinn tills han slutade äta det.

Aldrig insåg jag hur mycket mat som gick i hans mage som annars skulle gått ner i papperskorgen, inte förrän nu. Helt plötsligt känns det som man inte gör annat än kastar mat. Jag klarar knappt rensa en kyckling, det blir för ofta mer än en hög. En hög med kött till mig, en hög med skinn och brosk och sen en hög med bara ben. Det går inte att sluta.

Är det någon där ute med hund och snålt med pengar? Jag kan spara matrester åt er. Tro mig, din hund kommer älska dig.

Jag saknar min älskling. För mycket, för ofta. Samtidigt kan det gå dagar då jag inte ens märker att han inte är där. När jag kommer på att jag gått en dag utan att sakna honom har jag dåligt samvete. Om jag blundar kan jag känna hans panna mot min, hans kind mot min och hans nos under min mun. Jag kan minnas hur det kändes att pussa honom, se honom lyfta på ögonbrynen, krama honom. Tyvärr kommer jag också ihåg rädslan av att förlora honom och smärtan. Men varje dag är smärtan enklare att leva med än dagen innan.

HAPPY FRIKKIN BUTTDAY TO ME…

Ledsen att jag inte ser mer fram emot det än så. Det är ingen mening med det. Man blir äldre, man blir gammal, man dör.

Ska till syrran och äta (förhoppningsvis) en killer tiramisu. Sen ska jag nog hem och bara sova bort dagen. Om inte någon vill ses och ha lite sex istället?

Jag var på fest förra månaden. Min vän fyllde år.

Hon berättade på festen att hon dessutom förlovat sig, tio år in i förhållandet. Jag blev jätteglad för hennes skull och hon och hennes kille passar så sjukt bra ihop. Han är dessutom världens snällaste, trevligaste och sötaste.

Såklart satte tankeverkstaden igång. Vi är helt klart bra vänner jag och Linda (som förlovat sig). Vi har känt varandra sedan 2001 då vi träffades på ett jobb. Hon är otroligt fin, otroligt rolig och otroligt smart. Älskar henne, verkligen. Skulle inte säga att hon är min bästa vän men det har mer med tid vi spenderar med varandra än personlighet.

Min tanke stack direkt till, om det här hade varit en amerikansk film, vem skulle bli vald som hennes maid of honor. Det var ett självklart val, hennes vän Anna. Det var för enkelt så jag gick vidare med samma tanke till min vän Helena. Där fick jag tänka lite mer för jag har inte sett henne agera med sina andra vänner. Inte kvinnliga i alla fall. Men jag begränsade det till de få namn jag kände till och uteslöt mig själv ur ekvationen.

Jag gick vidare till Kara. Jag älskar henne och vet att jag är jätteviktig för henne men det var no brainer. Elvis all the way.

Efter dem var det egentligen inte någon mening med att fortsätta med ”leken”. Min syster skulle kunna välja mig för att jag är hennes syster, eventuellt för att hon älskar mig mycket men egentligen skulle det nog vara mer passande med Jessika eller Anna? Mina andra vänner ser jag knappt längre. de är så otroligt upptagna i sina liv.

Min slutledning var i alla fall att ingen skulle välja mig. Inte först. Och det är ju egentligen helt ok, men på något gnagande vis så tycker jag det är otroligt ledsamt att inte ha någon bästa vän. Någon som alltid kommer välja mig först, som jag alltid kommer välja först. Det känns inte som man kan hitta det nu längre för nu är man i åldern där man ska fokusera energi på att skaffa bra jobb och en fin familj. Jag har visserligen alltid velat att min tilltänkte ska vara min bästa vän, den som jag om 50 år sitter och skvallrar med. Men även det har jag börjat tvivla.

(Ja Kara, jag vet att du kommer säga att jag är din bästa vän, men jag är det på default därför Elvis är i Japan. Jag vet, nu kommer du säga att så är det inte alls, utan att om hon var här skulle jag fortfarande vara number one, men jag vet av erfarenhet att så är det inte och efter att ha sett er tillsammans vet man att ni är bästa vänner. Ni passar ihop.)

Jag har varit vid denna tanke förrut, hur kommer det sig att jag har stött ifrån mig alla människor genom åren. De som känt mig tidigare än gymnasiet  vill inte känna mig längre och stor del har nog met att jag stänger ute människor, är dominerande och otroligt jobbig. Men det är så många andra med. Mina goda kvaliteter kanske inte överväger de dåliga. Det är inte ens så att jag bara inte pratat med gamla bästisar och därför utesluter dem som vänner, nej, jag har försökt ta upp kontakten och fått ett rakt svar som lyder Jag skulle aldrig vilja vara vän med dig längre. Det fungerar inte.

Lets realize facts, jag är skit jobbig och jag vill inte ändra mig för jag vill inte göra allt ni vill göra hela tiden. Jag vill inte ens göra saker mot min vilja ibland. Jag kan ställa upp ibland, men inte alltid. Jag kan ses spontant men inte ofta. Jag planerar och är du inte inplanerad och jag sitter i soffan så vill jag oftast inte röra mig därifrån. Sån är jag. Jag försöker ändra på det men hur ändrar man det fundamentala man är?

Det här är varför det inte varit så mycket bloggande på sistone. Deppiga tankar som inte rycker upp mig eller er.