Skriva av sig

17 August, 2016

Min syster föreslog att jag skulle skriva av mig, så som jag brukade skriva av mig för flera år sedan.

Det var enklare på den tiden, som ett andra andetag, det kom naturligt. Jag gav upp min online dagbok för att en person tyckte det var jobbigt att alla visste allt om oss, kunde läsa allt om oss. Så jag gav upp det istället för att flytta bloggen och på något vis har jag inte kommit tillbaka.

Nu har jag saker som jag behöver lätta på men som jag inte kan lätta av mig för jag oroar mig över vem som läser. Jag brukade aldrig oroa mig förut. Vem oroar jag mig för nu?

Jag går igenom det som jag gått igenom hela mitt liv. Att gå ner i vikt. Men det är annorlunda nu, för jag behöver gå ner i vikt av en annan anledning än enbart fåfänga. Jag är friskare än någonsin, jag är stark, kanske lite tröttare än de flesta men jag har en orsak till det. Jag har PCO, cystor i äggstockarna. Ett symptom är att man blir väldigt trött. Ett annat symptom är att man har onaturlig förkärlek och dragning till kolydrater (give me all the carbs!). Man har överdrivet med testosteron i kroppen, vilket är jätte bra om man vill bygga muskler. Mindre bra om man vill slippa ansiktsbehåring. Men kickern är, man har svårt att gå ner i vikt och svårt att bli gravid. Går man inte ner i vikt så är det näst intill omöjligt att bli gravid. Går man inte ner i vikt får man ingen fertilitets hjälp. Man är fast i en ond cirkel. Och vad är läkarnas råd? Börja med pulver dieter.

Ibland tror jag det bara är idioter som blir läkare. Håller de sig inte uppdaterade med all ny forskning? Vet de inte att du inte ska svälta dig själv? Tror de att jag bara skulle behöva svälta mig själv en månad sedan skulle allt vara bra?

Problemet är att jag antagligen skulle behöva svälta ganska länge. Vad händer sedan när jag blir gravid och inte får svälta längre? Då skulle jag antagligen svulla, och att börja äta fast mat igen skulle bli en chock för kroppen. Hur hälsosamt skulle den stressen bli för min kropp? Antagligen inte särskilt hälsosam.

Jag äter redan enbart 1700 kcal om dagen. Kolhydrat mängden är under 20 g per dag. Jag har inte alltid ätit så och jag är inte alltid perfekt, men jag har haft koll på maten ganska länge. Jag ska inte försköna vad jag gör eller låta som om det är omöjligt, jag vill bara säga att det ibland känns så orättvist. Jag sitter där med mina grönsaker och lite kött och ska klara min dag, när mina kollegor trycker i sig godis och bullar. Jag vill inte ens ha godis och bullar. Jag vill bara slippa oroa mig för vad jag sätter i mig.

Min mamma brukar säga att man ska vara glad för att ens kropp säger till, då kanske vi slipper cancer i framtiden. Hon har verkligen rätt i att få säga så, jag ska inte klaga. Min mamma kan knappt äta nånting. Det är enklare för henne att lista sakerna hon får äta än att lista saker hon är allergisk mot. Hennes lista på godkänd mat är kort.

Egentligen har jag det ganska bra. Min lista är väldigt lång (och grönkål ligger i topp! Mums)

Vad inspirerar någon som är omöjlig att inspirera?

6 February, 2016

Jag känner mig som en sådan fejk. Jag känner mig trasig mesta delen av tiden. För ett tag sedan tog trasigheten över och jag hittade en terapeut, mitt i julledigheter, för det kändes som om jag desperat behövde ha någon som lyssnade på mig. Det var ett år sedan och jag känner inte att jag har blivit så mycket bättre.

Något vi nästan aldrig pratar om, trots att det ofta kommer upp, är det faktum att jag inte vill någonting. Jag har inga hobbies, inga önskemål, ingenting jag riktigt ser fram emot. Jag bara är.

