Tankar som försvinner

8 June, 2014

Ni vet hur det är när man är så där trött att man knappt orkar hålla ögonen öppna. Det är då man kommer på de där idéerna som är så sjudundran bra som ger en fjärilar i magen och gör en helt fnittrig. Problemet är att man är så trött att man inte orkar skriva ner dem, utan man intalar sig själv att den här idén är så bra att man omöjligt kan glömma bort den nu när man kommit på den. Tyvärr så glömmer jag alltid bort det otroligt positiva jag hade kommit på. 

Jag tycker om mitt jobb just nu. Jag är sjukt bra på det, det är givande och motiverande, jag utvecklas för varje dag jag är där. Men jag längtar efter semester. Det känns att jag inte var riktigt ledig över jul. Det känns att senaste semestern var i  april 2013. Det känns just nu och jag har 2 månader kvar tills jag får åka någonstans. Orättvist, men självvalt. Jag valde en sen semester så jag inte skulle brinna upp av den grekiska solen, vilket jag ändå kommer göra, men förhoppningsvis lite mindre än om jag är där i juli.

Jag längtar efter att sitta i solen och bara vara, lyssna på havets vågor, köra omkring i grekisk idyll och äta massor med fisk. Jag och sambon ska hänga i mammas hus helt ensamma, rå om oss själva, grilla, shoppa, bada och älska. Det ska bli kul minst sagt.
Jag tog körkortet nyss, det är helt galet att jag har körkort. Från det att jag satt mig i bilen för första gången tills dess att jag hade kortet i hand, gick det fem veckor. Fem intensiva men korta veckor. Dagarna bestod av att jobba och sedan rusa iväg till Sumpan för att köra lite. Det var kul, läskigt, galet, motiverande, svårt och enkelt. Både svårt och enkelt.
Är ni nöjda med livet? Känner ni att det är så här ni vill ha det? Jag vill så mycket, men jag har varken tid, pengar eller talang. Jag är duktig på det jag gör men jag vet inte om det är det jag vill göra hela livet. Men jag tycker ändå det är roligt mer än bara då och då. Jag vet hur man ska fixa saker och hur man ska prata med personer för att kunna fixa saker. Låter vagt, men det känns som att det är det mitt arbete går ut på till stor del. Och jag är duktig på det. Konstigt.

Tiden kan verkligen flyga förbi

22 March, 2014

Nu var det hundra år sedan jag skrev något, i alla fall känns det som det. Att tiden går fort är en underdrift. Den senaste månaden har jag haft en ordentlig influensa, fått ryggskott, både blivit varnad om att jag kanske blir arbetslös och samtidigt höjd till skyarna över hur duktig jag är. Det har minst sagt hänt mycket.

Jobbet var inte vad jag trodde, men ändå var det det. Oförståeligt, ja. Jag trodde jag anställdes som en ganska typisk controller, men det var fel och efter att ha sett vad de andra gör (som är typiska controllers) är jag ganska nöjd med det. Istället är mitt fokus på kostnadsoptimering (typisk controller) men också effektivisering, process och verksamhets utveckling och en handfull ansvarsområden. Vissa dagar är det så otroligt motiverande och kul att jag inte vill gå hem, andra så orkar jag inte ens öppna e-post lådan. Det går verkligen från ena extrema till den andra, men just nu är det övervägande positivt. Trevligt.

Min första månad på jobbet hade jag ont i huvudet. Det var så mycket att ta in att jag var utmattad hela tiden. Andra månaden började saker lätta och det var väl 50/50 och ett tag trodde jag aldrig jag skulle klara någonting men de senaste veckorna så har det verkligen vänt. Jag ser vart problemen ligger och hanterar dem, själv. Jag kan till och med se hur de ska hanteras fast jag är så ny på företaget. Det är såklart inte i alla avseenden men i många av mina ansvarsområden. Det gör att min självkänsla har skjutit i höjden. Två och en halv månad in och jag klarar sådant som väntades ta mig ett halvår att klara av. Nu undrar jag om jobbet kommer kunna hålla takt med mig, komma med nya utmaningar hela tiden. Det närmaste året ser inte ut som om jag behöver oroa mig det minsta över det så det här kan bli riktigt roligt en lång tid framöver.

En dag som alla andra fast mer speciell

4 February, 2014

Jag är inte riktigt redo att skriva om mitt nya jobb än. Jag har inte bestämt mig om hur jag känner för det och senaste månaden har mest använts till att vara otroligt utmattad för jag har varit på helspänn hela tiden för att inte missa någon viktig information. Information, det har kastats så mycket information mot mig att jag har fått huvudvärk. Samtidigt har man inte varit tydlig med vad det är jag ska göra, men mer om det en annan dag.

