Före er nyfikna, här kommer resultatet…

Det gick sjukt bra att träna. Inte nog med att jag orkade allt och ändå pressade mig själv, så orkade jag mer än min träningspartner. Det var mer än jag hade räknat med.

Ofta kan jag ta att man har fördomar mot mig. Ja jag har övervikt, mindre nu än ett halvår sedan, men jag är fortfarande större än normen.

Personligen mår jag oftast toppen. Jag orkar massor, jag äter toppen och jag har utvecklats så otroligt mycket. De dagar jag mår skit är när fördomarna är för tydliga.

Jag äter inte skit, alls. Nåja nästan. En liten choklad kan ju slinka ner ibland eller så kanske ett glas vin, men allt som allt så äter jag otroligt mycket bättre än mina smala vänner. Sjukt mycket bättre. De kan klämma i sig en godisbit om dan eller äta skitmat på ställen som McDonalds.

Ändå är det jag som får blickarna. Blickarna som gör att en bra dag kan bli en dålig. Ska du verkligen blickarna.

Jag gillade verkligen vår PT första dagen vi träffa honom. Då var han gratis. Han kollade hur långa våra muskler var och frågade lite frågor. Jag tyckte han verkade förvånad att mina muskler var längre än H’s men det kan vara jag som läser in i saker.

Idag presterade jag bättre än H. Men jag hade ätit frukost (sorry babe att jag hänger ut dig).

Jag hade kul, så kul att vi betalade för ytterligare 6 PT timmar (H betalade och jag är nu skyldig henne massor), nu har även jag en liten crush på vår egen PT.

Min mening med det hela är, döm inte människor omkring er över storlek. Den största personen kan vara den som anstränger sig mest. Bara för man är stor betyder inte att man äter skit eller inte rör på sig, det kan ahndla om en annorlunda förbränning. Jag kan lova att den smalaste inte är den sundaste.

Förresten/OBS/Edit… är det någon mer än H som har problem med att kommentera? Ni kanske får se era kommentarer men sedan verkar de försvinna? Emaila mig isf, skriv gärna vilket OS och vilken webbläsare…

Ledsen killar om ni är känsliga, för här kommer det kvinnliga problem. Ni är varnade…

Jag fick min första mens när jag var elva eller tolv. Jag kommer ihåg årskursen inte åldern. Anledningen att jag kommer ihåg årskursen är för att jag kommer ihåg diskussionerna bland oss tjejer angående just mens. Det var mycket snack om vem som skulle vara först. Det var inte jag.

I början var det väl inga problem. Lite blod då och då. Det var mest obehagligt tyckte jag.

Jag vet inte när det började men det var innan första gången jag var hos en gynekolog (då var jag tretton). Den otroliga smärtan.

Jag är 27 år gammal nu, vilket betyder att jag har haft den här smärtan i 14 år. Jag borde ha lärt mig leva med den och delvis så har jag ju det.

Under de första åren försökte vi alla smärtstillande som fanns. Därav det tidiga gynekologbesöket. Tyvärr en man, jag grät. Receptbelagda preparat. Ingenting fungerade. Inte helt.

Som bäst gick 50% av smärtan bort, men tänk själv om någon sticker en kniv i ryggen på dig och man kan få bort 50% av smärtan… skulle du acceptera det? Vi gick till och med så långt att mamma letade upp Belladonna en gång när vi var i Köpenhamn.

Till slut fick min mamma nog av att se sin dotter i fosterliknande ställning, kallsvettig och tårögd så hon gjorde något okonventionellt. Hon började ge mig whiskey. Jag var väl 14-15 år gammal när det började.

Nu förtiden så är jag tacksam för att min mamma gick emot alla råd i världen och lät mig dricka sprit. Inga läkare visste ju bot. Alla år av gynekolog besök, vilket är så otroligt obehagligt. Ultraljud. Tester. Och lösningen var sprit.

Och det är sprit (Jaloviina) jag dricker just nu. Även fast jag har hittat tabletter som funkar så väljer jag sprit, tabletterna gör mig sömnig, de får duga när jag ska sova.

Jag är rädd, rädd, rädd. Ångesten kryper på. Vill inte tänka vill inte gissa.

Imorgon ska det ske. Klockan tio ska vi träffa honom. The muscles from Brussels, fast han är inte alls från Bryssel.

Muskelberget. Jag är verkligen skitskraj. Tänk om jag gör bort mig ordentligt, det skulle inte förvåna mig alls. Jag gör ganska ofta bort mig, men jag kan ofta skaka av mig obehaget.