De enda gånger en gnista lyser upp inom mig är när jag blir sporrad och tävlingsinriktad. Det är så primärt inbäddat i min själ att vilja vara bäst, att jag anstränger mig lite mer när någon visar sig vara bättre.

Jag kom in på en exklusiv utbildning på min arbetsplats – jag vill visa att jag är bättre än andra. Det gjorde mig glad en sekund, nästa sekund tänkte jag att ansökningsantalet säkert var lågt. Varför kan jag inte låta mig själv få ha den glädjen? Inte ens när jag fick höra att de hade haft flest ansökningar av alla år, just i år, blev jag glad att jag var en av de som blev antagna. Jag är glad att jag kom med, men det är som om lyrisk lycka inte existerar i min kropp.

Vår första uppgift är att göra en Pecha Kucha om vad som inspirerar oss. Vad inspirerar någon som inte blir inspirerad av något? Det enda jag kan komma på är att lära mig nya saker, och det låter så kallt och ytligt att jag inte ens vågar använda det. Vad inspirerar någon som är kall inombords?

Jag har hört att man kan lära sin hjärna att tro att den är lycklig genom olika mindfulness övningar. Det kanske börjar bli dags? För vem vill vara i närheten av någon som är fylld av självömkan? Jag vet att jag inte vill det.

Tankar som försvinner

8 June, 2014

Ni vet hur det är när man är så där trött att man knappt orkar hålla ögonen öppna. Det är då man kommer på de där idéerna som är så sjudundran bra som ger en fjärilar i magen och gör en helt fnittrig. Problemet är att man är så trött att man inte orkar skriva ner dem, utan man intalar sig själv att den här idén är så bra att man omöjligt kan glömma bort den nu när man kommit på den. Tyvärr så glömmer jag alltid bort det otroligt positiva jag hade kommit på. 

Jag tycker om mitt jobb just nu. Jag är sjukt bra på det, det är givande och motiverande, jag utvecklas för varje dag jag är där. Men jag längtar efter semester. Det känns att jag inte var riktigt ledig över jul. Det känns att senaste semestern var i  april 2013. Det känns just nu och jag har 2 månader kvar tills jag får åka någonstans. Orättvist, men självvalt. Jag valde en sen semester så jag inte skulle brinna upp av den grekiska solen, vilket jag ändå kommer göra, men förhoppningsvis lite mindre än om jag är där i juli.

Jag längtar efter att sitta i solen och bara vara, lyssna på havets vågor, köra omkring i grekisk idyll och äta massor med fisk. Jag och sambon ska hänga i mammas hus helt ensamma, rå om oss själva, grilla, shoppa, bada och älska. Det ska bli kul minst sagt.
Jag tog körkortet nyss, det är helt galet att jag har körkort. Från det att jag satt mig i bilen för första gången tills dess att jag hade kortet i hand, gick det fem veckor. Fem intensiva men korta veckor. Dagarna bestod av att jobba och sedan rusa iväg till Sumpan för att köra lite. Det var kul, läskigt, galet, motiverande, svårt och enkelt. Både svårt och enkelt.
Är ni nöjda med livet? Känner ni att det är så här ni vill ha det? Jag vill så mycket, men jag har varken tid, pengar eller talang. Jag är duktig på det jag gör men jag vet inte om det är det jag vill göra hela livet. Men jag tycker ändå det är roligt mer än bara då och då. Jag vet hur man ska fixa saker och hur man ska prata med personer för att kunna fixa saker. Låter vagt, men det känns som att det är det mitt arbete går ut på till stor del. Och jag är duktig på det. Konstigt.

Tiden kan verkligen flyga förbi

22 March, 2014

Nu var det hundra år sedan jag skrev något, i alla fall känns det som det. Att tiden går fort är en underdrift. Den senaste månaden har jag haft en ordentlig influensa, fått ryggskott, både blivit varnad om att jag kanske blir arbetslös och samtidigt höjd till skyarna över hur duktig jag är. Det har minst sagt hänt mycket.