Idag fyller min finaste, underbaraste sambo år. Han blir 40 och därmed klassas han till 100% som vuxen, eller? Det är läskigt hur man kan se sig själv som ung eller i samma ålder  oavsett hur många år som passerar. Jag är fortfarande 23, han är fortfarande 26, i sinnet, men ändå inte. För han fyller 40 år idag. Nu har vi snart varit tillsammans i 5 år, det är sanslöst vad tiden går fort.

Är jag den enda som tänker så?

26 January, 2014

Jag är snart en månad in på mitt nya jobb. Jag vet inte än om jag ska skriva något här om det. Är det ens någon som vill läsa det?

Work B*tch – Välkommen 2014

6 January, 2014

Känns det nånsin som man gör allt man ska göra och hinner allt man ska hinna?

Förra veckan började jag på ett nytt jobb. Det har inte hunnit hända något, väntat, eftersom jag ska läras upp. Planeringsförmågan är väl densamma som förra jobbet, kanske snäppet bättre. Jag satt på kontoret två dagar utan något annat att göra än att surfa på intranätet för personen som ska lära upp mig var ledig till imorgon. Oh well, jag får betalt.

Jag är exalterad men också nervös för att allt ska börja. Tänk om jag förväntar mig för mycket?

På mer personlig nivå så försöker jag klura ut vad jag vill, vad jag ska hitta på 2014. Förutom resan till Samos och ta körkort, två saker som jag förväntar mig definitivt ska bli av. Jag tänkte öka mina dagliga steg från 10000 till 12000. Nu ska jag vara ärlig med att jag inte snittat 10000 under hela året utan det har väl stannat runt 8000 på grund av för många slappa dagar i min eller någon annans soffa, men 2014 tänkte jag kompensera de dagarna med fler steg resterande dagar. Därför skriver jag det här samtidigt som jag promenerar på mitt löpband.

Jag ökade mina PT timmar till 2 gånger i veckan istället för en. Mest för att det är så jävla kul och givande men också för att få mig att verkligen träna minst 2 ggr i veckan. Har förlitat mig för mycket på min syster och mina vänner som bangar oftare än varannan gång. När jag har motiverat upp mitt sinne för en gemensam träning och blir övergiven så ger jag själv upp. Ska försöka arbeta mig ifrån det, boka sånt jag själv vill gå på och sedan får de som vill haka på. Nån som har SATS kort som vill träna med mig? Det är bara att skriva en kommentar.

Äter bra igen. Efter Primolut helvetet var jag på fel spår och med jul ledighet och all underbar julmust som fanns hade jag svårt att ta mig rätt igen. Strax innan nyår satte jag hårt mot hårt och detoxade socker igen. Egentligen är jag ju inte klar för det tar mer än en vecka men man känner ganska snabbt fördelarna med att ta bort socker ur kosten. Det är ganska skönt att inte vara sugen på godis eller andra sötsaker hela tiden, något man glömmer eller inte tror är möjligt när man är hög på socker. Skönt att kontrollera sin kropp.

Allt som allt känns det som om 2014 kommer bli ett otroligt mycket bättre år än 2013. Så mycket är nytt, och allt kan omöjligt vara till det sämre!

Primolut – Inte igen, ens på hundra år

5 December, 2013

Jag kommer bli otroligt personlig just nu, så om du inte tycker om personliga och feminina problem så tycker jag att du ska sluta läsa nu.

Jag brukade ha en spiral insatt. Hormon spiral. Innan jag skaffade den så brukade jag äta p-piller och var ganska galen när jag var på dem. Mensen var otroligt riklig, humörsvängningarna var extrema och menssmärtorna svåra. Men med spiralen var allt så mycket bättre. Jag hade ingen mens, inga smärtor och det var himmelriket. Det var himmelriket men inte normalt.

Sedan kom dagen då jag tog ut spiralen. Det var medvetet och frivilligt men smärtsamt. Den hade fastnat och det kändes som om någon rev ut en del av mitt kött när min gynekolog tog ut den.

Först var allt ok men sedan började jag blöda och jag slutade inte blöda. Det var inte mycket blod och gjorde inte ont men det var dagligen. Min syster sjuksystern sa att det var vanligt men min sambo tyckte det var allvarligt så till slut bokade jag tid med gyn igen. Min vanliga hade kö på 2 månader så jag gick till en annan, en som inte har min historia av humörsvängningar och menssmärtor.

Det var nog mitt första misstag.

Min gynekolog tyckte jag skulle ta Primolut, tabletter som ska “nollställa” hela flödet. Först slutar allt blödande när man tar dessa hormon tabletter i 10 dagar och sedan när man slutar ta dem börjar man blöda, riktligt. Det var ju inget jag inte kunde hantera för det hade jag ju gått igenom under minst 18 år innan spiralen, eller hur? Misstag två.