Undrar vad jag fasar mest. Att han ska förstöra mina förhoppningar, min kropp, mitt psyke? Att jag ska falla ihop som en pinsam, gråtandes fjolla som inte kan göra ett skit?

Imorgon är första timmen med en privat tränare (PT) på SATS. Tur att jag och H får träna tillsammans för gemensamt pris. Vågar inte tänka hur det skulle vara annars.

Känner mig svag och otillräcklig. Exakt en sån man ska vilja ha som PT för då får man skapa och vara kreativ. En svag fjolla som inte kan nåt. Lätt påverkad kanske.

Tur att min PT är söt så man har nåt att titta på. Synd att han har flickvän så man inte riktigt kan fantisera om efter-tränings aktiviteter.

Imorgon är första steget mot en fastare kropp. Nä det är inte sant, jag har ju kört yoga tre veckor redan… men imorgon är första steget mot avancerad träning!

I söndags kom grannen ner. Han hade fått ett brev från värden om att jag hade klagat på trummorna.

Det är roligt hur min hyresvärd tänker. Först tycker hon jag ska stå ut med trummorna, eftersom ingen annan klagar. Sen när det inte går ner som hon vill, skickar hon ett brev till en granne och pekar ut mig. Det är som att lägga grunden för problem.

Tur för mig så var inte min granne den våldsamma typen, snarare fick jag känslan av en New Age människa. Lugn och kontrollerad.

Jag hade ju varit uppe tidigare och pratat om att det lät och jag måste ha missuppfattat honom för jag fick uppfattningen att han inte hade några trummor.

Visst hade han trummor.

Jag fick komma upp och kolla och det var ljudlösa trummor. Vi diskuterade, nej han sa, att det kunde vara vad han nu kallade det som skulle resultera i att det förstärktes av golvet. Jag kommer inte ihåg men han gillade inte ordet förstärka. Vi kom överens om att jag skulle komma upp när det lät.

På måndag runt tio på morgonen lät det. Jag gick upp.

Det slutade med att jag fick spela trummor när han var nere hos mig. Jag kan inte spela trummor, och vågade definitivt inte ta i mycket på hans fina utrustning. Det lilla jag gjorde räckte tydligen för han förstod vad jag menade och skulle fixa det. Sedan dess har det varit tyst.

Idag på yogan såg jag honom. Han hälsade inte, jag hälsade inte. Jag känner som jag har stört honom tillräckligt och han borde få nå sin Nirvana utan att jag är i hans ansikte hela tiden. Jag tror min träningspratner H blev lite kär…

Varför är det så, att bara för man har hund måste man vara social?

Min Love är det vackraste som finns, för mig. Han är väluppfostrad, lugn och väldigt gammal (12 år). Han är precis som jag, väldigt asocial.

Om du inte har godis lär han inte bry sig en jota om dig, såvida du inte är en hund. Då vill han sniffa dig i baken för att se hur stor chans han har att reproducera (fast vi vet att chansen är noll, han är ju gammal) och är du inte intressant går han vidare.

Trots att han skiter i alla gamla gummor, konstiga killar eller pratsjuka människor så känner de oftast ändå en dragning mot honom och mig. Nej jag vill inte stå här en kvart och prata med dig, skriker hela min kroppshållning. Ibland rullar jag med ögonen (så diskret och uppfostrat det går) eller suckar högljutt.

Tydligen räcker inte det utan egentligen är det bättre om man bara visar det så otrevligt man kan. Att du faktiskt inte orkar höra hur söt han är eller få frågor om hans ålder och ras.

Love är världens finaste hund, men han är precis som matte. Han vill inte bli klappad, han vill inte leka med dig, han skiter helt enkelt totalt i dig, såvida du inte har godis eller löper. FATTA!

Vissa kanske skulle säga att det är en bra egenskap, andra att man är en pushover. Allt beror på vem man frågar…

Jag blir trött trött trött på att alltid ställa upp. Jag vet, jag kan säga nej, men när det gäller min familj har de flesta i den vant sig vid att jag finns där och tar inte ett nej längre.

Jag har 3 syskon, varav en är halv. Han är bara åtta och försvinner ur den här diskussionen på en gång.

Sen har jag en storasyster (29) och en lillebror (22). Jag älskar mina syskon. Så sjukt mycket. Ibland, tror jag, för mycket.