Jobbet var inte vad jag trodde, men ändå var det det. Oförståeligt, ja. Jag trodde jag anställdes som en ganska typisk controller, men det var fel och efter att ha sett vad de andra gör (som är typiska controllers) är jag ganska nöjd med det. Istället är mitt fokus på kostnadsoptimering (typisk controller) men också effektivisering, process och verksamhets utveckling och en handfull ansvarsområden. Vissa dagar är det så otroligt motiverande och kul att jag inte vill gå hem, andra så orkar jag inte ens öppna e-post lådan. Det går verkligen från ena extrema till den andra, men just nu är det övervägande positivt. Trevligt.

Min första månad på jobbet hade jag ont i huvudet. Det var så mycket att ta in att jag var utmattad hela tiden. Andra månaden började saker lätta och det var väl 50/50 och ett tag trodde jag aldrig jag skulle klara någonting men de senaste veckorna så har det verkligen vänt. Jag ser vart problemen ligger och hanterar dem, själv. Jag kan till och med se hur de ska hanteras fast jag är så ny på företaget. Det är såklart inte i alla avseenden men i många av mina ansvarsområden. Det gör att min självkänsla har skjutit i höjden. Två och en halv månad in och jag klarar sådant som väntades ta mig ett halvår att klara av. Nu undrar jag om jobbet kommer kunna hålla takt med mig, komma med nya utmaningar hela tiden. Det närmaste året ser inte ut som om jag behöver oroa mig det minsta över det så det här kan bli riktigt roligt en lång tid framöver.

En dag som alla andra fast mer speciell

4 February, 2014

Jag är inte riktigt redo att skriva om mitt nya jobb än. Jag har inte bestämt mig om hur jag känner för det och senaste månaden har mest använts till att vara otroligt utmattad för jag har varit på helspänn hela tiden för att inte missa någon viktig information. Information, det har kastats så mycket information mot mig att jag har fått huvudvärk. Samtidigt har man inte varit tydlig med vad det är jag ska göra, men mer om det en annan dag.

Idag fyller min finaste, underbaraste sambo år. Han blir 40 och därmed klassas han till 100% som vuxen, eller? Det är läskigt hur man kan se sig själv som ung eller i samma ålder  oavsett hur många år som passerar. Jag är fortfarande 23, han är fortfarande 26, i sinnet, men ändå inte. För han fyller 40 år idag. Nu har vi snart varit tillsammans i 5 år, det är sanslöst vad tiden går fort.

Är jag den enda som tänker så?

26 January, 2014

Jag är snart en månad in på mitt nya jobb. Jag vet inte än om jag ska skriva något här om det. Är det ens någon som vill läsa det?

Work B*tch – Välkommen 2014

6 January, 2014

Känns det nånsin som man gör allt man ska göra och hinner allt man ska hinna?

Förra veckan började jag på ett nytt jobb. Det har inte hunnit hända något, väntat, eftersom jag ska läras upp. Planeringsförmågan är väl densamma som förra jobbet, kanske snäppet bättre. Jag satt på kontoret två dagar utan något annat att göra än att surfa på intranätet för personen som ska lära upp mig var ledig till imorgon. Oh well, jag får betalt.

Jag är exalterad men också nervös för att allt ska börja. Tänk om jag förväntar mig för mycket?

På mer personlig nivå så försöker jag klura ut vad jag vill, vad jag ska hitta på 2014. Förutom resan till Samos och ta körkort, två saker som jag förväntar mig definitivt ska bli av. Jag tänkte öka mina dagliga steg från 10000 till 12000. Nu ska jag vara ärlig med att jag inte snittat 10000 under hela året utan det har väl stannat runt 8000 på grund av för många slappa dagar i min eller någon annans soffa, men 2014 tänkte jag kompensera de dagarna med fler steg resterande dagar. Därför skriver jag det här samtidigt som jag promenerar på mitt löpband.

