ok, en, eeeeeewwwww

Har sedan januari slutat att ringa och beställa tid hos läkare, nu för tiden gör jag sånt online genom vårdguiden. YAY

Alla ni vitamin vatten drickare kanske ska läsa detta.

Nu, snälla, sluta påstå att flaskorna är annat än socker vatten. Tack.

Alla ni som tycker USA är det bästa alternativet för hur världen ska vara uppbyggd, här är  något för er att ta till er.

Kan man ta tillbaks ett löfte om att jobba heltid om man inte har skriftligt på att man ska jobba?

Låt mig omformulera. Jag jobbar för närvarande heltid på jobbet, ett pass jag aldrig ville ha som tar upp hela dagen, jobbar oftast 15-23 vilket är värdelöst, liv? Har inget. Så jag ville ha natt eller morgon, natt trodde jag att jag hade lovats, men fick svaret att det kan bli svårt att byta. Min chef skulle dock försöka.

Men nu sitter jag och funderar, dels på att om det inte funkar att byta så vill jag inte jobba heltid alls. Har sagt att jag kan jobba till 31 augusti för jag är en idiot, men jag har inte skrivit på något papper.

Just nu behöver jag inte pengarna. Jag behöver fritiden.

Det som gör mig mest arg är att ”sommarbarn” har fått bättre pass. De har fått pass som vi fasta anställda vill ha. De kan jobba de vanliga 7-15 tiderna och sedan ha ett liv. Vad fan är det för skit? Varför måste jag offra hela dagar när jag skulle kunna jobba natt eller morgon istället?

Vet ni vad, jag nästan hoppas de nekar mig tidsbyte så jag kan vägra jobba heltid. Hej enbart varannan helg, fan vad jag saknar dig.

Jag blir deprimerad av att veta att min lediga dag snart är över och att 3 dagar av arbete ligger framför mig. Jag vill verkligen inte mer utan ledighet var är du?

Det var en arbetsdag som började som alla andra, i alla fall de flesta som börjas på en station där det finns lite mer än vanligt att göra. Fast egentligen börjar den här historien bara några minuter innan arbetspasset, när jag stod på perrongen och sa hej då till mina vänner, Kara och hennes familj.

Det kom fram en man, tydligt inte svensk född, men kunde tillräckligt med svenska för att fråga efter systembolaget. Jag gav honom en vägbeskrivning och iväg gick han. Mitt arbetspass skulle precis börja och Kara och familj skulle på fest så vi sa hej då.

Jag gick till min spärr, avlöste min kollega och började jobba. Snart såg jag systembolaget sökande människan igen. Hans kort fungerade inte. Han bröt på ryska, eller jag antar. Det kan ha varit estländska, litauiska, något öststat språk, men jag gissar ryska.

Hans kort fungerade inte, det verkade urladdat, av-magnitiserat. Jag ville att han skulle till andra sidan, SL center låg där. De kunde flytta hans biljett till ett nytt kort. Han ville inte. Nej, nej, nej sa han bara, till allt jag sa. Det är mitt fel. jag är dum. Han vill hem. Han hade en öppnad burk öl i handen. Nej, nej, nej. Han ville planka. Tyvärr sa jag. Jag kan inte släppa igenom dig.

Jag tyckte det var så onödigt. Om han bara förstod mig, om han bara gick till andra sidan. Det skulle vara fixat så enkelt, så snabbt. Nej, nej, nej. Jag fick inte ens prata klart. Han betedde sig ganska hotfullt men jag tänkte inte låta det få mig att ändra mig.

Människor började reagera, så han backade. Han gick fram och tillbaks vid spärrarna och jag ringde efter Trygghets  Centralen. Han såg mig i telefon och försvann.

Jag brukar hata när de försvinner för då börjar man undra om man ska ringa TryggC och säga att det inte är någon idé att de kommer. Vilket jag har gjort. Men just den dagen lät jag blir. Vem vet varför.