Min lillebror är en screw-up. Han har ingen utbildning, inget jobb och orkar inte dra sig till arbetsförmedlingen för att få sin akassa. Däremot drar han sig inte för att be mig om pengar. Jag måste medge, mer än en gång har jag gett honom pengar. När jag frågar varför han inte frågar sin andra syster säger han Hon tycker bara jag hör av mig när jag vill ha nåt… men vafan… det är ju bara då han hör av sig till mig med!

Jag säger oftare ja än nej. I slutändan kostar det mig mindre ångest för jag älskar min familj och vill kunna ställa upp.

När mamma behöver hjälp ringer hon inte min syster eller bror lika ofta. Jag säger inte att hon inte ringer dem men oftast är det mig hon ringer först. Varför? Ja, när det gäller syrran ska det vara för hon har familj, hon har ansvar som inte jag har. När det gäller min lillebror är det för att han helt enkelt inte orkar lägga manken till.

Om jag blir bombarderad av alla i min familj på en dag orkar jag inte. Jag ger upp. Jag kan inte ställa upp för alla och vara där för samtliga. Någon måtta!

Alla tre finns där för mig med, ibland. Oftast. På olika sätt.

Lillebror är redo som en mafioso, att mörbulta varje idiot som sårar mig. Systern lyssnar på mig när jag gråter och är ledsen, speciellt på mamma. Mamma hittar på roliga saker och finns ju definitivt där för mig finansiellt. Men till varandra verkar de aldrig vända sig. Jag kanske har fel och vi kommer mest märka det på min systers kommentarer eftersom de andra inte vet om den här sidan.

Vissa dagar får jag bara nog. Som idag. Mamma ringer femhundra gånger med något problem. Lillebror om pengar och sen stänger av när jag säger nej. Storasyster ville väl mest bara ses. Men jag orkar inte. Jag orkar inte träffa någon. Ibland måste man få ha en dag då man bara är med sig själv…

Dagens Jamie Oliver granskar förklarade varför jag äter så mycket ekologiskt jag kan.

Det började enkelt. Mamma fick mig att pröva Bjäre kyckling. Jag föll hårt.

Jag har haft 50 kilos övervikt. Det är en hel del och det mesta har ju kommit från att inte äta ordentlig mat utan massa skit (resten har varit en kedjereaktion av att inte orka röra sig ordentligt).

Vi började äta GI mat i januari och 25 kilo har fallit av utan ordentligt arbete. Det enda jag gör, är äter bra och nyttig mat. Mat som gör mig lycklig.

Det kostar inte så mycket mer att äta ekologiskt, men skillnaden i smak är enorm. För att inte snacka samvete.

Att äta ordentlig mat som smakar och inte bara är sprängfylld med fett (även fast fett är gott det med) det gör mig glad. Helst av allt går jag till Hötorgshallen/ Söderhallarna eller Östermalmshallen och köper ordentlig kvalitetskött.

Att äta något som är otroligt gott gör mig lycklig och gör att jag äter mindre (hur ologiskt det än låter). Genom att undvika skit som McDonalds, som egentligen inte är gott utan bara är en utfyllnad, har gjort att jag har gått ner massor i vikt och mått bättre än jag någonsin gjort. Det läskigaste är hur det man trodde man tyckte var gott, gör att man mår illa när man undviker det ett tag.

En hamburgare är inte gott. Tror du mig inte? Ät inte en på några månader och smaka sen. Är det detsamma?

Gör detsamma med Coca Cola. Läskigt hur vana kan få en att tro man tycker om något. Det är precis som nikotin fast utan kontroverserna…

Om det skulle komma till kritan skulle jag klara mig utan att ladda ett enda shit…

Jag har aldrig köpt cd skivor. Jag har aldrig köpt filmer. Jag går bara på bio om mamma betalar. Alla TV serier jag tycker om ser jag på TV även om jag undviker reklamen. Så jag får faktiskt inte dåligt samvete när jag laddar.

Jag kostar inte företagen i förlorad vinst och kommer aldrig generera några pengar för dem i framtiden heller. Måste jag så slutar jag ladda, då slutar jag lyssna. Så är det bara.

Det läskiga är att fast majoriteten tycker det är ok, och majoriteten är emot FRA så tycker regeringen att de vet bättre. Det är som om det inte är våra representanter. Ingen har valt fram människorna i riksdagen och regeringen utan de sitter där som om de har köpt sin plats. De får göra som de vill. Det är läskigt.