Jag ökade mina PT timmar till 2 gånger i veckan istället för en. Mest för att det är så jävla kul och givande men också för att få mig att verkligen träna minst 2 ggr i veckan. Har förlitat mig för mycket på min syster och mina vänner som bangar oftare än varannan gång. När jag har motiverat upp mitt sinne för en gemensam träning och blir övergiven så ger jag själv upp. Ska försöka arbeta mig ifrån det, boka sånt jag själv vill gå på och sedan får de som vill haka på. Nån som har SATS kort som vill träna med mig? Det är bara att skriva en kommentar.

Äter bra igen. Efter Primolut helvetet var jag på fel spår och med jul ledighet och all underbar julmust som fanns hade jag svårt att ta mig rätt igen. Strax innan nyår satte jag hårt mot hårt och detoxade socker igen. Egentligen är jag ju inte klar för det tar mer än en vecka men man känner ganska snabbt fördelarna med att ta bort socker ur kosten. Det är ganska skönt att inte vara sugen på godis eller andra sötsaker hela tiden, något man glömmer eller inte tror är möjligt när man är hög på socker. Skönt att kontrollera sin kropp.

Allt som allt känns det som om 2014 kommer bli ett otroligt mycket bättre år än 2013. Så mycket är nytt, och allt kan omöjligt vara till det sämre!

Primolut – Inte igen, ens på hundra år

5 December, 2013

Jag kommer bli otroligt personlig just nu, så om du inte tycker om personliga och feminina problem så tycker jag att du ska sluta läsa nu.

Jag brukade ha en spiral insatt. Hormon spiral. Innan jag skaffade den så brukade jag äta p-piller och var ganska galen när jag var på dem. Mensen var otroligt riklig, humörsvängningarna var extrema och menssmärtorna svåra. Men med spiralen var allt så mycket bättre. Jag hade ingen mens, inga smärtor och det var himmelriket. Det var himmelriket men inte normalt.

Sedan kom dagen då jag tog ut spiralen. Det var medvetet och frivilligt men smärtsamt. Den hade fastnat och det kändes som om någon rev ut en del av mitt kött när min gynekolog tog ut den.

Först var allt ok men sedan började jag blöda och jag slutade inte blöda. Det var inte mycket blod och gjorde inte ont men det var dagligen. Min syster sjuksystern sa att det var vanligt men min sambo tyckte det var allvarligt så till slut bokade jag tid med gyn igen. Min vanliga hade kö på 2 månader så jag gick till en annan, en som inte har min historia av humörsvängningar och menssmärtor.

Det var nog mitt första misstag.

Min gynekolog tyckte jag skulle ta Primolut, tabletter som ska “nollställa” hela flödet. Först slutar allt blödande när man tar dessa hormon tabletter i 10 dagar och sedan när man slutar ta dem börjar man blöda, riktligt. Det var ju inget jag inte kunde hantera för det hade jag ju gått igenom under minst 18 år innan spiralen, eller hur? Misstag två.

Jag åt tabletterna i tio dagar. Jag började bli lite hormonstinn. Jag blev otroligt sötsugen, det gick inte att prata reson med mig, jag skulle ha socker. Ok, hormonsvängningar antar jag. Jag motarbetade det inte så värst mycket utan lät det ske. Det var väl inte den värsta biverkningen tänkte jag. Sedan slutade jag äta piller och de första 3 dagarna hade jag kunnat svälja lera om det hade fått bort känslan av att kroppen inte var nöjd med något jag åt. Sedan skedde det. Jag började blöda. Och rikligt var liksom en underdrift. Första dagen ökade det i etapper och jag kunde vara någorlunda normal, sedan på kvällen slog menssmärtorna in på riktigt och jag behövde gå på toa en gång i timmen bara för att inte blöda ner soffan. Jag blödde mer på en timme än jag gjort på hela dagar tidigare. Det var omöjligt att sova, det var omöjligt att göra något. Det var helt igenom otrevligt.

Så här i efterhand hade jag inte tagit Primolut. Jag hade ont, jag mådde skit, jag har inte varit så instabil förut. Arg. Ledsen. Galen.

