Kanske dags att sluta?

Tänk dig att du är jättehungrig. Magen kanske till och med kurrar så ljudligt att människor tittar ut genom fönstret för att se om det är åskväder på gång.

Eftersom du tar konstiga piller så varken känner du att du håller på att bli hungrig eller ens kommer ihåg att äta mat alls. Vilket jag antar är poängen med idiotpillrerna från första början.

Problemet är att blandat med att bli störthungrig så mår du illa. All tanke på mat gör dig fysiskt illamående och det känns som om en vägg bygger ihop sig i halsen.

När hungerkänslan kommer så tänker man automatiskt, men jag åt ju nyss. I en timme sitter man och tänker att man nyss åt tills man kommer på att man kanske ska kolla på klockan. Då konstaterar man att det säkert gått 6 timmar sedan man fick i sig någon föda och att man mår lite sådär halvilla inte alls är så konstigt.

Men istället för att ställa sig upp och hämta lite mat, sitter man kvar och pressar sig igenom illamående och hunger lite till, bara för att tanken på mat gör att man hellre sätter eld på sig själv.

Absolut en toppen känsla.

Sedan, de gånger man faktiskt har fått i sig mat och därför inte mår illa eller hunger så är humöret på en ordentligt svängning. Antingen gråter man, skrattar man, är allmänt blasé eller skriker ursinnigt åt människorna omkring sig. Det är som konstant PMS period just nu.

När man sedan kommer ihåg att det faktiskt är pillrerna som gör en galen kan man få bukt på alltet, men det är inte alltid man tänker Nu är jag helt oresonlig, varför reagerar jag så här starkt på all den här skiten? Utan oftast blir man ju bara sur om någon ens föreslår att man inte ska känna som man gör.

Det är nog så här gravida känner sig... 

Då återstår frågan, fungerar dem? Återstår att se, jag har så svårt att avgöra just nu...

Tyst

CSN

Förra året insåg jag att jag kunde söka tilläggslånet till min CSN inkomst. Det betyder att jag skulle få mellan 1500-2000 mer i månaden. Helt underbart.

Jag var tvungen att höfta vad jag hade tjänat året innan jag började studera så jag räknade på månadslön gånger 12 såklart. Det var ju en rejäl överskattning.

Jag hade glömt att det var året jag bröt ihop då pappa dog (tänk hur man kan förtränga saker) och hade då förlorat 3 månaders inkomst. Så när jag skulle skaffa tilläggslånet för vårterminen så fick jag avslag, samt att jag fick återbetalningskrav på de 8000 jag hade fått höstterminen innan.

CSNs ursäkt var att skattemyndigheterna inte hade uppgifter på någon som helst inkomst det året (2005). Jag hade deklarationen hemma så jag skickade in en kopia till CSN. En månad senare hade den fortfarande inte kommit in och de pressade återkravet lite mer, så jag skickade in den igen. Ingenting kom in. Så jag bad skattemyndigheterna skicka en kopia. Där var det inga problem alls.

Då kom det fram att jag hade tjänat för lite. Men jag har jobbat utomlands också sa jag. Hur mycket fattas? Drygt 500 kronor sa hon. Så jag skickade intyg på en inkomst av 500 kronor till dem. Pappret kom inte in. Va fan tänkte jag. Varför kommer inte mina dokument in? Så till slut skickades intyget rekommenderat.

När intyget kommer in får jag en egen handläggare. Hon vet inte hur tilläggslånet fungerar och säger att jag måste ha tjänat drygt 30.000 mer än det som står på hemsidan. Jag ger mig inte. Jag har ju läst in om det här så nu ska de fan inte få rätt. Hon ska kolla upp och ringa tillbaks. Några timmar senare kommer samtalet. 

Nä det var fortfarande för lite sa de, hon hade sagt fel det saknades 1500. Vafan!?! MEN i och med att jag inte hade CSN första året av mina studier kunde jag välja att räkna från 2006 och där var det ju nästan perfekt, men jag saknade igen bara 500. Är ni säkra att det är 500? Absolut säger hon.