Jag åt tabletterna i tio dagar. Jag började bli lite hormonstinn. Jag blev otroligt sötsugen, det gick inte att prata reson med mig, jag skulle ha socker. Ok, hormonsvängningar antar jag. Jag motarbetade det inte så värst mycket utan lät det ske. Det var väl inte den värsta biverkningen tänkte jag. Sedan slutade jag äta piller och de första 3 dagarna hade jag kunnat svälja lera om det hade fått bort känslan av att kroppen inte var nöjd med något jag åt. Sedan skedde det. Jag började blöda. Och rikligt var liksom en underdrift. Första dagen ökade det i etapper och jag kunde vara någorlunda normal, sedan på kvällen slog menssmärtorna in på riktigt och jag behövde gå på toa en gång i timmen bara för att inte blöda ner soffan. Jag blödde mer på en timme än jag gjort på hela dagar tidigare. Det var omöjligt att sova, det var omöjligt att göra något. Det var helt igenom otrevligt.

Så här i efterhand hade jag inte tagit Primolut. Jag hade ont, jag mådde skit, jag har inte varit så instabil förut. Arg. Ledsen. Galen.

På tisdag ska jag tillbaka till gyn och se hur alla mina test gick men om hon nämner att jag behöver ta mer av Primoskiiiit så kommer jag skrika.

Något dåligt ledde till något bra

17 November, 2013

Jag har fått en ny PT på SATS. Den förra valde att börja jobba som PT på något Crossfit gym och det var förståeligt då han tävlar i Crossfit. När han meddelade att han skulle sluta frågade han om jag ville träna med honom där men eftersom jag redan lagt en förmögenhet på SATS så vill jag inte bara kasta de pengarna i sjön. Du kommer få träna upp dina timmar med mig sa han.

Sedan kom en dag då jag hade 3-4 PT timmar kvar. Jag var på SATS och värmde upp i väntan på min PT. Jag kunde i se honom i lokalen vilket var lite annorlunda men att han var sen var däremot inte konstigt. Klockan blev 2 över, 5 över, 7 över, fortfarande normalt men när den blev 10 över och jag inte hade sett honom visste jag att något var fel. Jag gick till receptionen och mina faror blev besannade, han hade fått gå tidigare. Jag blev ganska förbannad.

Jag fick gå igenom hela processen på nytt. Berätta vad jag ville ha ut av min träning och träffa en tränare på nytt och prata. Jag hade ganska låga förväntningar. Men min nya tränare, han slår den gamla med hästlängder. Han har rätt attityd, kan träna morgnar (7-8) vilket passar mig bäst, samt han är sjukt rolig. Jag har insett att det faktum att min gamla tränare slutade var det bästa som kunde hänt för jag är så extremt lojal så jag hade stannat med honom och inte insett hur kul träning kan vara. Min nya tränare varierar träningen samtidigt som han motiverar och uppmuntrar mig. Han låter mig inte tro att jag är världsbäst men han får mig att inse att jag inte är sämst heller. Precis så som en tränare ska vara!

Nu önskar jag att jag var väldigt mycket rikare och kunde öka mina en veckors PT timamr till 2-3 i veckan, för jag märker direkt vilken bra effekt det skulle ge på mig och min fysik. Tyvärr är jag inte rik och har inga rika släktingar jag kan önska PT timmar av i julklapp. Men man kan ju drömma.

Världens bästa pojkvän ändrar mitt liv

28 September, 2013

Jag vet inte om jag är den enda som har sett treadmill desks? Jag har före idag aldrig verkligen sett, en utom på bild. Idag har jag en egen.

treadmill desk

Jag har haft ett löpband i snart 2 år. Det är pinsamt att medge för jag har knappt använt det. När jag var arbetslös gick jag 30 minuter varje morgon sedan åt jag frukost och därefter körde jag hemma träning. Dagligen. Sedan började jag jobba och först så gick jag faktiskt 30 minuter före jobbet. Sedan blev det varannan dag, därefter kanske någon dag i veckan och innan jag ens hann blinka var jag nere i färre än en i månaden. På sistone har det knappt blivit en i kvartalet. Sambon har börjat tjata om att sälja mitt fina löpband. Mitt löpband som var det första jag någonsin köpt för en ordentlig summa utan att betala av ett öre. All in cash.

Först stretade jag emot, sälja mitt löpband? Aldrig!! Det är ju mitt! Sedan att det tar upp enormt mycket plats och väger ett ton har väl inte med saken att göra? Efter ett tag började jag ge med mig lite. Jo men kanske sälja ändå. Jag använde det ju aldrig för på något konstigt vis tycker jag att jag inte har tid. Jag vill ju så mycket hellre läsa bloggar.

