Idag satt jag barnvakt.

Till lilla Morris.

Jag hämtade honom klockan 10 i morse. Glad liten fis. Skrattar hela tiden.

Vi promenerade från (nästan) Odenplan till Medborgarplatsen. Och sen fikade vi med Helena. Träffade mamma och promenerade från Medis till Hornstull. Sammanlagt gick jag 18 kilometer idag. Jag är lite trött.

Morris däremot sov knappt en timme. Och skrattade och pratade. Världens lilla solstråle.

Nu är jag helt slut och väntar på att min mat ska bli klar. Lammkotletter. I ugn. Med vitlök, persilja och chili. Det luktar så ljuvligt i lägenheten och magen kurrar. Tortyr!

Det är min dag so far. Jag orkar inte gå in i detaljer men jag hade en jätte fin dag!

1. Jag har gått ner i vikt, men inte på ett halvår.

2. Jag har redan en PT. Har haft en Personlig Tränare sedan i oktober.

3. Jag har mätt mig med måttband och nej det går inte ner. Det enda som märks är faktiskt nya muskler.

4. Jag kör både kondis och styrka. Ökar successivt konditionen just nu då vi alla vet att lågintensiv träning, som man gör länge, bränner mest.

5. Jag var ute och dansade i lördags, det rockade, men alkohol borde man inte dricka varje vecka. I alla fall inte jag.

6. Ni rockar som försöker hjälpa men hittills får jag inga råd som jag inte fått tusen gånger om.

Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.

Allt suger just nu. Visst jag ska inte tro livet är över bara för att saker och ting går emot en, men just nu håller jag på att bli tokig.

Varför går jag med på att hänga med mamma och Hannu när de driver mig till vansinne?

Varför är undervisningar under ”icke obligatoriska” när de sedan visst är obligatoriska och tio veckors arbete går nedför stupröret och måste göras om nästa termin?

Varför tränar jag som en tok och äter rätt och går inte ner ett gram? Tidvis går jag till och med upp?

Jag tänker på Josefin som har en vit månad. Utan alkohol, koffein och socker. Det senaste året har jag mer eller mindre varit utan socker. Utan mjölprodukter. Utan gryn, pasta, och dylikt. Visst jag gick ner 20 kilo första halvåret, men sedan i augusti har det inte rört sig ur fläcken. På sistone har jag nästan varit 100% utan alkohol också (men igår drack jag tre glas vin).

De senaste dagarna var jag ok med det. Men nu, så fort saker går emot mig, blir jag arg. Arg för att allt suger. Arg för att det suger att vara jag. Arg för att vissa kan äta så mycket roligare, godare saker och fortfarande minska i vikt men istället sitter jag och vägrar mig själv saker, i år, och är lika tjock för det.

Det suger att vara jag just nu.

Det suger att jag kanske inte kan göra statistik tentan jag är så otroligt förberedd för, bara för att en uppgift blev så missuppfattad och måste tas igen nästa termin. Visst kan jag göra tentan men det finns en chans att jag bara får E oavsett om jag har alla rätt, pga den uppgiften. Jag är så förberedd att jag faktiskt tror jag kan få A. Jag är så otroligt förberedd!

Jag är arg. Jag är besviken. På mig själv. Jag kunde ju kollat upp hur saker låg till. Jag kunde ju frågat vad det där med icke obligatoriskt faktiskt innebar. Det värsta är ju att man inte kan skylla ifrån sig. I slutändan är allt upp till en själv. Det suger. Att allt i slutändan är mitt eget fel. Jävla Jag som förstör för Mig!

Jag har svårt att blogga. Mitt liv går på en ny rutin.

Jag är i skolan eller på studentpalatset och försöker lära mig allt inom statistiken. Ibland tränar jag på SATS. Ganska ofta tränar jag. Inte för att det märks på mig.

Sedan går jag hem och dör. I och med att jag inte har Love längre behöver jag itne gå ut och få frisk luft så jag planterar mig i soffan och sedan rör jag mig knappt innan det är dags att gå och lägga sig.

Tragiskt.

Ibland sitter jag och jobbar på min skrivarkurs men just nu blir det väldigt förbisedd.

Jag är inte ledsen men jag är inte överlycklig heller. Jag lever på medel, lagom, simpelt, samma. Samma samma. Bara jag klarar mig till imorgon så är det bra.

Jag vet att det inte är så man ska leva, men just nu orkar jag inte så mycket mer.

När jag är i landet lagom orkar jag verkligen inte lyssna på tråkigt prat. Jag är inte snäll då. Jag låtsas inte lyssna och flyter bort utan jag stönar, stånkar och har mig. Men ärligt… hur många gånger orkar man höra samma sak med små detaljer bortbytta? Detsamma gäller mitt gnäll över allt… Love, pappa, min vikt!

Om du slutar snacka om ditt slutar jag snacka om mitt.

Diskussion för två månader sedan.

- Jag vill bara vara vänner.

- Jag vill inte vara vänner. Men vi kan ha sex.

- Nej tack men hör av dig om du ångrar dig om att vara vänner.

Sedan hörde jag inte av exet på ett tag. Till slut fick jag ett sms. Han nämnde inte om han kunde nöja sig med att vara vän men jag antar att jag liksom tog det för givet för han visste ju var jag stod?

