Protected:

23 August, 2017

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Protected:

21 August, 2017

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Protected: Fortsättningen följer

18 August, 2017

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Protected: Nya steg mot en ny framtid

8 August, 2017

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Skriva av sig

17 August, 2016

Min syster föreslog att jag skulle skriva av mig, så som jag brukade skriva av mig för flera år sedan.

Det var enklare på den tiden, som ett andra andetag, det kom naturligt. Jag gav upp min online dagbok för att en person tyckte det var jobbigt att alla visste allt om oss, kunde läsa allt om oss. Så jag gav upp det istället för att flytta bloggen och på något vis har jag inte kommit tillbaka.

Nu har jag saker som jag behöver lätta på men som jag inte kan lätta av mig för jag oroar mig över vem som läser. Jag brukade aldrig oroa mig förut. Vem oroar jag mig för nu?

Jag går igenom det som jag gått igenom hela mitt liv. Att gå ner i vikt. Men det är annorlunda nu, för jag behöver gå ner i vikt av en annan anledning än enbart fåfänga. Jag är friskare än någonsin, jag är stark, kanske lite tröttare än de flesta men jag har en orsak till det. Jag har PCO, cystor i äggstockarna. Ett symptom är att man blir väldigt trött. Ett annat symptom är att man har onaturlig förkärlek och dragning till kolydrater (give me all the carbs!). Man har överdrivet med testosteron i kroppen, vilket är jätte bra om man vill bygga muskler. Mindre bra om man vill slippa ansiktsbehåring. Men kickern är, man har svårt att gå ner i vikt och svårt att bli gravid. Går man inte ner i vikt så är det näst intill omöjligt att bli gravid. Går man inte ner i vikt får man ingen fertilitets hjälp. Man är fast i en ond cirkel. Och vad är läkarnas råd? Börja med pulver dieter.

Ibland tror jag det bara är idioter som blir läkare. Håller de sig inte uppdaterade med all ny forskning? Vet de inte att du inte ska svälta dig själv? Tror de att jag bara skulle behöva svälta mig själv en månad sedan skulle allt vara bra?

Problemet är att jag antagligen skulle behöva svälta ganska länge. Vad händer sedan när jag blir gravid och inte får svälta längre? Då skulle jag antagligen svulla, och att börja äta fast mat igen skulle bli en chock för kroppen. Hur hälsosamt skulle den stressen bli för min kropp? Antagligen inte särskilt hälsosam.

Jag äter redan enbart 1700 kcal om dagen. Kolhydrat mängden är under 20 g per dag. Jag har inte alltid ätit så och jag är inte alltid perfekt, men jag har haft koll på maten ganska länge. Jag ska inte försköna vad jag gör eller låta som om det är omöjligt, jag vill bara säga att det ibland känns så orättvist. Jag sitter där med mina grönsaker och lite kött och ska klara min dag, när mina kollegor trycker i sig godis och bullar. Jag vill inte ens ha godis och bullar. Jag vill bara slippa oroa mig för vad jag sätter i mig.

Min mamma brukar säga att man ska vara glad för att ens kropp säger till, då kanske vi slipper cancer i framtiden. Hon har verkligen rätt i att få säga så, jag ska inte klaga. Min mamma kan knappt äta nånting. Det är enklare för henne att lista sakerna hon får äta än att lista saker hon är allergisk mot. Hennes lista på godkänd mat är kort.

Egentligen har jag det ganska bra. Min lista är väldigt lång (och grönkål ligger i topp! Mums)

Vad inspirerar någon som är omöjlig att inspirera?

6 February, 2016

Jag känner mig som en sådan fejk. Jag känner mig trasig mesta delen av tiden. För ett tag sedan tog trasigheten över och jag hittade en terapeut, mitt i julledigheter, för det kändes som om jag desperat behövde ha någon som lyssnade på mig. Det var ett år sedan och jag känner inte att jag har blivit så mycket bättre.

Något vi nästan aldrig pratar om, trots att det ofta kommer upp, är det faktum att jag inte vill någonting. Jag har inga hobbies, inga önskemål, ingenting jag riktigt ser fram emot. Jag bara är.

De enda gånger en gnista lyser upp inom mig är när jag blir sporrad och tävlingsinriktad. Det är så primärt inbäddat i min själ att vilja vara bäst, att jag anstränger mig lite mer när någon visar sig vara bättre.

Jag kom in på en exklusiv utbildning på min arbetsplats – jag vill visa att jag är bättre än andra. Det gjorde mig glad en sekund, nästa sekund tänkte jag att ansökningsantalet säkert var lågt. Varför kan jag inte låta mig själv få ha den glädjen? Inte ens när jag fick höra att de hade haft flest ansökningar av alla år, just i år, blev jag glad att jag var en av de som blev antagna. Jag är glad att jag kom med, men det är som om lyrisk lycka inte existerar i min kropp.

Vår första uppgift är att göra en Pecha Kucha om vad som inspirerar oss. Vad inspirerar någon som inte blir inspirerad av något? Det enda jag kan komma på är att lära mig nya saker, och det låter så kallt och ytligt att jag inte ens vågar använda det. Vad inspirerar någon som är kall inombords?

Jag har hört att man kan lära sin hjärna att tro att den är lycklig genom olika mindfulness övningar. Det kanske börjar bli dags? För vem vill vara i närheten av någon som är fylld av självömkan? Jag vet att jag inte vill det.