Sedan såg jag det här. Oj men herregud!! Jag kunde slå ihop två saker och få massor av tid!! Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Därefter började en lätt kampanj med att få hjälp av sambon. Visserligen behövdes inte mycket till kampanj för min sambo vill också att jag använder mitt löpband. Så en vecka efter att idén har blivit prese nterad för oss har jag nu, mitt eget löpbandsskrivbord. Tack världens bästa sambo!!

Primal Cravings, lämnade mig utan ett enda craving

22 September, 2013

Vet ni vad som frustrerar mig? Det frustrerar mig att köpa en kokbok, ögna igenom den, och inse att ingenting i boken är originellt eller nyskapande. Att inse att jag redan gör majoriteten av rätter och bättre. Då blir jag arg att jag köpt boken på adlibris och inte skickat tillbaka den (eller orkar skicka tillbaka den). Jag älskar kokböcker, men om boken har (enligt dem) ett nytt sätt att göra hamburgare på som innebär att de bara haft i ett kryddmått av någon annan krydda än alla andras recept, då blir jag tokig. Om det enda de gör annorlunda är att de tycker deras cole slaw ska ha några droppar lime juice, eller att deras tabbouleh varken har bulgur eller persilja (vilket betyder att det bara är en sallad inte en tabbouleh sallad) blir jag förbannad. Ni är inte nyskapande? Ni är tråkiga, enkla och otroligt ordinära.

Jag vill se recept som jag inte tänkt på själv. Jag vill få en aha upplevelse. Jag vill inte köpa en till kokbok och få ett sjuttiofemte recept på Pulled Pork eller nnu ett hundrade sätt jag kan köra blomkål i maskinen för att göra Caulirice. (Notera att jag länkar till sidor jag gillar, onödigt att skicka er till ställen där ni bara får skit).

Nu gäller det att skärpa sig, för mig. Köper jag en till kokbok med recept som helt enkelt inte är kokbok värda utan bara handlar om hur populär författaren egentligen är (en populär kokboksförfattare/matbloggare/tv kock kan ge ut böcker som egentligen är skit men som ändå blir köpta), så måste jag förmå mig själv att skicka tillbaka skräpet. Enough is enough och mina pengar kan användas till bättre saker än att kastas i sjön!

Senaste usla köpet: Primal Cravings. Jag hittade inte ett enda recept som jag bokmärkte för att laga vid ett senare tillfälle. Inser dock att jag gav upp när jag hade läst hälften för att argt skriva detta inlägg. Jag hoppas jag lyckas få er andra att inte slösa pengar på denna bok.

Miss melodrama

17 September, 2013

Om man bara sitter av varje dag, inte ser fram emot något, inte upplever att något är intressant, utvecklande eller roligt så är det väldigt svårt att ta sig upp på morgnarna. Tyvärr är det så jag känner just nu. Inget motiverar mig. Inget utvecklar mig. Inget att se fram emot. Jag bara lunkar genom ena dagen till den andra och försöker att se ljusstrimman av hopp under dagarna.

Jag vill, men kan inte riktigt leva till fullo just nu. Jag känner mig begränsad i min vikt, min träningsnivå, mitt jobb, min bostad, även min relation. Det känns som att jag har så mycket jag vill och behöver göra att jag drunknar i måsten. Notera hur melodramatisk jag är.

På jobbet har jag ett block. I blocket står saker jag måste göra och när de är gjorda är de överstrukna. Ibland hatar jag blocket för det är tyngd som väger på mina axlar, men andra dagar när jag är mitt i ett projekt jag hatar är jag glad över blocket för då kan jag leta upp någon enklare uppgift som kan få rensa mina tankar en stund. Blocket har verkligen ändrat mitt arbetssätt och jag tror jag ska börja använda en liknande process för mitt liv.

Visst jag sitter inte fast vid ett skrivbord hemma, itne på samma sätt som jag gör på jobbet, men jag borde kunna hitta ett block som inte är för stort, inte för litet, som jag kan ha med mig. I det kan jag skriva dumma men specifika saker så som gå ner i källaren med de dumma dator lådorna i extra rummet, och inte abstrakta saker som städa rummet.

Eller vad sägs om, experimentera med ett recept för ”insert a food group” och sedan kan jag pröva olika recept som jag kan dela med mig av. Sånt vill jag göra, även om jag vill göra det i ett kök jag tycker om istället för hatar så som mitt kök.

Ja, jag ska fan skaffa en anteckningsbok för detta syfte. Nu är det bestämt. Jag kanske delar med mig av saker när de är gjorda, eller kanske av saker jag vill göra så att jag känner mig mer motiverad att ta tag i dem. Vi får se.

En sak till… blir det konstigt om jag går över till engelska och bloggar? Inga åsikter om det så kanske jag bara gör’t.