Vi började snacka mer och ses lite då och då över en kaffe. Sedan föreslog jag att vi skulle kolla någon skräckis någon dag (ja jag är för rädd för att kolla ensam…) och förra veckan förslog exet fredag. Idag, eller ska jag säga igår?

Vi hade det trevligt igenom en film. Ja, det var lite ord här eller konstiga blickar där, men jag tänkte att det är väl svårt att bryta ett mönster över hur vi brukade bete oss i varandras sällskap. Vi har trevligt, trevligt tills han får för sig att låtsas bråka om fjärrkontrollen. Det gör man bara för att få en chans att ta på någon (i alla fall när han gör det), så jag sa rakt ut

- Du vet att vi bara ska vara vänner va?

- Ja asså jag menade inget asså, det var ju inget menat, ett skämt bara…

- Aja ok, men bra då är vi på samma sida.

Sedan följer flera minuter av komplett tystnad.

- Asså är du säker på att du är ok?

Då blurtar han ut det. Det som jag började inse att han trodde.

- Asså jag trodde vi skulle ha trevligt. Mysa lite, ja men du vet.

Då ställde jag mig upp, sa att jag hade haft trevligt och gick hem. Jag orkar inte ens ta diskussionen, men jag fick lite dåligt samvete när jag kom hem. Jag kanske inte hade varit tillräckligt tydlig? Så jag smsade; Ledsen att det blev en missuppfattning. Du kan ju höra av dig om du vill vara vänner… till vilket jag fick svaret; Ja jag vill ju ha sex med dig. Asså vilken del av vänner fattade han inte? Jag svarade bara; Jag har inte sex med vänner.

En månad kvar. 31 dagar. 747 timmar och 25 minuter kvar.

Sedan är jag ännu äldre. Man blir äldre varje dag, jag vet. Men det är något extra tragiskt med att ändra siffra på sin ålder. 28. Usch fy.

Det är inte att bli äldre jag har något emot utan jag får ångest över vart jag är i livet.

28 år och studerar fortfarande. Jag är inte ens på sista terminen. Jag har minst 5 terminer (nuvarnde ej inräknad) kvar. Sedan, om jag vill kompletter min utbildning med en kandidat i nationalekonomi så har jag ytterligare en termin kvar, iom att min C-uppsats gick åt helvete (Don’t get me started).

Det innebär att jag har 3 år skola kvar. Jag kommer vara 31 när jag är klar och ska starta min karriär.

Jag är singel så barn, man och hus är långt bort.

Det känns som man ska ha allt det där innan 35 åtminstone. Helst runt 30. Vissa har det vid 27…

Jag borde sluta tänka så, men ju närmare 30 jag blir desto osäkrare blir jag. I mig själv.

Hur kommer det sig att alla som är på universitetet har tid att fixa till sig på morgonen?

Jag ser ut som ett lik bland uppstylade människor. Står ut i mängden med andra ord.

Blek, svarta ringar under ögonen, de kläder jag hittade när jag gick upp för lets face it; Jag vaknar när jag får kaffe och jag dricker min första kopp i skolan.

De senaste dagarna här, har jag haft samma tanke. Om jag tog mitt kaffe hemma kanske jag skulle ta mig till skolan utan att se ut som något sorts monster som skrämmer slag på alla omkring mig? Jag skulle kunna sminka mig (händer inte så ofta). Välja kläder som passar dagens humör och som faktiskt inte ser ut som korvskinn eller soppåse på min kropp? Något som sitter som det ska?

Om (If and only if) jag lyckades med det, kanske jag skulle le ibland? Jag kanske skulle bli tilltalad? Någon kanske skulle våga titta på mig utan att riskera bli blind?

Men varje morgon när klockan ringer så sätter jag fram den eller snoosar. Och liket går till skolan.

Internet.

Ja för det räcker inte med att datorn och mobilen är knas utan nu är mitt nya internet knas också, eller är det?

Jag har inte köpt en router än så jag kopplar in internet med kabel. Första dagen funkade inte den röda kabel jag fick med modemet, så jag använde en kabel jag redan hade hemma. Den är vit. Den funkade i slot ett som den skulle. Så jag antog röda kabeln var fel.

Dag två så funkade inte vita kabeln så jag startade om dator och modem. Då funkade den.

Dag tre (idag) funkade inte vita kabeln. Så jag startade om datorn och modem. Inget. Jag försökte igen. Inget. Jag kollade nätverksanslutningar. Inget. Jag flyttade kabeln till slot 3 i modemet. Då fick vi kontakt, men error. Jag flyttade till slot 4. Inget.

Jag flyttade inte till slot 2, för där var digital TVn ikopplad och den funkade ju perfekt. Why mess with perfect.

Jag försökte med slot ett igen. Inget.

Jag pratade med Telia dag ett och de sa att det antingen var kabeln eller datorn så jag gjorde mig redo att ringa Fujitsu Siemens support när jag såg den röda kabeln. Jag tänkte att det skadar inte att försöka så den åkte in i slot ett och nytt försökt. Eureka. Internet.

Nu är frågan var problemet ligger. Ska jag utöka felrapportern för datorn? Är det båda kablarna? Är det modemet? Än så länge vinner datorn, eller hur?