Skickar intyg på 1500 den här gången.

Det går tre veckor och jag får veta att allt är fixat. Överlycklig är jag.

Tills idag. Då har hon ringt till min telefon när jag sov (8 i morse) och vill ha skattesedeln från Finland. VAFAN. Kan de inte dra allt på en gång? Så nu håller jag på och emailar runt. Jag vet inte ens om det är möjligt att komma fram med något dokument så jag har till och med emailat skatteverket och frågat om jag kan efter skatta hos dem. Jag ska hitta en väg runt det här alternativt så kommer ni läsa om något riktigt hemskt i tidningen involverat mig och CSN...

Ett tyst mummel

Igår...

... kände jag mig 18 år på nytt. På gott och på ont.

... fick jag höra att stora bröst är överskattade/små bröst är underskattade. Information jag (med min F kupa) inte behöver höra.

... fick jag en helt ny vän.

... fick jag höra att man tror jag är mellan 20-22 år gammal. Är det baserat på utseende (yay) eller beteende (nay)?

... kom en bekant (Ebitchu rocks!) fram och vi återupplivade en nästan blomstrande vänskap och ska förhoppningsvis ses igen snart? (Please?)

... lyssnade jag på ett rockabillyband som hade en trummare som påminde sjukt mycket om Gary Busey. Stackarn

... drack jag mjöd.

... raggade jag upp två killar som inte var stockholmare och som skulle upp och jobba tidigt. Idiotiskt nog lät jag dessa roliga killar gå hem utan att ta några kontakt uppgifter. Damnit. De var roliga.

... kände jag mig som en mini mamma som såg till att alla kom hem ordentligt...

... flunkade jag juridik tentan. (omtenta here I come)

... insåg jag att jag är sjukt mycket rikare än tidigare trott!

... slutade jag min utbildning och är nu spärrexpeditör för Veolia, eventuellt snart MTR.

... hade jag så jävla sjukt roligt att ni fattar inte!

sex skrik

Jag blir rent ut sagt galen

I tisdags när hon åkte till Finland sa jag, skicka informationen i tid om du vill att jag ska hinna göra det den här veckan.

Igår eftermiddag skickade hon informationen. När det inte var uppe efter drygt 3 timmar ringde hon för att se om jag levde. SUCK.

Idag satt jag och pulade in informationen på hemsidan (som förresten ser ut som ren skit). Jag läste inte igenom texten. Varför? För jag är lat och om jag jämt skulle göra det skulle det ta mig evigheter att fixa allt de skickar (vilket kanske skulle vara värt det ändå då de betalar bra i timmen). Mitt i texten stod något liknande "länka här" eller nåt.

Så nu ringde mamma och ville att jag skulle pula om. Är du hemma frågar hon. Det är alltid en indikation på att hon vill att jag ska göra något. Ja suckar jag. Ångrar mig på en gång för jag vet ju vad som kommer.

Och direkt börjar hon beordra mig vad jag ska göra. Ingen fråga om jag är upptagen eller om jag kanske har annat för mig (vilket hon visste att jag egentligen skulle ha idag, då jag behövde plugga in för utbildningen). Fixa det här och gör sådär fortsätter hon. Allt jag orkar göra är att sucka. Men till sist avbryter jag och säger att jag faktiskt har annat att göra idag och att hennes plan på hur saker och ting ska se ut är helt enkelt förjävligt.

Nu la vi på och jag sitter och väntar på att Voffen ska komma hit och kolla film. Jag ska försöka hålla mig från att konstant klaga. Klaaaaaag! Stackarn som helt ovisst kommer hit och tror att det är en glad och sprallig Lexi som är hemma, inte en grinig och sur en...

Tyst

Lexis alterego?

Jag är inte en rolig människa. Humor är inte mitt starka vapen, jag är inte kvick och rapp i käften. Jag kan argumentera om det mesta med en del information om det mesta. Aldrig med hundra procents säkerhet på all information, inte heller alltid så insiktsfullt, men argumentera kan jag ändå.