Tankar som försvinner

8 June, 2014

Ni vet hur det är när man är så där trött att man knappt orkar hålla ögonen öppna. Det är då man kommer på de där idéerna som är så sjudundran bra som ger en fjärilar i magen och gör en helt fnittrig. Problemet är att man är så trött att man inte orkar skriva ner dem, utan man intalar sig själv att den här idén är så bra att man omöjligt kan glömma bort den nu när man kommit på den. Tyvärr så glömmer jag alltid bort det otroligt positiva jag hade kommit på. 

Jag tycker om mitt jobb just nu. Jag är sjukt bra på det, det är givande och motiverande, jag utvecklas för varje dag jag är där. Men jag längtar efter semester. Det känns att jag inte var riktigt ledig över jul. Det känns att senaste semestern var i  april 2013. Det känns just nu och jag har 2 månader kvar tills jag får åka någonstans. Orättvist, men självvalt. Jag valde en sen semester så jag inte skulle brinna upp av den grekiska solen, vilket jag ändå kommer göra, men förhoppningsvis lite mindre än om jag är där i juli.

Jag längtar efter att sitta i solen och bara vara, lyssna på havets vågor, köra omkring i grekisk idyll och äta massor med fisk. Jag och sambon ska hänga i mammas hus helt ensamma, rå om oss själva, grilla, shoppa, bada och älska. Det ska bli kul minst sagt.
Jag tog körkortet nyss, det är helt galet att jag har körkort. Från det att jag satt mig i bilen för första gången tills dess att jag hade kortet i hand, gick det fem veckor. Fem intensiva men korta veckor. Dagarna bestod av att jobba och sedan rusa iväg till Sumpan för att köra lite. Det var kul, läskigt, galet, motiverande, svårt och enkelt. Både svårt och enkelt.
Är ni nöjda med livet? Känner ni att det är så här ni vill ha det? Jag vill så mycket, men jag har varken tid, pengar eller talang. Jag är duktig på det jag gör men jag vet inte om det är det jag vill göra hela livet. Men jag tycker ändå det är roligt mer än bara då och då. Jag vet hur man ska fixa saker och hur man ska prata med personer för att kunna fixa saker. Låter vagt, men det känns som att det är det mitt arbete går ut på till stor del. Och jag är duktig på det. Konstigt.

Tiden kan verkligen flyga förbi

22 March, 2014

Nu var det hundra år sedan jag skrev något, i alla fall känns det som det. Att tiden går fort är en underdrift. Den senaste månaden har jag haft en ordentlig influensa, fått ryggskott, både blivit varnad om att jag kanske blir arbetslös och samtidigt höjd till skyarna över hur duktig jag är. Det har minst sagt hänt mycket.

Jobbet var inte vad jag trodde, men ändå var det det. Oförståeligt, ja. Jag trodde jag anställdes som en ganska typisk controller, men det var fel och efter att ha sett vad de andra gör (som är typiska controllers) är jag ganska nöjd med det. Istället är mitt fokus på kostnadsoptimering (typisk controller) men också effektivisering, process och verksamhets utveckling och en handfull ansvarsområden. Vissa dagar är det så otroligt motiverande och kul att jag inte vill gå hem, andra så orkar jag inte ens öppna e-post lådan. Det går verkligen från ena extrema till den andra, men just nu är det övervägande positivt. Trevligt.

Min första månad på jobbet hade jag ont i huvudet. Det var så mycket att ta in att jag var utmattad hela tiden. Andra månaden började saker lätta och det var väl 50/50 och ett tag trodde jag aldrig jag skulle klara någonting men de senaste veckorna så har det verkligen vänt. Jag ser vart problemen ligger och hanterar dem, själv. Jag kan till och med se hur de ska hanteras fast jag är så ny på företaget. Det är såklart inte i alla avseenden men i många av mina ansvarsområden. Det gör att min självkänsla har skjutit i höjden. Två och en halv månad in och jag klarar sådant som väntades ta mig ett halvår att klara av. Nu undrar jag om jobbet kommer kunna hålla takt med mig, komma med nya utmaningar hela tiden. Det närmaste året ser inte ut som om jag behöver oroa mig det minsta över det så det här kan bli riktigt roligt en lång tid framöver.

En dag som alla andra fast mer speciell

4 February, 2014

Jag är inte riktigt redo att skriva om mitt nya jobb än. Jag har inte bestämt mig om hur jag känner för det och senaste månaden har mest använts till att vara otroligt utmattad för jag har varit på helspänn hela tiden för att inte missa någon viktig information. Information, det har kastats så mycket information mot mig att jag har fått huvudvärk. Samtidigt har man inte varit tydlig med vad det är jag ska göra, men mer om det en annan dag.

Idag fyller min finaste, underbaraste sambo år. Han blir 40 och därmed klassas han till 100% som vuxen, eller? Det är läskigt hur man kan se sig själv som ung eller i samma ålder  oavsett hur många år som passerar. Jag är fortfarande 23, han är fortfarande 26, i sinnet, men ändå inte. För han fyller 40 år idag. Nu har vi snart varit tillsammans i 5 år, det är sanslöst vad tiden går fort.

Är jag den enda som tänker så?

26 January, 2014

Jag är snart en månad in på mitt nya jobb. Jag vet inte än om jag ska skriva något här om det. Är det ens någon som vill läsa det?