Vissa artister har fortfarande huvudet på skaft. De gör det de älskar och tycker inte de behöver tjäna så mycket att de kan köpa alla runt omkring sig. Vissa, inte alla. Kommer vi inte alla ihåg Metallicas stora attack mot Napster? Jag skulle aldrig, aldrig nånsin, köpa en Metallica cd, och jag tycker ändå de är bra…

Det börjar alltid enkelt. Man tar en lag som FRA och kör igenom den utan att tänka på människors vilja. Protesterar inte folket då tar man nästa steg. Alla katastrof filmer och böcker som finns, brukar börja så här.

When the Nazis came for the communists,
I remained silent;
I was not a communist.

When they locked up the social democrats,
I remained silent;
I was not a social democrat.

When they came for the trade unionists,
I did not speak out;
I was not a trade unionist.

When they came for the Jews,
I remained silent;
I was not a Jew.

When they came for me,
there was no one left to speak out
Martin Niemöller

Jag är inte så negativ att jag säger att det är vad som kommer hända, men när vi tycker något är fel, måste vi stå upp och säga Nej!

Idag spenderade jag dagen med mor min. Igen. Det var inte meningen men det blev så.

Hon åker iväg för att vara borta en månad. Vissa kanske ser det som en månad av frihet men jag får en aning ångest. Ångest utan mor min.

Av någon skum anledning brukar hon begära, när jag spenderar en dag/kväll hos henne, att jag ska sova över. Men bara de nätter Hannu (hennes man) är frånvarande. Hon påstår att det handlar om oro för att jag ska klara mig hem ensam. Jag tror annat.

Hon kanske inte gillar att vakna ensam. Eller att sova ensam i lägenheten? Vilket som spelar roll, jag skulle vara mer ok med att sova här om hon var mer ärlig.

Det är inte det att det är jobbigt att sova över, handlar väl mer om att jag älskar sova i min egen säng. Min hårda underbara säng. Sen är det väl en del kontroll som det handlar om. Kontroll för sin morgon, sin frukost, sitt liv. Jag är inte 15 år längre och behöver ingen övervakare. Eller så är det hela Ta sig hem, med hund och pack, hellre nu än senare. Något av ovanstående vinner nog.

Varje gång så kräver hon att jag sover över. Trots bättre vetande. trots att jag säger att jag inte vill, om och om igen. Då och då ger jag mig. Som idag. För imorgon åker hon bort och är borta en månad.

Vissa kanske skulle säga att jag och mor min har ett osunt förhållande. En av dem är hennes man. Vi umgås mycket. Och vi tycker om att umgås. Är det konstigt? Att jag gillar att umgås med min mamma, att hon är rolig och att vi tycker om liknande saker? När jag var yngre skulle jag säga ja, men nu säger jag bara at tjag har tur. Tur som har en mor jag kan relatera och kommunicera med. Tur att jag har en mor jag älskar.

Det är fel på mig. Jag blir exalterad av narcissistiska idioter med förvriden självkänsla.

Senast jag var i Finland spenderade jag flera dagar ensam i mamma och Hannus lägenhet. Jag träffade kusinerna och några vänner men hade ändå mycket dötid så jag laddade hem How I met your mother, säsong 3.

De som sett serien vet vad jag pratar om, men för er andra kan jag förklara karaktären jag har bestämt mig för att få en lite crush på.

Barney. Barney vill ha sex, massor av sex, med massor av kvinnor. Han drar sig inte för att ljuga, bedra och är aldrig intresserad så fort han har fått tillfredställa sina behov.

Så på vilket sätt har den här narcissistiska idioten fångat mitt intresse?

Han säger och beter sig så som jag alltid velat göra. Är ärlig och rak mot sina vänner, har alltid roliga idéer och är definitivt lojal (igen mot vännerna). Sen är han otroligt het.

Jag är sjuk som ens i en fantasivärld är intresserad av en person som beter sig så otroligt illa mot andra som han gör, men samtidigt så förstår jag mig på honom. Har alltid förstått mig på konstiga killar och det har alltid varit negativt. Om jag inte hade varit så förstående och accepterande hade jag besparat mig själv så otroligt mycket smärta och problem och kanske kanske hade jag varit öppnare för nya erfarenheter.

Nu har det gått månader sen jag kände närhet och jag börjar tro jag är desperat, men samtidigt så inte desperat nog att ens vara intresserad för en sekund av idioterna runtomkring mig. Så hur går man vidare? Hur rör man sig vidare från denna plats? Jag är fast och det deprimerar mig.