Jag har ju sakta med säkert förmultnat till en bitter och arg liten person. Det var så enkelt att sakta måla själen svart men, precis som tatueringar, är det lättare att måla på än att tvätta bort.

Med mina vanliga vänner är det svårast för jag kan vara den jag är och oftast älskar de mig för den jag är. Ibland får de psykbryt och ber mig sluta men mestadelen av tiden får jag en kram eller åtminstone tystnad då de låtsas lyssna men egentligen bara önskar jag kunde rycka upp mig.

Det är därför det är så kul att träffa nya människor, som i jobbet, för jag kan inte vara vanliga bittra och jobbiga Lexi som bara klagar. Då skulle ju ingen prata med mig. Så istället är jag en bubblig, glad, fnittrig och smart Lexi. En Lexi som retas och uppmuntrar. Som ser det ljusa i saker och ting och inte bara det trista, även om hon påpekar några trista saker också.

Tänk om jag kunde ta med den Lexi som kommer fram när hon träffar nya personer (som hon gillar) och bära med mig henne överallt. Den lite lätt flirtiga Lexi som skrattar och ler. Jag vet! Skrattar och ler. Vem är den personen? Jag kanske borde döpa om henne till något annat än Lexi då jag helt klart måste lida av personlighetsklyvningar. 

En äkta Dr Jekyll och Mr Hyde. Frågan är bara vilken är den onde och vilken är den gode?

Tyst

Dag sex av nio (med 3 dagar helg emellan)

2 killar och 2 tjejer. Killarna, intressant nog, är precis urtypen av de två motsatser av hur killar reagerar mot mig.

Ena, pratar knappt med mig. Tittar inte särskilt mycket på mig när han pratar. Beter sig nätt o jämt som om jag inte finns i rummet. Jag tror inte han menar att vara otrevlig eller oartig men på något sätt så lyckas han missa att jag är där 90% av tiden. Pratar jag, får jag såklart uppmärksamhet. Men jag får en ganska distinkt känsla att jag bara inte passar in i hans vänkrets. Det är ju fine by me, är inte en sådan som måste vara allas vän.

Den andre, oj, han är raka motsatsen. Det komiska är att dessa två har hittat varandra. Väldigt bra vänner verkar de ha blivit, men kille nummer två, han fattar mina skämt, han vågar skämta tillbaks. Han sitter och ger mig flirtiga blickar (som inte är menade som flirt utan bara retsamt). Vi är så lika på det sättet. Vi bondade idag. Jag hade askul med honom. Sjuka skämt och gliringar och bara riktigt retsamt. Precis så jag är när jag mår bra, när jag är på gott humör, och han gjorde mig på så sjukt gott humör!

Det är så konstigt hur det blir det där.  Två killar som kan hitta varandra men som är så olika, hur de kan relatera till andra människor olika. Jag trodde först att den förste killen kanske var gay, men han diskuterade vilt med tjej nummer två i vår grupp (och nämnde senare på dagen sin flickvän). När Tjej och Kille två gick ifrån oss blev det knäpptyst. Jag kunde inte släppa det sedan, det liksom malde i mig om varför det var så. Inte på ett nedvärderande sätt mot mig själv eller honom, bara av nyfikenhet.

Jag kom fram till att han var ju inte min sorts typ heller och att vi kanske bara inte har samma sorts intressen vilket leder till att vi helt enkelt inte har något att snacka om.

Vi hade 9 timmars jobb idag, vilket egentligen var 2 timmar av att springa runt och titta lite på stationer och nästan vara med i en brand (de hade inte kommit fram till om det brann eller inte när vi lämnade stationen) och sedan 2 timmar lunch då vi alla skrattade och bondade för att avsluta med två timmar av diskussion med enhetschefen.

En rolig grej... jag fick reda på att jag var den enda (ialla fall av oss 4 samt några till på utbildningen) som kom igenom på en enda intervju, de andra hade två. När jag var på min första intervju sa hon som intervjuade mig att om det var upp till henne skulle jag gå igenom, jag antar att hon hade en vinnande diskussion med enhetschefen eftersom jag aldrig hade en intervju med honom. KUL!

Tyst