På tisdag ska jag tillbaka till gyn och se hur alla mina test gick men om hon nämner att jag behöver ta mer av Primoskiiiit så kommer jag skrika.

Något dåligt ledde till något bra

17 November, 2013

Jag har fått en ny PT på SATS. Den förra valde att börja jobba som PT på något Crossfit gym och det var förståeligt då han tävlar i Crossfit. När han meddelade att han skulle sluta frågade han om jag ville träna med honom där men eftersom jag redan lagt en förmögenhet på SATS så vill jag inte bara kasta de pengarna i sjön. Du kommer få träna upp dina timmar med mig sa han.

Sedan kom en dag då jag hade 3-4 PT timmar kvar. Jag var på SATS och värmde upp i väntan på min PT. Jag kunde i se honom i lokalen vilket var lite annorlunda men att han var sen var däremot inte konstigt. Klockan blev 2 över, 5 över, 7 över, fortfarande normalt men när den blev 10 över och jag inte hade sett honom visste jag att något var fel. Jag gick till receptionen och mina faror blev besannade, han hade fått gå tidigare. Jag blev ganska förbannad.

Jag fick gå igenom hela processen på nytt. Berätta vad jag ville ha ut av min träning och träffa en tränare på nytt och prata. Jag hade ganska låga förväntningar. Men min nya tränare, han slår den gamla med hästlängder. Han har rätt attityd, kan träna morgnar (7-8) vilket passar mig bäst, samt han är sjukt rolig. Jag har insett att det faktum att min gamla tränare slutade var det bästa som kunde hänt för jag är så extremt lojal så jag hade stannat med honom och inte insett hur kul träning kan vara. Min nya tränare varierar träningen samtidigt som han motiverar och uppmuntrar mig. Han låter mig inte tro att jag är världsbäst men han får mig att inse att jag inte är sämst heller. Precis så som en tränare ska vara!

Nu önskar jag att jag var väldigt mycket rikare och kunde öka mina en veckors PT timamr till 2-3 i veckan, för jag märker direkt vilken bra effekt det skulle ge på mig och min fysik. Tyvärr är jag inte rik och har inga rika släktingar jag kan önska PT timmar av i julklapp. Men man kan ju drömma.

Världens bästa pojkvän ändrar mitt liv

28 September, 2013

Jag vet inte om jag är den enda som har sett treadmill desks? Jag har före idag aldrig verkligen sett, en utom på bild. Idag har jag en egen.

treadmill desk

Jag har haft ett löpband i snart 2 år. Det är pinsamt att medge för jag har knappt använt det. När jag var arbetslös gick jag 30 minuter varje morgon sedan åt jag frukost och därefter körde jag hemma träning. Dagligen. Sedan började jag jobba och först så gick jag faktiskt 30 minuter före jobbet. Sedan blev det varannan dag, därefter kanske någon dag i veckan och innan jag ens hann blinka var jag nere i färre än en i månaden. På sistone har det knappt blivit en i kvartalet. Sambon har börjat tjata om att sälja mitt fina löpband. Mitt löpband som var det första jag någonsin köpt för en ordentlig summa utan att betala av ett öre. All in cash.

Först stretade jag emot, sälja mitt löpband? Aldrig!! Det är ju mitt! Sedan att det tar upp enormt mycket plats och väger ett ton har väl inte med saken att göra? Efter ett tag började jag ge med mig lite. Jo men kanske sälja ändå. Jag använde det ju aldrig för på något konstigt vis tycker jag att jag inte har tid. Jag vill ju så mycket hellre läsa bloggar.

Sedan såg jag det här. Oj men herregud!! Jag kunde slå ihop två saker och få massor av tid!! Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Därefter började en lätt kampanj med att få hjälp av sambon. Visserligen behövdes inte mycket till kampanj för min sambo vill också att jag använder mitt löpband. Så en vecka efter att idén har blivit prese nterad för oss har jag nu, mitt eget löpbandsskrivbord. Tack världens bästa sambo!!