Jag tog hand om andra kunder men snart var ryssen tillbaks. Han verkade lugn. ölen var borta och han ville ha en enkel biljett. Jag sålde den. Han sa att det var mitt fel att hans biljett inte fungerade och började härja om att han skulle döda hela SL. Det var ganska hotfullt men hotfullt har man varit med om förut. Han hade snart fått sin biljett så jag lät honom gå igenom. När han nådde rulltrappan kom precis Ordningsvakterna så jag bara pekade dem mot honom. Han var inte längre ett hot, men han var orsaken de var där eller hur?

De kom snart upp med honom, alla var lugna. Ena vakten kom fram till mig och undrade vad som hade hänt. Han tyckte jag skulle anmäla honom för hot mot tjänsteman. Jag var osäker- Jag lät mig övertalas. Och egentligen, varför ska jag bli rädd på mitt jobb. Rädd hade jag blivit. Sedan kom nästa vakt fram och frågade om ajg var säker. Innan jag hade svarat hade ryssen och första vakten hamnat i något bråk och allt hamnade ur min kontroll. Snart hade polisen kommit. Jag fick lämna en officiell anmälan.

Det var så onödigt kände jag. Handlade det inte om att vi inte förstod varann, jag och ryssen?

Dagen gick, jag la det bakom mig.

Sedan idag. Precis innan jag ska sluta arbeta, vem ser jag inte om ryssen.

Något i mig tar över. jag vinkar.

Han kommer fram och frågar om det var jag, från igår. Jag svarar ja och att det gick ur min kontroll. Jag tror han  förstår mig. Han säger förlåt, jag säger förlåt, det känns som vi förstår varann. Saker gick ur vår kontroll. Han ler. Vi skakar hand.

Men sedan kommer hans vän. Hans vän ser ut som om han vill hoppa på mig. Ta hand om mig. Få mig att försvinna.

Ryssen återkommer och säger att allt är ok, han blinkar åt mig och slänger en kyss och drar sedan sin vän därifrån.

Om allt är ok… varför gick jag då hem i sådan fart att jag undrar om bilar verkligen körde förbi mig eller om jag powerwalkade förbi dem? Hans vän lämnade mig med en olustig känsla, medan ryssen gjorde att jag kände mig lugn. Vad ska jag göra nu?

PS Jag vill inte ens börja berätta hur jobbet, cheferna och avlösarna inte fanns där för en ens när polisen börjar förhöra en angående hot mot tjänsteman. Låt mig bara säga så här, ingen finns där för en förutom den som älskar en som vill komma och hämta hem en. Är det bara jag som känner mig dum som vill ha lite lugn när jag efter en stund inser chocken och börjar gråta?

Gissa vad som ska bli levererat imorgon….

Jag har inte skrivit på ett tag, vilket ni nog märkt. Om man inte kände mig privat skulle man kunna tro att jag har dött eller ligger skadad i någon vägkant. Istället sitter jag utmattad på balkongen.

Jag jobbar heltid. Vilket de flesta av er också nog gör. Men jag var utmattad innan sommaren började och mitt heltidsprojekt i att arbeta hjälper inte. När tänker jag egentligen vila och vara ledig? Tydligen aldrig, tydligen gillar jag att straffa mig själv och jag vet inte ens vad jag straffar mig för.

Jag glömde söka ledigt i sommar. Men fortsätter det så här kommer jag bli sjuk. Jag kommer bli utmattat sjuk. Varför gör jag så här mot mig själv?

Jag sitter på balkongen, som äntligen går att sitta på (på en söt loveseat), vilket känns som en kompromiss över att det inte går att vara i resten av lägenheten. Vardagsrummet ska målas/tapetseras om och så har fallet varit i över en vecka nu. Att vardagsrummet ska fixas, att allt som var i vardagsrummet är annanstans förrutom de stora möblerna som bara är puttade in i mitten. Alla rum i lägenheten har blivit hinderbanor och sopstationer och det äter på mig att vara hemma.

Ändå sitter jag här och väntar på att arbetspasset ska börja. 2 timmar kvar.

Jag har blivit ett gnälligt, bittert monster och jag tänker hela tiden, om jag bara hade mer energi. Men energi måste man skapa själv, genom att sova, vila, äta rätt och röra på sig. Den enda av dem jag gör just nu är sover.